Jonas Karlsson: ”På en filminspelning är du lite som ett barn”
Lyssna på artikeln
Ur Tidningen Vi #2 2023.
Som skådespelare på en filminspelning är du lite som ett barn. Folk klär på dig kläder de har bestämt att du ska ha, säger åt dig var du ska gå och stå, när det är dags att äta och när du får åka hem. Du blir hämtad och lämnad och tillsagd var du kan sitta och vänta. Så länge allting flyter på tänker du inte så mycket på det. Inte förrän du en dag blir kvarglömd och hela teamet har gått därifrån.
Detta hände mig på inspelningen av filmen Stockholm Stories. Vi befann oss på varuhuset NK. Hade precis spelat in en scen som slutade med ett slagsmål inne på bokavdelningen. Nu skulle vi vidare till nästa. Jag fick kläderna till den nya scenen i en påse och blev visad till en handikapptoalett, en våning upp, där jag kunde byta om. När jag kom ut och åkte ner igen var resten av teamet försvunnet.
Hallå, var är ni? Vart har ni gått?
Jag gick bort till bokavdelningen där vi precis spelat in, men där såg allting ut precis som vanligt. Det vill säga inga kameror, inga lampor. Framför allt inget filmteam. Den scenografi vi haft med oss var nu borta. Det som nyss hade varit en vanlig dag på en filminspelning – man repeterar lite, sitter på en pall och väntar, pratar med kollegor, låtsas-slåss och filmar det – var nu en vanlig dag på NK. Förutom att jag stod där i utklädningskläder. Lyckligtvis var det inte en epok-film så jag såg någorlunda normal ut. Vilket bara ytterligare förstärkte den förbryllande känslan av overklighet. Jag gick omkring på det där varuhuset – som jag gjort så många gånger förr – i någon annans kläder. I rollens kläder. Snarlika mina egna men inte riktigt min stil. Utan mobil och plånbok eller någonting som var mitt eget. Det var som om det nästan var på riktigt.
Jag åkte upp och ner för rulltrapporna i min prassliga rock och försökte få det att se ut som om jag visste vad jag gjorde eller vart jag var på väg, under tiden som jag desperat försökte minnas vart de sa att vi skulle härnäst.
Efter ett tag kom jag på att jag fortfarande hade myggan på mig under skjortan. Kanske skulle någon av ljudteknikerna komma på att dra upp volymen på den om de saknade mig. När det inte var så mycket folk omkring prövade jag att viska försiktigt in i den ”Hallå, var är ni? Var har ni gått? Jag är kvar på NK… Vet inte var jag ska…”
När jag åkt upp och ner och då och då viskat in i skjortan i ungefär en timme tänkte jag att om jag inte hittar dem snart får jag väl helt enkelt påbörja den långa promenaden hem. Eftersom jag varken hade mobil, plånbok eller busskort hade jag inte så mycket annat val. Jag kunde ju inte vandra omkring planlöst på NK hela eftermiddagen.
Någonstans i bakhuvudet tyckte jag mig ha hört någon nämna Norrmalmstorg, så när jag lämnade byggnaden tänkte jag att jag alltid kunde ta den vägen hem. Jag gick ut från varuhuset och de kanske femhundra meterna ner till Biblioteksgatan. När jag kom runt hörnet där nere såg jag hela gänget uppställda inför nästa scen. Elektrikerna fixade det sista med ljussättningen. Inspelningsledaren nickade till mig. Regissören kom fram.
– Bra, sa hon. Då tänkte jag att vi gör så här …