Johan Norberg: Glenn Gould och det mikroskopiska tolkningsutrymmet

Jag tar det bästa först: Den här konserten finns inspelad och bevarad för eftervärlden.

Så här var det: Pianisten Glenn Gould skulle spela Brahms första pianokonsert i Carnegie Hall, New York, under ledning av Leonard Bernstein, och under repetitionerna med New York Philharmonic stod det klart att Gould ville spela i ett mycket långsamt tempo.

I den klassiska musikvärlden är det små marginaler från det vanliga till det chockerande, och ett annorlunda tempo kunde när det här utspelade sig, 1962, göra folk oerhört upprörda och få dem att bua i bänkraderna. I dag har toleransen ökat, men då hade en solist ett mikroskopiskt tolkningsutrymme, och för att blidka kritiker och publik rättade sig de flesta i ledet. Men inte Glenn Gould.

Efter konserten kritiserades Gould.

Han var en sensation i musikvärlden ända sedan genombrottet 1955 som 23-åring med inspelningen av Bachs Goldbergvariationer. Många fascinerades av den virtuose kanadensarens märkliga rutiner vid varje konsert. Han måste sitta på exakt 36 centimeters höjd på en vanlig stol som hans far hade byggt, och när sitsen med åren lossnade balanserade han stjärten på stolsramen. Varje framträdande ackompanjerades av ett ljudligt grymtande, men inget kunde överskugga den allmänna uppfattningen om hans genialitet.

Innan Bernstein tog upp taktpinnen gick han fram till scenkanten och bad om publikens uppmärksamhet. Och så berättade han om Goulds vilja att spela konserten i ett annat tempo och att de inte var överens, men att hans, alltså Leonards, beundran för Gould var så stor att han tyckte det var intressant att se vad som kunde komma ut av en så oortodox tolkning.

Efter konserten kritiserades Gould för tempot, men han var förtjust, särskilt över att några hade buat, och kommenterade saken med: ”Hellre lite kontrovers än allmänt gillande.”

Det här var en av de konserter som anses ha bidragit till att han drog sig tillbaka från offentligheten två år senare. Han menade att en konsert inför publik var ”en ond kraft”. Resten av sitt liv skulle han endast spela i studior, med möjlighet att klippa mellan tagningar och på så sätt skapa ”perfekta” inspelningar.

Sök efter Brahms Glenn Gould Leonard Bernstein. Konserten inleds med Bernsteins presentation, som i sig är ett mästerverk i talekonst där han uttrycker sin kärlek till Glenn Gould och viljan att mötas i musiken.