Johan Norberg om att vara universums mittpunkt

Om man ska lyckas i musikbranschen måste man ta den på blodigt allvar. Det gjorde jag, och 1992 var mitt allvar som störst och min världsbild som mest skruvad. Jag spelade med de kändaste artisterna och trodde att det gjorde även mig till en celebritet, upphöjd. Finansmarknaden, Trafikverket, sjukvården eller vad du vill såg jag som i avlägsna ellipsbanor i utkanten av denna märkvärdiga medelpunkt som var popmusik, stora frisyrer och spetsiga skor.

Jag trodde att alla människor såg det på samma sätt och att de avundades våra spännande liv. Varje gång turnébussen stannade till i någon stad hoppade jag ur med den självklara attityden “Här kommer jag!“, och då var jag ändå bara en kompgitarrist, som varken tjänade pengar eller hamnade i tidningen; artisterna, som pysslades om av skiv- och turnébolagen, bäddades in i en än mer skruvad världsbild.

Ingen vettig människa var det minsta avundsjuk på oss.

När jag året efter blev pappa för första gången förändrades innebörden av “blodigt allvar”, och jag insåg yrvaket att Grammisgalan, Polarpriset och liknande evenemang bara var små pluttar i utkanten tillsammans med hundratals andra jubileum och prisutdelningar som pågick hela tiden, i alla branscher, och att ingen vettig människa var det minsta avundsjuk på oss.

Åren gick och 17 år senare gjorde jag en intervju (för Vi) med rockartisten Lasse Winnerbäck, och fick direktiv av skivbolaget som om det gällde rikets säkerhet:

“Lasse ska göra en turné i sommar, men det är absolut hemligt.”

“Men det gör han väl varje sommar”, sa jag.

“Jo, men i år är det en extra gitarrist i bandet, och det får inte komma ut, förrän vid pressreleasen”.

“Fantastiskt”, sa jag, och förstod att deras medelpunkt naturligtvis fanns kvar, nu med mig i avlägsen ellipsbana.

Även tv-programmet Så mycket bättre kräver tystnadsplikt av de inblandade om vilka som ska delta. Trots sövande förutsägbara artistval försöker man bygga upp entusiasm i samarbete med kvällstidningarnas löpsedlar om konflikter (påhittade), och lyckas locka tittare att se på artister som efter tre dygns inspelningar har så svår sömnbrist att de blir sentimentala på ett glas vin och tror att de älskar varandra. De äldsta vet att allt är på låtsas, och en del av jobbet, medan de yngre (och Carola) med självklar attityd säger: “Här kommer jag!“.

Det är toppen, och precis som det ska vara, och jag hade inte velat vara utan en dag av mina år med blodigt allvar, stor frisyr och spetsiga skor.