Johanna Ekström – ”Barn tar så stort ansvar för sina föräldrar”

Författaren Johanna Ekström har gått bort, 51 år gammal. För tio år sedan utkom hennes självbiografiska bok Om man håller sig i solen, som skildrar Ekströms uppväxt som barn till två uppburna författare. Vi träffade henne då.

Ur Vi nummer 5/2012.

Hon tappar rösten. Läkaren beordrar tystnad i 14 dagar och intervjun blir uppskjuten. Det känns symboliskt. När vi till slut träffas är det första gången Johanna Ekström får prata, så det gör hon. Omsorgsfullt och välvalt. Orden är inte bara en stor del av hennes yrkesidentitet, språket är också den motpart – och den lögn – som hon på många sätt gör upp med i sin nya roman Om man håller sig i solen.

Författaren och poeten Johanna Ekström är dotter till författarna Per Wästberg och Margareta Ekström. Boken handlar om hennes uppväxt och om språket som ett subtilt verktyg för att styra verkligheten. I dessa tider av barndomsskildringar och berättelser som balanserar mellan fiktion och självbiografi börjar vi med att reda ut vad hennes bok är för något.

– Jag baxnar nästan inför behovet av att definiera ”jaget” inom litteraturen just nu. Men Om man håller sig i solen är absolut en självbiografisk bok. Jag har inte hittat på något, försöker bara göra min sanning till skönlitteratur.

Romanen väger språket mot sanningen och ytan mot innehållet. Under Johanna Ekströms uppväxt var det viktigt att sätta ord på sin verklighet, däremot inte att vara sann. Tillvaron var välformulerad och estetiskt perfekt.

– Om man till exempel tänder levande ljus för att man vet att de symboliserar omvårdnad och trevnad, för att visa upp en bild, då får estetiken funktion av täckmantel för en tomhet, säger Johanna Ekström med sin återfunna röst.

Huset Stora Skuggan på Djurgården, där hon växte upp, var avskalat som en puritansk dröm. Nakna brädgolv och vildrosor i ostindiekoppar. Johanna kallar det en påver elegans, en asketisk lätthet med sensuell rondör. Långt ifrån bekvämt, men heller inte bohemiskt, mer borgerlig intellektuell överklass.

I inledningen av boken lever Johanna, lillebror, mamma och pappa gott i myten om sig själva. Beundrade och härliga, framgångsrika och begåvade. Barnen uppmuntrade och bejakade. Men allt enligt en avancerad koreografi, där det saknas utrymme för tvivel och misslyckande.

Med laddade meningar och kärnfulla minnesfragment beskrivs flickans värld, med föräldrarnas skrivarstuga och de knotiga äppelträden, vid sidan av hennes eget neurotiska städande och en sträng anorexia. Framför den antika spegeln i vardagsrummet tänker hon: ”Nu är jag mer bild än levande.”

– Jag byggde och byggde på den här komplicerade konstruktionen. Barn tar så stort ansvar för sina föräldrar, för mig var det viktigast att de inte skulle trilla ur sin egen bild. Jag var en manisk trädgårdsmästare för andra människors liv.

När Johanna Ekström var 16 år krackelerade tillvaron. Skilsmässan var ett faktum när det kom fram att hennes pappa hade levt dubbelliv med en annan kvinna – en nära vän till familjen – under många år. Precis som han hade gjort med Johannas mamma tidigare. Per Wästberg var nämligen gift också när han träffade Margareta Ekström, de hade en relation i sex år innan han valde att gifta om sig. Johanna föddes ”vid sidan av”, och levde så sin första tid på jorden.

– För mig och min bror förändrades tillvaron radikalt. Det fanns inte längre en gemensam blick, inget gemensamt ansvar för oss. Men smärtan tystades ner, vi bara fortsatte dricka te. Det fick inte göra ont. Det tror jag var väldigt skadande. Subtil psykisk tortyr! säger hon med eftertryck:

– Hu. Jag märker hur arg jag blir när jag tänker på det här. Barn måste tillåtas att sörja, annars tar sorgen andra mycket skadligare former.

I Om man håller sig i solen har personerna namn efter sina initialer. Läser man in Per Wästberg i P (som i Per) framstår han som en bristfällig förälder, som genom otrohet, lögner och egocentrism lämnat sin dotter utan tillit till andra människor.

Situationerna har han själv beskrivit, med andra ord, i sina egna memoarer. Dubbellivet och kärlekshistorierna finns med. Och kanske blir faderns mondäna liv problematiskt först sett genom barnets ögon, när allt är undanglidande och otrygghet. Flickan Johanna blir duktig på att formulera sig, men saknar förtroende för andra och vet inte vem hon själv är innanför sin välpolerade utsida. Den egna substansen kan hon leta fram först som vuxen.

Johanna Ekström vill inte tala om hur relationen till hennes pappa ser ut i dag. Inte heller om hur han kan tänkas uppleva hennes bok. Först när den hade gått till tryck fick han läsa.

– Han har ju själv skrivit om sitt liv. Det här är min berättelse, från mitt perspektiv. Jag och min pappa delar intresset för litteraturen, men våra bevekelsegrunder och inställningar till liv och dikt skiljer sig åt, säger hon och fortsätter:

– Viktigt är samtidigt vad jag faktiskt fick av mina föräldrar; språk, fantasiförmåga och, kanske framför allt från pappa, en stor livsenergi.

Hennes mor är gammal och har haft en stroke. I boken är dennas svala frånvändhet minst lika smärtsam som faderns aktiva svek. Nu har modern tappat sitt språk, det som en gång var med och målade upp världen i Stora Skuggan.

För Johanna Ekström är självbiografin en naturlig fortsättning på hennes författarskap, även om gränsen mellan hennes innersta och boken är som ”en handknypplad ridå”. Hon menar att allmängiltigheten finns där, tror att många kan känna igen sig.

På sätt och vis fortsätter hon den tradition hon kritiserar hos sina föräldrar, nämligen att på välfångad prosa författa livet. Även om det vackra språket den här gången inte väjer för skiten mellan de breda golvplankorna.

Behovet av att skriva ned sin historia stegrades akut när hon blev gravid, hon ville skydda sitt barn från det förflutna.

– I min barndom fanns ingen gräns mellan privat och offentligt, det fanns ingen idé om beskydd. Offentligheten är kanske den enda gemensamma arena jag och mina föräldrar har.

När Om man håller sig i solen efter fyra års arbete höll på att färdigställas, drömde hon återkommande hur hon flämtande sprang i en trappa medan dörren högst upp sakta slog igen. Det fanns saker kvar hon måste berätta. Vänta, vänta …

Nu har Johanna Ekström insett att hon fortsätter utvecklas trots att boken är avslutad. Språket lever vidare, rösten är tillbaka.