Johan Norberg: ”Vad händer om Jimmie Åkesson blir kulturminister?”

Det finns olika sätt att se på saken. Ett är att kulturlivet i Sverige styrs av en massa kommunister, genusfanatiker och invandrarkramare som delar ut bidrag till konst som bara väcker anstöt och skapar tråkig stämning.

Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson sa till TT i november 2019 angående konstinköp i Sölvesborg att de har varit ”väldigt politiskt styrda”. Det har han förmodligen alldeles rätt i, och plötsligt delar jag hans oro för politiskt styrd kultur.

I Sverige använder vi oss av den goda idén att viktiga kulturinstitutioner, konstgallerier, konserthus med mera, ska få statligt stöd för att slippa vara beroende av nyckfulla kommersiella aktörer som kan strypa sina bidrag när något inte passar in i deras profil.

Men vad händer om Jimmie Åkesson blir kulturminister?

Det är ju så att regeringen utser ämbetsmän, exempelvis rektorn för Musikhögskolan och generaldirektören för Kulturrådet. Dessa två, Helena Wessman och Staffan Forsell, är med stor sannolikhet vad som i SD:s tankevärld är att betrakta som tvättäkta kommunister, genusfanatiker och invandrarkramare.

Så du tror inte Jimmie kan bli kulturminister? Jaså, du säger det. Du trodde säkert inte att Donald Trump skulle bli president heller.

Men en dag – en alldeles vanlig dag – vaknar du och läser i din morgontidning att det tillsatts nya ämbetsmän på en mängd olika poster, sådana som tycker att musik och konst ska spegla ”svenska värderingar” och inte ”väcka anstöt och skapa tråkig stämning.” Sakta börjar vi glida utför på ett sluttande plan mot en annan verklighet, och som det ju är med glidandet så är det till stor del irreversibelt. Man glider inte uppför igen om man ångrar sig.

Precis lika säker som jag tidigare varit på att kulturen till stor del ska finansieras med statliga medel, lika övertygad är jag nu om att det är ett alltför riskabelt system. Även rektorer för universitet utses av regeringen och det kan till en början verka harmlöst när det införs små förändringar i en studieplan, och man vänjer sig. Det är ju så. Man vänjer sig, och det har vi redan gjort.

I en sådan ny märklig tid kan institutioner som till stor del finansieras av stiftelser och näringslivet bli demokratins livboj och några av de få kvarvarande platser som står oberoende av nyckfulla politiska aktörer.

Det trodde jag aldrig att jag skulle behöva skriva.