Johan Norberg om att uppträda live i pandemins tid

Det ödsligt klappande ljudet från femtio glest utplacerade människor, eller ingen publik alls. Jag tvekar mellan vad som är den största utmaningen

Trots alla restriktioner på grund av pandemin har jag genomfört några spelningar under sommaren tillsammans med trombonisten Nils Landgren och det har varit en ny och intressant erfarenhet. Konserterna ”streamas”, som är fantasilös nysvenska för det som egentligen bara är en vanlig direktsändning med flera kameror i en ny slags eter – via nätet och sociala medier – men till skillnad från ett tv-program finns här varken publik eller programledare och vi står och pratar rakt ut i luften mot en tänkt tittare.

Spelandet går fint, det är tystnaden när slutackorden klingat ut som är svår.

Själva spelandet inför en tom salong går fint, det är den kompakta tystnaden när slutackorden klingat ut som är svår. Den känns som ett plötsligt vakuum där tonerna sugs in och försvinner, och så står vi där och ler, som vi reflexmässigt gör när låten är slut eftersom det då i vanliga fall brukar applåderas i några sekunder. (Jag råkade till och med säga ”Tack!” vid ett tillfälle.)

Sedan kommer nästa prövning, och det är mellansnacken. Då får man sannerligen kämpa för att hålla fast vid övertygelsen att det man säger är roligt, eller åtminstone lite trevligt, och föreställa sig de inkännande hummanden och ett och annat garv som alltid brukar komma. Att nu i stället mötas av ingenting är nedslående, och vi gör allt för att mota bort den omedelbara känslan av fiasko. Surrealistiskt är ordet. Man skulle kunna lansera det som en konstinstallation, med tystnaden, våra tvekande leenden och hela klabbet. ”Ceci n’est pas un concert”. René Magritte hade varit förtjust.

Att spela inför publik, men bara ett femtiotal personer i en lokal som rymmer femhundra, är också märkligt men ändå lite bekant eftersom det påminner om de gånger under karriären som biljettförsäljningen varit trög och applåderna så tunnsådda (flap-flap) att man kunnat urskilja varje par händer.

Men vi tar oss igenom det. Dels med ett slags muskelminne av hur det egentligen borde vara, plus en dos vanlig spelglädje (det är ju alltid kul att spela med Nisse), men också med den munterhet som kommer ur vår förtjusning i det bisarra.

Efteråt är vi helt slutkörda av satsningen och känner oss som ett par 100-meterslöpare som kutat som dårar, men utan tidtagning. Höjdhoppare utan ribba, kulstötare utan kula, ja du fattar.

Det är en märklig tid.