Johan Norberg om att vara universums mittpunkt

Om man ska lyckas i musikbranschen måste man ta den på blodigt allvar. Det gjorde jag, och 1992 var mitt allvar som störst och min världsbild som mest skruvad. Jag spelade med de kändaste artisterna och trodde att det gjorde även mig till en celebritet, upphöjd. Finansmarknaden, Trafikverket, sjukvården eller vad du vill såg jag som i avlägsna ellipsbanor i utkanten av denna märkvärdiga medelpunkt som var popmusik, stora frisyrer och spetsiga skor.

Jag trodde att alla människor såg det på samma sätt och att de avundades våra spännande liv. Varje gång turnébussen stannade till i någon stad hoppade jag ur med den självklara attityden “Här kommer jag!“, och då var jag ändå bara en kompgitarrist, som varken tjänade pengar eller hamnade i tidningen; artisterna, som pysslades om av skiv- och turnébolagen, bäddades in i en än mer skruvad världsbild.