Jason Diakité: ”I Harlem andas invånarna den migration min farfar var en del av”
Jason ”Timbuktu” Diakité sökte sina amerikanska rötter och skrev boken En droppe midnatt. Nu i mars lanseras den på engelska som A drop of midnight. Releasefesten äger rum på Fotografiska i New York.
Lyssna på artikeln
Jason ”Timbuktu” Diakité sökte sina amerikanska rötter och skrev boken En droppe midnatt. Nu i mars lanseras den på engelska som A drop of midnight. Releasefesten äger rum på Fotografiska i New York.
Det blir en föreställning i New York också med premiär 30 mars. Berätta!
– Jag började prata med scenkonstcentret Harlem Stage redan våren 2017. De gick igång på den idén, så den sätts upp där. Jag jobbar med Rakiem Walker Project, ett Harlembaserat band med sju musiker.
Vad skiljer den amerikanska föreställningen från den svenska?
– Jag och en amerikansk dramaturg, Jonathan McCrory, har jobbat hela hösten med den kulturella översättningen. Vissa historiska skeenden, till exempel slaveriet, behöver inte förklaras lika ingående för den här publiken. Sedan är slutet helt annorlunda eftersom jag har blivit förälder.
Vilken publik tror du kommer?
– Väldigt kulturintresserade New York-bor och sådan som har någon slags koppling till Sverige. Och sen lite svenskar. Det är skönt om det kommer några snälla svenskar och stöttar.
Vad vill du förmedla?
– En berättelse om hur slaveriets arv sträcker sig – som i min familjs fall – till avlägsna länder, men också hur bluesen och hiphopen har påverkat liv långt bortom USA:s gränser.
– Boken och föreställning svarar på frågor som; Vad finns i oss från tidigare generationers upplevelser? Vad bär jag fortfarande med mig? Hur skriver jag om arvet till min dotter? Det är också en undersökning av USA och det rasistiska fundament som landet bygger på, betraktat av en person som inte växte upp i det men har rötterna här. Jag har samma rötter som min amerikanske dramaturg Jonathan men skillnaden är att han varje dag är varse att hans hudfärg kan försätta honom i livsfara medan jag har privilegiet att kunna andas lite mer. Det gör att jag får en annan angreppsvinkel.
Vad skiljer debatten om hudfärg och rasism i USA från den i Sverige?
– Debatten har kommit längre i USA eftersom man har en längre och blodigare historia och fler människor tillhör minoriteter än i Sverige. I USA har det skrivits böcker i mer än hundra år om de här frågorna. Rasismen är annorlunda, strukturerna mer befästa i USA.
Hur tror du att boken och föreställningen kommer tas emot i USA?
– Det är stort för mig att ta berättelsen, som jag har bearbetat med min svenska lins, tillbaka till Harlem. Det är där berättelsen i många delar utspelar sig. I Harlem andas invånarna den migration som min farfar och gammelfarmor var en del av när de tog sig norrut från bomullsfälten. Trumpetaren i bandet sa ”det här är också min mormors berättelse”. Det gäller många och ger föreställningen ett helt annat djup. Där tror jag det händer någonting. Exakt vad är jag nyfiken på att uppleva nu.
Vad är nästa steg?
– Jag ska åka på bokturné i andra städer i USA. Jag hoppas också kunna ta föreställningen till fler städer och även andra engelskspråkiga länder, som Sydafrika.