Johan Norberg
Våga vara en medelmåtta
Lyssna på artikeln
Det är oftast inte genier som uträttar stordåd, utan medelmåttor. Om du vill lyckas borde du sträva efter att vara strategiskt medioker, skriver Johan Norberg.
Jag läser i Werner Aspenströms diktsamling Motsägelser från 1961: ”Konstnären är en kronisk nybörjare och återupptäckare, i likhet med bydåren måste han på nytt uppfinna hjulet åt sig.” Jag känner igen mig. Som musiker bär jag alltid på en misstanke att ha komponerat något som redan finns, och här känner jag igen mig även hos skribenten Robert Benchley. ”Det tog mig 15 år att upptäcka att jag inte hade någon talang för att skriva. Men jag kunde inte sluta för vid det laget var jag berömd.”
Man fortsätter, och här kommer det värsta; ju mer man lär sig och utvecklas, desto större blir insikten om den egna bristen på kunskap och i värsta fall, talang. Det förklarar också det paradoxala, att självförtroendet ofta minskar i takt med ökad framgång. Världen är full av tappade sugar när artister, författare och konstnärer lägger av, när berömdheten skapat en fallhöjd som ger mer ångest än inspiration. Men de flesta fortsätter, i växelbruk mellan hybris och självförakt.
Filmvetaren Jan Holmberg beskriver Ingmar Bergmans syn på sitt författarskap i samband med att regissörens arbetsböcker publicerades 2018: ”Jag tror det verkligen är djupt känt att han inte tycker att han duger till som författare. Men ibland är det som att han motbevisar sig själv genom att till exempel skriva om hur dåligt han skriver fast med fantastiska formuleringar.” En annan filmskapare, Lasse Åberg, har beskrivit sig själv med orden: ”Dåligt självförtroende, taskig smak – och sunt förnuft”, och skådespelaren Stina Ekblad säger: ”Upplevelsen av självförakt, självhat, dåligt självförtroende och å andra sidan självupphöjande – det är någonting man måste ha med i beräkningen när man är skådespelare”.
Så varför slutar de inte, om det nu är så himla jobbigt allting? Ja, det är väl som Robert Benchley säger: ”… för vid det laget var jag berömd.” Och inte hjälper det heller att publiken visar sin uppskattning; för den med dåligt självförtroende räcker inte en hel världs kärlek till för att fylla en brunn utan botten. Att ta emot beröm efter en konsert när man ryser av skam över sin egen usla insats är inte enkelt, men jag brukar ha ett standardsvar av teflon: ”Så trevligt att du tyckte om det”. Jag vill ju inte smutsa ner någons upplevelse med mina tvivel.
En gång var jag gästsolist i ett storband, jag vill helst inte säga var, eller när, men min insats var inte bra, långt under den nivå de hade betalat för, och det kände jag hela konserten. Kanske satt det mest i mitt huvud tänkte jag på vägen hem, och försökte ruska av mig alltihop. Med tiden glömde jag bort hela saken tills jag en dag stötte på en som var där som sa: ”Jag såg dig spela med storbandet… du var inget vidare faktiskt.” Det kändes som en lättnad. Jag visste att jag hade varit usel, och det var oerhört skönt att få det bekräftat.
De lite lagom begåvade har ofta ett driv de supersmarta kan sakna
Under arbetet med boken Vredens druvor skriver John Steinbeck: ”Jag plågas av min egen okunnighet och oförmåga. … Ibland verkar jag göra ett okej jobb, men när det är klart glider det in i medelmåttighet.” Han skulle senare erhålla Pulitzerpriset för just den boken, och tilldelades Nobelpriset i litteratur 1962. Listan kan göras lång, för självtvivel är en ständig följeslagare hos många framgångsrika människor där medelmåttighet ses som det sämsta möjliga. Hellre ett grandiost misslyckande, tragedi och förödelse, vad som helst utom medelmåttig.
Men de kanske går på en riktig blåsning, tänk om de som utför stordåd är just medelmåttor, precis som de själva misstänker? Hur kommer det sig annars att alla med en enastående karriär enkelt kan peka ut många ”betydligt smartare än jag”-personer, ur sina ungdomsår, talanger som försvann. Människor med fotografiskt minne, absolut gehör och alla möjliga utförsgåvor som blev lata och tappade fokus. De lite lagom begåvade däremot har ofta ett driv de supersmarta kan sakna som i slutändan resulterar i unika toner, formuleringar och konstverk.
Själv minns jag ingen känsla av enastående musikalisk begåvning i ungdomen, det som skiljde ut mig var att jag ville spela mer än någon annan. Fondförvaltaren Ben Trotsky upptäckte att om han undvek att sträva efter topp 3 utan siktade på topp 30 varje år, skulle han över tid hamna bland topp 10. De som hamnar topp 3 tar nämligen alltid någon slags risk som har lönat sig. Men det risktagandet straffar sig eftersom slumpen förr eller senare vänder. Han kallade det att vara ”strategiskt medioker”.
Fantastisk, nästan gravstenskvalitet på det uttrycket. Kom ihåg var du läste det först.
Ur Tidningen Vi #3 2024.
Läs mer av Johan Norberg: