Juliläsning: Socker, skräck och sportfiske

En sammanfattning över sockersuget, en skräckfylld spökhistoria, en sportfiskande sverigedemokrat, en sons historia och en schweizisk-italiensk författare. Här är litteraturrecensionerna för juli.

  • 9 min
  • 12 jul 2021
Juliläsning: Socker, skräck och sportfiske
Redaktionen Vi

Lyssna på artikeln

En sammanfattning över sockersuget, en skräckfylld spökhistoria, en sportfiskande sverigedemokrat, en sons historia och en schweizisk-italiensk författare. Här är litteraturrecensionerna för juli.

Av ingen kvinna född, Franck Bouysse

Roman
Översättning: Lotta Riad
Förlag: Tranan

När jag var liten hade jag en bok med samlade spökhistorier som jag älskade att läsa under täcket på natten. Senare frossade jag i skräcknoveller av Edgar Allan Poe. Den franske författaren Franck Bouysses roman Av ingen kvinna född får mig att minnas de lässtunderna: den framkallar samma rysande svindel och måste-veta-hur-det-går-känsla.

Under en likvaka finner prästen Gabriel en dagbok gömd i en kvinnas svepning. Den innehåller den grymma och sorgliga berättelsen om den fattiga flickan Rose, som blir såld som husa till ett ödsligt beläget slott. Bouysse sparar inte på sagokrutet: drottningmodern på slottet är sju resor värre än Pomperipossa och hennes son är ondskan personifierad. Fotkättingar, spindelväv, hästspann och blodtörstiga jakthundar hör till scenografin. Och, förstås: en vacker stalldräng som Rose förälskar sig i.

Bouysse, som blivit flerfaldigt prisbelönt för romanen i hemlandet, skriver en sirlig och gammalmodig prosa som för tankarna till förra seklets början, när historien också utspelar sig. Då och då värjer jag mig för det metaforrika och, i svensk översättning, något tungfotade språket, där stalldrängen till exempel säger ”jösses” i var och varannan mening, men snart är jag så trollbunden av berättelsen att jag överser med det. Och vad författaren ändå lyckas med, bortom den våldsspäckade och gotiskt skräckfyllda handlingen, är att lysa med en ficklampa in i den unga Roses själ. Jag andas och lever med hennes våndor till det välsignade slutet.

Recenserad av Oline Stig

Nu, Lars Andersson

Roman
Förlag:Polaris

Sten Wadh är universitetslektor i litteraturvetenskap och bedriver digital undervisning med trilskande teknik under pandemivåren 2020. Han har också halkat in i kyrkofullmäktige som företrädare för Sverigedemokraterna, men sympatiserar inte med partiets politik. En figur som heter Nu i förnamn skriver e-post till honom med frågor om sin uppsats. Själv är han mest upptagen med sitt senaste projekt, som involverar sportfiske. Samt att spana på grannkvinnan, som han kallar Bat Seba. Och förresten är jordens undergång nära förestående.

Det är gott om lösa trådar i Lars Anderssons nya roman Nu. Tyvärr knyter han inte ihop någon av dem. Han imiterar feelgood-romanen, och skriver den på rutinens brant. En samtidsroman, tänker jag försiktigt optimistiskt, efter att ha läst ett knippe historiska romaner från författaren. Men det blir lite si och så med samtidsanalysen. Mer blir det monologer från den medelålders berättaren, som gravt överskattar underhållningsvärdet i putslustiga anekdoter, som mestadels framförs enformigt och orkeslöst.

Recenserad av Björn Kohlström

Från sockerfabriken, Dorothee Elmiger

Roman
Översättning: Nik Ruth Persson
Förlag: Nirstedt/Litteratur

Upplägget är välbekant: Författare tar sig an fascinerande ämne, via arkiv, resor och fördjupad läsning läggs ett vittert pussel som lämnar läsaren med nya insikter. Tyska Dorothee Elmigers ämne är begärets lockelse – förkroppsligat av sockret, historiskt sett ett njutningsmedel för rika, producerat av slavar.

Vi möter bland andra Ellen Watts, en av de första medicinskt studerade anorektikerna, dansaren Nijinskij, Schweiz förste och tragiske lotto-miljonär, namnlösa älskare, tar del av ansiktslösa konversationer, interfolierat av fragment och kondenserade scener som snarare är vackert fångade ögonblick.

Elmiger naglar fast sin framställning med datum, verifierbara fakta, men mest som en gest eller ett försök att fånga något ständigt undanglidande. Alla fragment, lösryckta repliker och citat tycks ha en inneboende betydelse, gåtfulla samband uppstår, men den förklarande förlösningen uteblir. Den är inte heller poängen. Elmiger har snarare skrivit en litterär undersökning av den litterära undersökningen och den lämnar mig stimulerad och oväntat upprymd.

Recenserad av: Peter Fröberg Idling

En sons historia, Marie-Hélène Lafon

Roman
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Förlag:Elisabeth Grate

Det här är läsandets sanna tjusning. Marie-Hélène Lafons prosa präglas av en sällsynt klarhet, så redig och omsorgsfull i varje enskild mening, utan någon som helst tillstymmelse till språkliga krumbukter. Friktionen i hennes romaner återfinns i handlingen, aldrig i språket; det bara strömmar lika målmedvetet som en porlande jokk i sin fåra. Och romanen En sons historia har hennes översättare, Anna Säflund-Orstadius, nu klätt i en lika distinkt svensk språkdräkt.

Historien om Paul Lachalme från Chanterelle, hans förfäder och ättlingar, berättar Lafon i en uppbruten kronologi. Hon kastar sig mellan decennierna, från tidigt 1900-tal då en femårig Paul förlorar sin tvillingbror fram till dess att hans brorsonson 100 år senare står vid familjegravarna i byn. Vad hände däremellan? Det får läsarna veta i avgränsade, novellartade ögonblicksbilder, men det blir aldrig någon hel berättelse.

En sons historia är ett pussel med saknade bitar, men de befintliga skärvorna är behandlade med författarens yttersta varsamhet. Det är en ynnest att läsa Marie-Hélène Lafon.

Recenserad av Therese Eriksson

Jag är bror till XX, Fleur Jaeggy

Noveller
Översättning: Viveca Melander
Förlag:Nilsson

Med sitt udda och sparsmakade författarskap har schweizisk-italienska Fleur Jaeggy levt lite i skymundan vid sidan av giganter inom europeisk 1900-talslitteratur som Thomas Bernhard, Joseph Brodsky eller Ingeborg Bachmann. Författare som hon umgicks med och har ett tydligt litterärt släktskap med. Men Fleur Jaeggy har ett alldeles eget uttryck: stramt, gotiskt och elegant, men aldrig någonsin blodfattigt.

Jag är bror till XX är en samling noveller och minnesbilder. Några – kanske de allra bästa – är minnen av författarvänner som just Bachmann och Brodsky. Andra är mörkt suggestiva och skruvade noveller, med döden som genomgående tema.

Död, erotik, bestraffning och disciplin, gärna i intrikat kombination, är besattheter i hela hennes författarskap. Den kanske bästa introduktionen till det är den mästerliga lilla romanen Tuktans ljuva år. Eller varför inte dessa noveller. Läs dem och upptäck ett verkligt stort författarskap.

Recenserad av Annina Rabe

Fler utvalda artiklar