Johan Norberg: Jag sålde alla mina LP-skivor. Priset? 800 kronor och mitt tålamod

Två 50 år gamla LP-skivor dyker upp. Musiken är bekant, men något har förändrats. Varför känns Pink Floyd plötsligt som ett avsnitt av Hem till gården?

Mellanrummen krymper för vart år som går. I musik, teater och film. Kanske dansar folk tajtare också, jag har inte undersökt saken, men i musiken har det hänt något, och så gradvis att jag trodde mig vara opåverkad. Men så var det inte.

En dag kom 16-åringen hem med två fynd; LP-skivor med Led Zeppelin och Pink Floyd till den sammanlagda summan av 800 kronor. ”Det är mycket bättre ljud”, sa han. ”Det menar du inte”, svarade jag lakoniskt och tänkte på hur jag helt nyss (vilket alltid är minst tio år sedan) tog bilen till Mickes vinyl på Långholmsgatan i Stockholm och sålde alla mina LP-skivor för 800 kronor, en krona stycket. Till samma skivaffär, så det var hypotetiskt möjligt att något album återvänt hem (och att Micke hade gjort en bra affär). 

Vi plockade fram skivspelaren och lyssnade på Pink Floyds The Dark Side of the Moon, ett av pophistoriens viktigaste verk. Det var 50 år sedan sist och jag kände igen musiken men ändå inte. Det hade hänt något, med mig. Jag minns inte att allt var så utdraget. Albumets A-sida inleds med något slags hjärtslag och ljudeffekter som övergår i ett instrumentalstycke och först efter 2 minuter och 37 sekunder börjar någon sjunga. Vid det laget hade ett bidrag i Melodifestivalen hunnit studsa in på scenen, köra tre refränger med tonartshöjning och ut igen, men här är det ingen stress. Allt får ta sin tid. 

Nästa spår på skivan består av en suggestiv syntslinga i tre minuter och sedan ytterligare en lång introduktion innan sången kommer. Jag älskar musiken men rent dramaturgiskt känns tempot som ett avsnitt av Hem till gården. Vad hade korrumperat mitt lyssnande de här åren? Varför har jag blivit så otålig? Det är ingen charmig egenskap som kulturkonsument. 

Det är alltså inte längden, det är som det alltid varit; underhållningsvärdet

Allt var inte utdraget på 70-talet, även då fanns låtar med kortast möjliga väg till refrängen utan mellanrum, som Per Gessle brukar säga: ”Don’t bore us, get to the chorus.” Men albumen har försvunnit och ersatts av strömningstjänsternas spellistor och då sorteras alla syntslingor, tystnader eller instrumentala partier bort. ”Don’t bore us.” Oändliga listor med slumpvis ordning låtar av olika artister. Det blir lika logiskt som att klippa ihop det bästa från Gudfadern 2 med Tjejen som visste för mycket och avsluta med spårvagnsscenen från Doktor Zjivago. En annan slags film, tidseffektiv men utan vettig handling. 

På webbplatsen Youtube har man dragit effektiviteten till sin spets och klippt bort andningspauserna ur flera klipp. Min 16-åring har inga problem med det och lyssnar lika obrydd på hela Pink Floyds A-sida, som ett fem minuter långt videoklipp om romarrikets uppgång och fall, utan andningspauser. Kanske har jag blivit en smula otålig men där går min gräns. Folk som inte andas gör mig nervös. En annan teknik har gjort det populärt att lyssna på ljudböcker i dubbla hastigheten och det går att klämma Krig och fred på sju timmar i stället för originalinläsningens 14. Det är väl bra, eller nåt. Jag vet inte. Det är svårt att påstå att det snabba rent principiellt är en sämre läsupplevelse, det har ju alltid funnits folk som läser dubbelt så snabbt som andra. 

William Shakespeares Hamlet Fotnot: StängVad som är en originalversion av Hamlet har ingen kunnat fastställa, men lång är den. Därom råder ingen tvekan. i ordagrann version tar minst fem timmar så alla uppsättningar har varit förkortade versioner. Publikens otålighet är inget nytt. Som ljudbok finns Hamlet i en version på 1 timme och 21 minuter, vilket torde vara ett slags rekord. Sådana utgåvor brukar i missriktad välvilja erbjudas en yngre publik men då ska man hålla i minnet att ungdomar kan ”dygna” tio avsnitt av tv-serien Stranger Things. Det är alltså inte längden, det är som det alltid varit; underhållningsvärdet – samma som kunde fängsla en publik i England år 1601.

Ibland har det funnits särskilt ömmande skäl för ett tajtare manus, som i Boden. När Ernst-Hugo Järegård och Margaretha Krook spelade Lång dags färd mot natt drabbades de av svår hemlängtan och ville hinna med nattåget till Stockholm 21:00. Publiken fick uppleva teaterhistoriens kortaste version av Eugene O’Neills mästerverk. Det torde ha varit en intressant föreställning, begränsningar är ju alla konsters moder. När jag lyssnat en tid på The Dark Side of the Moon minns jag vad LP-skivan innebar. Man måste skruva upp volymen, dricka te och komma in i stämningen av 21 minuter per sida. Skivan kräver något av mig. Den ska rengöras och vändas. Försiktigt sänker jag ner nålen och lyssnar. Det finns ingen automatisk ”repeat”, ingen spellista. Efter några veckor blir jag otålig, tröttnar på pysslet och återgår till strömmad musik med korta mellanrum. Men det var en rolig återblick. 

Ur Tidningen Vi #9 2024.

Läs mer av Johan Norberg:

Musiker bojkottar – utan effekt

Pugh Rogefeldts misstag och glesbygdsljud – är det musik?