Johan Norberg: Måste musiker ta ställning?

Världen är full av skit som Johan Norberg inte gillar. Fast som gitarrist ser han som sin enda plikt att spela så bra som möjligt.

Det fanns en tid i Stockholm när politiska möten av olika slag alltid hade inslag av musik. Det kunde vara ett arrangemang med Alternativ stad, en stödkonsert för ANC eller protester mot någon diktatur i Latinamerika, ofta i gamla riksdagshusets då övergivna lokaler. Nivån på artisterna var alltid hög, men uppställningen bedövande förutsägbar. Man kan nog säga att en stödgala för fyrtio år sedan, utan Jan Hammarlund, Marie Bergman och Anders Linder hade varit en smärre sensation. Just den trion ska ha ett stort erkännande för att utan ersättning ha förgyllt otaliga möten på den politiska vänsterkanten.

Förmodligen tillfrågades andra artister också, som tackade nej. Kanske hade de andra politiska övertygelser, eller så ville de inte blanda in sin musik i sådana sammanhang. Jag känner väl ungefär likadant, och kan pinsamt nog inte ge någon bra förklaring till varför.

I samband med Black Lives Matter-rörelsen i maj 2020 ställdes frågan på sociala medier varför så få svenska jazzmusiker tog ställning mot rasism, och jag håller ju med, men ändå, jag får inte riktigt ihop det. Jag är politiskt engagerad och vill gärna smyga in små trojanska hästar om solidaritet, humanism och empati i de krönikor jag skriver. Men när det kommer till mitt musicerande, där vill jag vara i fred, och kan inte heller känna att det utgör en naturlig plattform för att säga ”Jag är emot rasism”, vilket knappast skulle slå folk med häpnad eller omvända några rasister.

Världen är ju full av skit som jag inte gillar.

Som gitarrist är min enda plikt att spela så bra som möjligt. Som människa däremot, där finns det ett myller av moraliska och ideologiska regler jag ständigt förhåller mig till. Melodier och ackord, det är en förälskelse som inte går att sätta ord på, tänker jag. Ett mysterium bortom åsikter eller ideologier, men med jämna mellanrum kommer folk och vill – ja nästan kräver – att jag i egenskap av musiker ska ta avstånd från något. Det kan vara droger, rasism, Wagners rasteorier eller Kulturprofilen. Jag tar gärna avstånd från Patrik Sjöbergs tränare och Yngsjömordet också, jag menar, världen är ju full av skit som jag inte gillar.

Som sagt, jag får inte riktigt ihop det och har ingen bra förklaring till varför det känns så svårt att förena mitt gitarrplinkande med ett viktigt budskap. När det kommer till att kombinera toner med politik är min simultankapacitet begränsad, men jag beundrar uppriktigt de som kan.