Johan Norberg: En vuxen man som inte förstår världen runt omkring honom

Även denna sommar har jag försökt lära mig att identifiera olika fågelläten. Det är orimligt att en vuxen man som sitter under äppelträdet med sitt morgonkaffe inte förstår den lilla världen som pågår runt omkring honom. En man som dessutom har toner som sitt dagliga arbetsverktyg.

Till hjälp har jag en app i telefonen som kan spela upp vad jag tror sjunger från grenen. Gärdsmygen svarar direkt – det är ju ett parningsläte – och det ger mig dåligt samvete att ha framkallat sexuella förhoppningar hos den lilla krabaten. En ringduva, längre bort bland träden, sjunger den sorgligaste av sånger; likt en bluesmusiker glider den mellan några halvtoner med sitt upprepade: ”I looove you, I do – I looove you, I do”.

Då är trädgårdssångaren betydligt mer energisk, och det är imponerande att något som inte väger mer än en matsked socker, har resonans nog för att fylla ut en hel skogsdunge med manisk friform-jazz. Som musiker noterar jag att gökens ”ko-ko” ofta är avståndet mellan tredje och första tonen i en durskala, en stor ters. Kanske skogens ensammaste fågelläte, så uppgivet.

Kaffebryggarens avslutande spottande blir intrikata jazzrytmer.

Det tillhör undantagen att jag tänker i musikteoretiska termer, undermedvetet däremot, flyter en ständig ström av klanger och rytmer i samspel med allt omkring mig, inte bara fåglar. Kaffebryggarens avslutande spottande blir intrikata jazzrytmer och till och med varningstutet från en backande varubil plockas upp av min aldrig vilande musikhjärna som gör något slags bossanova av det. När tandläkaren anmärker på nedslitna tandytor förklarar jag – och visar – hur mitt klapprande med tänderna blir till trumsolon, som med en väldigt liten mikrofon i munnen skulle kunna vara ett fint varieténummer på Kiviks marknad tillsammans med någon som spelar på skedar, om sådant finns fortfarande.

Det som pågår, ett ständigt inre musicerande, är mer av ett tic – inga låtar har kommit den vägen och jag undrar om det går att hitta något motsvarande hos ingenjörer, läkare eller ekonomer? Förmodligen. Alla har väl sitt.

Efter att under några somrar ha lärt mig känna igen ett antal fåglar blir stunden under äppelträdet intressantare, men en bit av skönheten har gått förlorad. Det var ju vackert förut också, innan jag visste vad de hette och bara förundrades. När ”ko-ko” i all sin enkelhet var alldeles tillräckligt utan att kategoriseras som en stor ters; och för den delen, jag förstår inte den stora världen heller.