Johan Norberg: ”Romantisera inte kommunala musikskolan”

Den kommunala musikskolan, idag Kulturskolan, hyllas ofta och får äran för det svenska musikundret. Felaktigt, anser Johan Norberg. Kulturskolan har en annan, och mycket viktigare roll än så.

Benämningen Den kommunala musikskolan har fått ett romantiskt skimmer och precis som Folkhemmet används ordet som slagträ i debatter utan att folk alltid vet vad det står för idag. Vad de här orden betytt tidigare är också svårfångat eftersom nostalgin driver iväg med tankegångarna och till slut får en delvis ny innebörd. Ett annat uttryck är Det svenska musikundret som ofta kopplas till den gamla kommunala musikskolan, som om det var där undret föddes. Det är en frestande förklaring för vissa politiker och även en del journalister eftersom den är så vacker, och efter att ha citerats några gånger, blivit en sanning. Själv tycker jag det är rätt sjaskigt att hylla och stödja musikundervisning för barn med motiveringen att där föds blivande Billboard-ettor. Den kommunalt understödda musikundervisningen är betydligt viktigare än så.

I höst kommer boken Möjligheternas oas – Från kommunal musikskola till kulturskola (Carlssons) av Martin Röshammar och Håkan Sandh, en imponerande noggrann sammanställning av historien bakom musikundervisning i Sverige och det som idag samlas under Kulturskolan; teater, musik och olika konstnärliga uttryck. Det som intresserar mig mest i boken är hur den kommunala musikskolan växte fram på olika håll ur en spontan rörelse bland amatörer och professionella. Frivilliga insatser, statliga, kommunala och krasst kommersiella; för att kunna sälja sina dragspel startade exempelvis musikinstrumenttillverkaren Albin Hagström tidigt kurser som på många platser sådde fröet till framtida musikundervisning.

När jag växte upp i Lycksele fanns instrumentlektioner i kommunal regi för den som lyckades ta sig igenom ekluten; obligatorisk blockflöjtsundervisning innan man fick gå vidare till önskat instrument. Jag kan inte svära på hur det ser ut idag, men på den tiden var blockflöjt som fiskleverolja, ett ont som måste överstigas. Tilltron till notkunskap som enda väg till musicerande var stelbent bortom allt förnuft och sållade ut alla som inte stod ut med klangen av fyra ostämda blockflöjter som tutade Köp varm korv. Några av oss härdades och gick vidare till andra instrument medan många präglades till ett livslångt hat mot blockflöjt och övertygelse om sin egen omusikalitet.

Jag fick till slut min gitarrlektion men det fanns ingen undervisning för oss som ville spela pop. Min musikskola hette Peder Lindgren, var 19 år och en charmig spjuver som langade mellanöl till oss som gick i nian, men framförallt var han en bra trummis och driven entreprenör i det lilla formatet. Han satte ihop vårt band, fixade replokal i vattentornet och spelningar i Storuman, Vilhelmina och Malå, och på ett outgrundligt sätt skakade han fram en begagnad Mercedes-buss som vi målade om och hade som turnéfordon. Det fanns inte skymten av kommunal musikskola, studieförbund eller kulturbidrag i hans hemsnickrade verksamhet, men han fick det att fungera ändå. Om ni frågar runt bland de som pekas ut som svenska musikunder, kommer ni att höra fler sådana historier. En mycket ung Max Martin plockades upp av Denniz Pop och Benny Anderssons tidiga framträdanden var med Elverkets spelmanslag.

Man ska inte spela ner kommunala musikskolans betydelse men risken med att peka ut den som ensam orsak till ett musikunder är att fel åtgärder tas fram inför framtiden. Den som vill att något ska hända igen måste helt enkelt ta reda på vad som hände, och varför. Att använda uttrycket Kulturskolan (som det heter idag) som politiskt mantra, och lösning på hur vi vill att musiklivet ska gro riskerar att hamna fel. Det vore som att råda alla låtskrivare att flytta till Drottningholmsvägen 35 i Stockholm eftersom det var där Max Martins första hits spelades in. Sambandet med internationella succéer bör kopplas bort från diskussionen. Kulturskolan är som sagt, viktigare än så.

Det svenska musikundret

Avser i allmänt tal popmusik och kommer ur en blandning av tillfälligheter. Sverige var efter andra världskrigets slut, till skillnad från andra länder, friskt och rikt och kom snabbt ur startblocken för att skapa kultur. När andra länder behövde stärka sin identitet värnade man sitt språk med dubbade filmer och stark egen inhemsk populärkultur. Vi däremot härmade amerikansk musik som inga andra. Som härmapor var vi svårslagna och till slut blev vår popmusik den tredje mest exporterade i världen, efter USA och England. Men, hur gärna jag än skulle vilja, så går det inte att hålla fram kommunala musikskolan som orsak till svenska popsuccéer utomlands, möjligen någon enstaka musiker de senaste två decennierna men absolut inte ABBA, Max Martin, Roxette eller Europe.

De japanska musikinstrumenten

I slutet av 1960-talet utrustades svenska skolors musiksalar i med tämligen ospelbara trumset, elgitarrer och andra popinstrument som inte uppmuntrade till musicerande. Så i början av 1970-talet kom de japanska kopiorna. Skamlösa plagiat av amerikanska elgitarrer, basar och trumset. För en billig peng gick det plötsligt att köpa instrument av god kvalitet och jag drar mig inte för att peka på det som helt avgörande för utvecklingen av svensk populärmusik. Det är inte många av oss som hade härdat ut med att fortsätta spela på den tyska elgitarren Höfner med gunnebostängsel till strängar någon längre tid. Japanerna räddade vårt musikintresse och gjorde det möjligt för oss att spela så att det lät helt okej.

Studieförbundet ABF

Kanske andra studieförbund också, men för mig som bodde i Umeå i övre tonåren på 1970-talet lade ABF grunden för det som brukar betraktas som ett musikunder. Genom en snillrik tolkning av regelsystemet kunde vi som startade popband kalla det för studiecirkel och fick några tusenlappar per termin, som betalade replokal och en liten sånganläggning. Den hjälpen var betydelsefull för vårt band och en avgörande uppmuntran i en viktig ålder för min eget fortsatta musicerande. Exempelvis Kee Marcello, som sedan skulle turnera världen runt med Europe, hade betydande hjälp av ABF:s ”studiecirklar” i Umeå och naturligtvis, eget envetet övande.

I Sverige har hundratusentals barn gått till sina instrumentlektioner, spelat i ensembler och sjungit i kör för att sedan sluta i tonåren och aldrig mer ta en enda ton eller röra vid ett instrument. Men det spelar ingen roll; musiklektioner behöver inte leda någonstans, till ett yrke eller en internationell karriär. Musik är ännu större, det är magi och ett mysterium. Det ger en människa möjlighet till inblick i världar som är metafysiska, ingen vet ju egentligen vad musik är mer än att den får oss att må bra, bli sorgsna, upprymda och allt däremellan. Den utvecklar människors förmåga till abstrakt tänkande, vilket är användbart inom alla discipliner resten av livet, och genom att spela i ensembler tränas också ungdomar i demokrati, samarbete, empati och reflektion.

Att musicerandet en dag tar slut för vissa innebär inte att det varit bortkastat. Naturligtvis finns det undantag som exempelvis författarinnan Lena Andersson. Hon berättar i boken av Röshammar och Sandh om sina gitarrlektioner: ”Bortkastat. Det var sju år av torsdagar i en människas liv som var nio år när jag började. Det är förunderligt att jag inte lyckades hoppa av.” Eller musikern Ale Möller som gick till sin fiolundervisning två gånger för att aldrig mer återvända. Men de allra flesta, särskilt i ensemblespel, har upplevt njutning och den märkliga skjuts man får i kroppen av musik. Jag undervisade själv i gitarr några år på mellanstadienivå och mina elever ville aldrig lära sig något nytt så vi spelade Skip To My Lou tillsammans termin efter termin. Samma låt, och det var lika roligt varje gång. Att utveckla sitt spel är viktigt för ett fåtal men för det mesta överskattat. Precis som en bit rostat bröd smakar lika gott varje morgon så kan man spela och sjunga Skip To My Lou varje torsdag utan att tröttna, och den som en gång upplevt glädjen i att spela bär det med sig resten av livet som ett kroppsminne och en kunskap, både intellektuell och känslomässig. Detta, om något, är ett svenskt musikunder sprunget ur kommunala musikskolan som vi kan vara stolta över. De som kopplar ihop det med svenska popframgångar, och sedan i entreprenörsyra börjar prata om ett ”draglok för den svenska exportindustrin” har hamnat i en retorik som kanske fungerar på Handelshögskolan men det är långt ifrån själva kärnidén med en musikskola för alla, och som alla kan ha råd med.