Josefin Olevik stickar fel

Det är en blå, en vit, en röd och en grå rand. Och så börjar det om. Slätstickning, runt, runt, som vore det en klocka. Det ska bli en tröja till min son, enligt ett mönster från 1951.

I samma veva som jag lägger upp de första maskorna sprider sig pandemin över Sverige. Nedstängning, avbokning, isolering.

Alla kvällsaktiviteter ställs in, jag blir sittande hemma med mitt handarbete. Jag har alltid tyckt att det verkar så mäktigt att bli en sticktant som kan ta maskor och titta på tv samtidigt, men har känt att jag har lång väg kvar. Jag är fortfarande en wanna be-sticktant som fingersvettas över raglan och patent och som ständigt har Youtube-hjälp tillgänglig.

Men nöden är en bra lärare. I den skräck som pyser in genom vädringsfönstret finns ett starkt behov av information. SVT:s Aktuellt är svaret, för min del.

Klockan nio ska min son sova och jag är redo. För att parera nyheterna håller jag hårt i mina blå-vit-röd-grå ränder och stickar slätt, mjukt, lent medan omvärlden tränger sig på.

Kanske lyckas jag inte hålla kvar programledaren Anders Holmbergs blick oavbrutet, men jag hör hans trygga röst medan jag trixar med maskorna.

Allvaret i situationen stegras.

En kväll visas ett inslag från italienska Bergamo, där patienter dör ensamma, utan anhöriga i närheten. Läkarna är nära gråten. Efteråt saknas en blå rad. Den försvann. Jag lägger till en extra, utanför mönstret.
Några dagar senare berättar nyheterna hur polisen gått in på ett äldreboende i Spanien och hittat kroppar i sängar och på golvet, de anställda har gett sig av. Ingen har haft tid att hämta de avlidna.

Sedan är ett varv på ärmen avigt och sticker ut. En reva i harmonin när man drar handen över den milda ullen.

Den dagen Adam Alsing går bort syr jag fast kragen i ena axeln. Det får jag repa upp.

När allt är klart i mitten av maj tänker jag först att det har blivit för sorgligt. Att det är en corona-tröja som bär på världens mörker. Men min son är förtjust i defekterna. Ingen annan i hela världen har en likadan tröja, tror han. Och dessutom ser man direkt vilket som är bak och fram.

Han är söt som en liten karamell i den randiga tröjan och om han blir arg i skolan – vilket händer ibland under den här perioden – bestämmer vi att han ska känna på den aviga randen. För att bli lugn, säger jag. Som en kram från dig, säger han.

Det är en bra sak med att sticka, att det färdiga arbetet bär själva processen i sig. Inget av det jag hittills fått till är perfekt, plaggen har tagit lång tid att färdigställa, de har släpats runt på resor och legat nedknölade i trånga väskor. Jag ser dem och minns miljöer, röster, intryck. Känslor.

En flätstickad mössa är för stor. En kofta är bredare än den är lång, en linnetopp – i extra dyrt garn – kan jag omöjligt pressa armarna ur. Jaja. Jag försvarar ju den kreativa processen här, inget är för snett och vint för att bära skärvor av ett liv. (Däremot för att bäras av en mänsklig kropp, som kräver viss form och följsamhet.)

Men nu handlade det om den randiga tröjan. Något defekt, men till synes uppskattad.

Så många funktioner den fyllt. Och när den skuttar iväg mot skolan en grå höstmorgon ser jag att ränderna i sin alldeles egen ordning har blivit något annat. De berättar en ny, och mycket bättre, historia.