”Jörn har gett mitt liv mening”

Tillsammans fick de 40 år och nu har Bitte Westerlund krönt relationen med en hyllad biografi. Betyder det att hon är redo att sluta leta efter fler svar?

Det mest dramatiska ögonblicket i boken J&B: Scener ur ett skenäktenskap, om Jörn Donner och hans hustru Bitte Westerlund, berör inte Jörns älskarinnor. Nej, det är stunden då Bitte sparkar sin författare. Tack Philip, nu är det nog. Hit, men inte längre.

För Philip Teir är detta en katastrof. I flera år har han petat med sin bok om Donner, en bok som har ändrat skepnad, stil och öde. Teir är författaren, men vad är Bitte Westerlund? Hon är mycket. Bitte är både objekt, informant, musa och medförfattare till J&B. Att det alls blev ett samarbete var förlagets idé. Bitte hade försökt skriva memoarer på egen hand, utan att komma till skott. Philip insåg att hans planerade biografi över Donner skulle bli en helt annan sorts bok med Bitte i båten, men en bok som också kunde bli bra. Så blev det fnurra på tråden. Vad hände?

Bitte Westerlund berättar att hon hade varit hos Monika Fagerholm på en privat konsultation. Monika Fagerholms skrivarkurser är en litterär institution i Norden, många debutanter har slipat språkets diamanter hos henne. Fagerholm avrådde bestämt från att använda en manlig skribent. Det kvinnliga perspektivet var viktigt. Alltså borde Bitte anlita en äldre kvinna som kunde den finlands-svenska scenen, men ändå stod utanför. Anneli Jordahl, kanske? Hon skulle vara perfekt. Det lät logiskt, tyckte Bitte:

–Jag trodde att jag hade avskedat Philip, men det gick inte. Han bet sig kvar. Han blev mer ödmjuk, och bönade och bad att vi skulle försöka igen. Jag veknade. Han hade ju ändå jobbat jättemycket med texten.

Helt missnöjd var hon inte. Men det var så mycket Jörn. Kanske hade hon hoppats att Philip skulle vara lite mer intresserad av henne? Förlagets redaktör var inte heller missnöjd, men hon hade försökt få Philip att skriva mer om sex. Bitte hade dragit sitt strå till den stacken:

–Vi drack vin en hel kväll, men det hjälpte inte. Han är lite blyg, Philip. En snäll mammas gosse, som vi säger här i Finland. Jag är rätt förvånad över att det blev så bra som det blev!

Första gången jag möter dem tillsammans är i Åbo, i Åbo Akademis biblioteks handskriftssamling. Arkivamanuens Martin Ellfolk har ställt fram kapslar ur den Donnerska samlingen, där mängden material med Philips ord är ”skrämmande, nästan förlamande”: 15 hyllmeter och 12 000 brev.

Just denna februaridag söker Philip belägg för att Jörn Donner var den förste finske riksdagsmannen i historien som tagit pappaledigt. Bitte i sin tur letar efter inbjudningskort, till vernissager och middagar, adresserade till dem båda, men som hon inte känt till:

–De här tackkorten: Kära Bitte och Jörn, tack för böcker eller blommor. Jag har aldrig sett dem! Och här är inbjudan till dens och dens fest. Det visade han aldrig!

Blir du sur när du ser korten?

–Ja, sur och förminskad. Jag träffade en general i Helsingfors som sa: ”Bitte! Du kom aldrig på vår nyårsmottagning.” Jörn gick ensam fast jag var bjuden. Han var som ett barn: Jag kan själv.

På arkivet i Åbo läser Philip högt ur ett brev till Jörn Donner från kulturredaktören på Hufvudstadsbladet: ”Vid städningen av ditt skrivbord hittade jag detta brev och läste det i förhoppningen att det skulle innehålla skamliga hemligheter, och det gjorde det.”

Brevet som Donner en gång glömt kvar på ”Husis” redaktion är skrivet på 1980-talet, av en kvinna som berättar att hon har fått ”trichomonas”, en könssjukdom. Med tanke på det dystra ämnet är stilen uppsluppen: ”Gudskelov är jag mindre lösaktig än somliga och kan inte ha fått det av någon annan än dig, och jag har inte fört det vidare.”

Hon undrar om han har varit hos ”gynekologen” än:

”Dessutom måste du, stackars älskling, ha ett dystert samtal med hustrun – och andra. Om det blir kärvt kan du ju alltid komma hit och få tröst sedan.”

Någon måtta får det ändå vara på förståelsen, anser brevskrivaren och lägger till:

”Jag tycker det är din moraliska skyldighet att betala mina läkarräkningar. 600 Mark.”

Det är ett riktigt stiligt brev, tycker Bitte.

Brevet var före Bittes tid. Hustrun är ännu Jeanette Bonnier, men ”andra” fanns också med i bilden.

–1981 blev Jörn far två gånger, då föddes Susanna i Helsingfors och Otto i Stockholm.

Bitte mötte Jörn Donner första gången på en studentfest i Helsingfors i mars 1983. Bitte var då 22 och Jörn hade fyllt 50 år.

Den diskreta uppvaktningen från Finlands sexigaste karl tog Bitte Westerlund med ro. Hon försäkrade sin mamma att det hela skulle rinna ut i sanden. Men hon misstog sig. Den unga journalisten med snyggt stuk på herrhatten, som skrev i Ny Tid och stod redo på tröskeln mot världen, hade mot alla odds mött sitt öde. Nästan fyrtio år skulle de få tillsammans, och två söner: Daniel och Rafael.

När Jörn Donner väl presenterats i det Westerlundska hemmet, ett blomstrande lantbruk i Västnyland, fann Bittes mamma och hennes blivande måg varandra i synen på barnuppfostran:

–De tyckte båda att barn inte skulle ha för mycket kläder på sig, de ogillade allt pjåsk.

Men när Jörn ville duka ut sa Bittes mamma ifrån: Inte ska en riksdagsman ta hand om disken!

Bittes mamma hade fått första pris i handmjölkning, en utmärkelse:

–God mjölkproduktion ligger i familjen. När jag tog studenten önskade jag mig en bil i studentgåva, men fick en ko och tre kvigor. När jag födde Daniel hade jag så mycket mjölk att jag pumpade ut extra. Jag var högmjölkande! Det blev tiotals liter som Jörn körde till Barnmorskeinstitutet (BB). Men en gång hade vi glömt stänga dörren till frysen och allt blev dåligt. Mjölken blev sur och fick hällas ut. Då tappade jag lusten.

Det är en strålande september i västra Nyland, den varmaste i historien. Svampen går till i alla backar. Bitte kör på smala vägar ut mot havet vid Ekenäs, trästadsidyllen från 1600-talet. Ekenäs är sommarmetropol för många Helsingforsbor, och Bitte hinner peka ut såväl den trivsamma bokhandeln som det beryktade fånglägret, och Merete Mazzarellas sommarviste.

1968 förvärvade Jörn Donner Bortomsjö, en fastighet som han både miste och kunde köpa tillbaka 1984 efter ekonomiska äventyr i hotellbranschen. Stället ligger bara en Östersjövik från hans barndoms paradis.

Bortomsjö är en gammal sommarstuga med en modern tillbyggnad i furupanel, med stora fönster mot havet. Tallar reser sig ur blåbärsriset. Intressant konst och goda böcker möter besökaren överallt.

Bakom vedboden står komposten. Den berömda komposten som gett rubriker i alla tidningar i Finland: Jörn Donners änka slängde makens aska i komposten!

–Det var bara drygt en fjärdedel, modererar Bitte, med grepen i hand. Resten strödde vi i havet, som han ville ha det.

Jörn fnös åt komposten, medan Bitte vårdar den ömt, som ekologisk hobbyodlare. Hon var med och startade slow food-rörelsen i Finland, och närproducerad mat är ett stort intresse. Det syns på raden av kokböcker i köket, böcker som tidigare stöttades av Jörns Oscarstatyett som han tog emot i egenskap av producent för Fanny och Alexander. Nu är Oscarn deponerad på Bergmancentret på Fårö.

Bitte bjuder på husmanskost med anor: läcker siskonkorvgryta till middag och potatisgröt från Ingå i ottan. Det är frukostmat för en skogshuggare; rågmjöl och potatis får koka hela natten, sedan steker man upp det i flott. Gott är det, hur konstigt det än kan låta. Fast det borde vara lingon till.

–När Jörn var på dåligt humör hotade han alltid med att sälja Bortomsjö. Han tyckte att vi var lata och jobbade för dåligt med huset.

Men han var inte lätt att hjälpa heller. Ingenting dög.

– Jag hade Monika Fagerholms man att hugga ved och rada upp den. Då hade han radat fel! Det finns två skolor för vedtravning, snittytan upp eller snittytan ner. Monikas man gjorde fel.

Jörn var också motståndare till trädgårdsmöbler. Man kan ju sitta på en sten.

–Han var självplågare. Låga stolar, fast han hade svårt att ta sig upp, och smala sängar, som hos Mannerheim (fältmarskalk och ungkarl). Smala trappor, utan ledstång. Inga hjälpmedel, fast han knappt kunde gå. Det skulle vara lite svårt. Och på slutet, när han var sjuk i cancer, vägrade han att låta sig köras i rullstol. Han gick själv! Alltid med en axelväska med fem tunga böcker i. Först när han hade trillat och slagit sig fördärvad accepterade han rullatorn. Han hade god grundkondition. Sisu!

Nere vid strandkanten ligger Donners vedeldade bastu. Vant kastar Bitte in klamparna och värmen stiger. Med vördnad sätter jag mig på laven längst ner.

Bitte berättar om filmen Kvinnobilder, från 1970, Donners parodi på tidens porrfilmer. En del sexscener spelades in i bastun hemma hos en kvinnlig släkting till Jörn. När hon insåg att deras bastu vanhedrats på detta vis vägrade hon tala med Jörn på fyrtio år!

Vi svalkar oss med en simtur i Östersjön. På bryggan ligger Jörns fisknät i en grön hög. Att fiska var livets mening: strömming, abborre, gädda och id.

På stigen upp från bastun hittar Bitte några brunsoppar, som hon raskt steker upp till en liten kvällsvard. Rör och rens går i komposten.

–Från komposten går Jörn igen, i minsta gräslöksstrå, säger Bitte. Kärleksfullt.

Det är releaseparty för boken J&B i Villa Hagasund, en intim konsthall i Helsingfors. Rummen är tapetserade med Jörn Donners stora svartvita reportagebilder från 1950- och 60-talet. Jörn som ung, osnuten fotograf kisar mot solen med en fimp i mungipan.

Det är sista dagen för sommarens stora utställning med Donners foton, en publiksuccé. Det är fullsatt när Bitte och Philip berättar om boken. Besökarna smuttar på lingondrinkar. Philip Teir är glad för att hans road movie med Bitte lyckligt har nått målet:

–Det bästa var att Bitte generöst tog in mig i sitt liv under en ganska turbulent period. Och även om vi hade olika bilder av hur boken skulle se ut så var vi överens om tonen. Humorn fanns alltid med. Jag är nöjd med att boken innehåller två distinkta röster, Bittes och min.

Bitte är glad för att Jörns äldste son Johan Donner har dykt upp; lika glad är hon över Pekka Haavistos närvaro. Haavisto. Han är favoritkandidat i det stundande presidentvalet. Bitte jobbar i hans kampanj:

–Pekka är öppet gay och har ett förflutet som kämpande klimataktivist. Han satt fastkedjad vid Koijärvi, tillsammans med Jörns son Jakob, för att stoppa utdikning eller torvbrytning eller något.

Och han har bott i kollektiv med Rosa Liksom!

Dagen efter releasen är det höstfest hos förlaget Schildts & Söderströms. Många av Finlands svenskspråkiga författare är där, och inte så få finsktalande. Stämningen är hög under kristallkronorna när den nya förlagschefen hälsar välkomna.

Sedan håller förläggaren Martin Welander ett underbart tal om Edith Södergran, som inte kunde påräkna något honorar alls för sin debut 1916, ”dels emedan papperspriserna för närvarande äro ofantligt uppskrufvade, dels emedan diktsamlingar öfver hufvud icke röna någon större efterfrågan”.

Inget har alltså hänt sedan 1916. De närvarande författarna skålar uppmuntrade för Edith och varandra.

I vimlet tar jag tempen på parnassens Donner-intresse. Ungdomen förklarar unisont att de sannerligen inte brinner för Donners ”gamla flammor”.

Några finskspråkiga författare jävar däremot fördomen att intresset för Jörn skulle ha något med Sverige och svenska språket att göra. Inte alls, Donner är en angelägenhet för hela Finland. Han öppnade Finland mot kontinenten och världen, säger de, med andakt i rösten.

Ur Jörn Donners dagbok:

”Att begrava forna hustrur kan vara en sak, men bör man i så fall sträcka sig till forna älskarinnor? J. dog ung, i cancer, och skulle nog ha platsat i mitt hedersgalleri …Men Inga-Britt är borta, skönt, Jeanette, mindre skönt. Bitte kan överleva mig med minst 28 år, inte illa. Glada, men inte rika änkan…”

Sitt hedersgalleri kallar han det, alla dessa kvinnor, som Bitte Westerlund har ärvt efter sin berömde make.

Jörn Donner har själv berättat hur han reste ut till Bortomsjö och brände brev i tusental efter sina älskarinnor. Men han städade inte bort allt. Det fanns spår kvar av Jörns galleri, säger Bitte, som anade var hon skulle leta. Sorgbearbetning eller en fix idé? Hon vet inte. Philip Teir kallar det träffande ”Bittes detektivbyrå”.

De brända breven är ett mysterium i sig, tycker Bitte:

–Var förvarade han dem? Hyrde han rum på stan?

I sin arbetsvåning på Norra Kajen i Helsingfors hade han ett stort Ingmar Bergman-arkiv i hängmappar. Kanske låg tusentals kärleksbrev där, mellan Bergman-klippen?

Av alla Jörns damer är det Harriet Andersson som Bitte känner bäst. Harriet och Jörn hade ju förblivit goda vänner efter separationen.

Det som däremot chockade henne var insikten att Jörn hela livet också hade älskat en annan kvinna:

H. som bodde i Stockholm, och som varken var konstnär eller offentlig person. Breven hade han bränt upp, men 500 mejl från H. hade han inte nänts radera.

Bitte ringde upp H. och pratade i två timmar:

–Hon var trevlig. Jag bjöd henne till begravningen, men hon tackade nej. ”Hon hade redan tagit farväl”, sa hon. De hade haft ett hemligt möte i sjukrummet, några dagar innan han dog. När vi väl träffades visade jag bilder på oss, på pojkarna, och undrade om han hade berättat om oss? Nej, aldrig. Det gick upp för mig att de hade umgåtts ända sedan 60-talet. Hon verkade förvånad över att jag inget förstått: Hela Sverigeboken handlar ju om mig! Jag undrade: Varför gifte ni er aldrig? ”Nej”, svarade hon, ”jag visste ju att han var svår.”

Bitte hade fått vittring. Hon ville gå till botten med hedersgalleriet. 17 damer utspridda över världen, har hon hittills ringat in. Kvinnorna reagerade olika när Bitte kontaktade dem. Några blev glada, andra inte. Penny från Australien blev glad: ”Har vi älskat samma man så måste vi bli vänner!” Hon kom till vernissagen för Jörns fotoutställning och slog sig där i slang med en äldre dam, ”ingen skönhet precis”. Penny presenterade sig som Jörns flickvän, 1967–1969. Jaha, sa gumman, jag var före dig.

–Jag vet tyvärr inte vem det var, det var tusentals människor där, säger Bitte.

I Jörns dagbok finns en spännande notering:

”Jag blir så kåt när jag ser Evas underkläder.”

Vem var Eva? Bitte gick igenom hela bekantskapskretsen utan resultat:

–Tills jag hittade en butik i Umeå, som sålde trosor och behå! Präktiga plagg för yppiga medelålders damer, Gudrun Sjödén-tanter. Jörn tände på att klä sig i kvinnokläder ibland, men det var aldrig min grej. Han kanske hade någon väninna som bejakade det intresset?

Funderade ni någonsin på skilsmässa, du och Jörn?

–En gång trodde jag att vi skulle skiljas för han var så arg. Jag hade tagit hans kudde. Då fick han ett utbrott: ”Du tar allt ifrån mig, inget får jag ha ifred!” Visst, jag snokade ju, det var lustigt att han lyckades hålla någonting hemligt. Den natten kunde jag inte sova, och på morgonen frågade jag hur det skulle gå till när vi skulle skiljas. ”Vaddå skiljas, vad är det för dumheter?” Han hade glömt alltihop.

Hur tänker du gå vidare, Bitte?

–Jag vet inte om jag fortsätter att vara Jörnolog, eller ger upp och slutar leta svar på frågor. Kanske träffar jag en ny livskamrat eller öppnar restaurang. Men Jörn har gett mitt liv mening. Och skiljas vill jag ju inte – nu heller.

Ur Vi Läsers temanummer om finlandssvensk litteratur från 2023.