Jim Reeves ande vilar över Voxna

Jim Reeves är ett av countrymusikens största namn. Snart 60 år efter artistens död hedras hans minne av konnässörer världen runt. Men hans prylar – de finns i ett gammalt järnvägshotell i Hälsingland.

När vi anländer till det gula och ensligt belägna trevåningshuset i byn Voxna möts vi av en stor collie som fredligt kommer fram och nosar.

Efter en stund dyker även Björn Herlin upp.

– Jag ville absolut inte ha hund, men min fru envisades. Då sa jag: ”Ska vi ha jycke ska det vara en collie, för en sån hade Jim, och den ska heta Cherokee, för det hette Jims.”

Numera är Björn mycket förtjust i sin Cherokee.

– Hon är fantastisk när det kommer busslaster med folk hit. Skäller inte, markerar inte, utan går lugnt runt och … ja, minglar, måste man säga.

Björn Herlin, 71, är reklamaren från Stockholm som skolade om sig till murare och köpte ett gammalt hotell i västra Hälsingland som han så småningom förvandlade till ett museum över en sedan länge avliden amerikansk countrysångare.

Om man nu driver ett museum i privat regi måste det vara en enorm fördel att kunna använda uttrycket ”Världens enda” i marknadsföringen. Det kan Björn, påstår han.

– Ja, detta är världens enda Jim Reeves-museum. Ingen annanstans finns tillnärmelsevis så många föremål som tillhört Jim, eller som har direkt anknytning till honom.

Det är 58 år sedan Jim Reeves dog, och det var länge sedan hans typ av musik låg på topplistorna, så en kort resumé är nog på sin plats:

Född 1923 i Texas i en fattig jordbrukarfamilj. Visade i ungdomen stor talang inom olika sporter och övervägde under en tid en karriär som professionell baseball-spelare. Men musiken tog över och han inledde en bana som countrysångare i den gapiga honkytonk-stil som var dominerande på 40-talet. I början av 50-talet tonade han ner sitt uttryck, tog ett steg närmare mikrofonen och började sjunga med en långt mer intim stämma. I samma veva ändrades arrangemangen, stråksektioner och annat från schlagergenren lånades in; Reeves övergav också cowboystilen och började klä sig mer traditionellt i slips och kavaj. Från mitten av 50-talet fram till sin död hade han en lång rad hits, både i USA och utomlands:I love you because, He’ll have to go, Adios amigo, för att bara nämna några. Han var den förstacross over-artisten, som attraherade både country- och schlagerpubliken.

Men så, när karriären stod på topp, omkom Jim Reeves i en flygkrasch, 1964.

I Sverige var det Gunnar Wiklund – bilmekanikern från Luleå – som blev Jim Reeves stora uttolkare. Wiklund hade flera Svensktoppen-hits med Reeves-låtar, den kanske mest kända, Han måste gå, inleds med de närmast ikoniska raderna:

Tala närmre, håll telefonen intill din mun
Låt oss låtsas vi är ensamma en stund.

Björn Herlin visar runt i sin skapelse som har allt ett personcentrerat museum ska ha: brev, foton, personliga tillhörigheter som kläder, hattar, väskor, hygienartiklar och en toupé. I detta fall dignar det även av musikrelaterade ting i stil med skivomslag, kontrakt, noter, utmärkelser, branschtidningar med mera.

Nå, hur hamnade då alla dessa skatter i ett gammalt hotell i Voxna?

– Jag är ingen fanatiker, men har gillat Jim Reeves sedan jag var grabb, säger Björn och framlägger som bevis för detta påstående ett foto från sent 60-tal där han poserar med sångarens änka Mary under en countrygala i Göteborg.

– Men att samla på mig hans saker hade jag då ingen tanke på.

Han skyller på internet.

– Det var i början av 2000-talet. Jag satt och surfade på Ebay och såg att olika föremål med Jim Reeves-anknytning var ute till försäljning. Jag förstod genast vad som var i görningen. Jims änka hade gått bort 1999 och nu började illvilliga typer prångla ut reliker från dödsboet till högstbjudande, huller om buller. Och jag tänkte: ”Det här materialet måste ju hållas samman!” Så jag började buda. Ja, och på den vägen är det.

Björn har den erfarne guidens kunnande och erfarenhet utan att för en sekund visa sig blasé. Och han har ett fint litet trick som jag upptäcker efter en stund:

Han visar ett klipp från en gammal amerikansk musiktidning och säger: ”Här får Jim en statyett för sin första etta på Billboard-listan, 1953.” Så pekar han på en monter i museet: ”Och där står statyetten.”
Samma sak en stund senare: ”Jim var atletisk och duktig i flera sporter. Här är en bild där han bowlar med några vänner.” Ta-daa! ”Och där ser du Jims specialdesignade bowlingskor som jag ropat in. Finns bara ett par av den sorten.”

I ett hörn hänger en av Reeves handsydda kavajer. Fin skärning, utsökta materialval.

– Jag minns när jag packade upp den ur kartongen som skeppats från USA. Den hade inte ens blivit skrynklig under frakten. Jag provade den förstås – och den passade mig perfekt! Några veckor senare friade Birgitta. Det var inte mycket snack om vad jag skulle ha på mig under vigseln.

I ett museum av den här typen är ingen detalj för obetydlig. I en monter står en flaska med hostmedicin som skrevs ut till Reeves fem dagar innan han omkom. Artisten hann endast ta ett par klunkar ur flaskan.

– Jag hade ett helvete med att få den genom tullen, säger Björn. ”Vad är det där?” frågade tullarna. ”Hostmedicin”, sa jag. ”Ja, men vad innehåller den?” Hur fan skulle jag kunna veta det?

Huset som rymmer världens enda Jim Reeves-museum är en historia i sig:

– Kåken byggdes 1906, som hotell. Det låter konstigt att bygga ett stort hotell här i glesbygden, men faktum är att Voxna en gång var en sorts järnvägsknut. Här möttes två bansträckningar, men de hade olika spårvidd, så resenärerna fick ofta vänta länge här. Därav behovet av ett hotell.

Vilka är det som besöker museet?

– Väldigt olika. Vissa råkar bara passera förbi och blir nyfikna när de ser skylten. Andra åker 50-60 mil bara för att se samlingarna. Jag har haft busslaster från bland annat Norge och Holland, mc-gäng, tregenerationsfamiljer, en del artister …

På tal om resor, har du själv besökt Jim Reeves hemtrakter i USA?

– Nej, jag åkte till Kuba istället för USA och förkovrade mig i dans. Har jobbat som danslärare många år innan vi flyttade hit upp till Voxna.