20 år har gått sedan debuten. Men när Johannes Anyuru ser tillbaka är blicken hård: han var en ”kärnlös människa” full av självtvivel och klassångest. Det var dock innan han fann sin tro. Så är allt frid och fröjd nu? Knappast.

Ur Vi Läser #6 2022.

Glassfrysen brummar inne på det lilla caféet vid Eriksberg i Göteborg. ­Väggarna är klarblå, inredningen maritim, och utanför vid kajen ligger segelbåtar i trä och gamla fiskebåtar förtöjda. I skydd från höstvädret inne på caféet vecklar fyra äldre vänner varsamt upp plast­folien runt sina smörgåsar. Vid bordet intill har Johannes Anyuru slagit sig ner, framför ett gammalt foto över Eriksbergs mekaniska verkstad som låg här tidigare. Det är en vardagsförmiddag, men här inne finns inte en enda uppfälld laptop, inga digitala nomader, och det är det som får honom att komma hit när han själv behöver arbeta.

– Att sitta på vissa sorters caféer blir nästan performativt, typ ”Här sitter vi allihop och arbetar på romaner eller gör mindmaps över nya ekologiska produkter.” På sådana ställen känner jag så tydligt hur jag är en del av den urbana kreativa klassen, och det vill jag väl inte varken känna eller vara.