Järvinen och Ginsburg: Vemodiga i Olle Adolphsons fotspår

Två av vår tids stora vissångerskor och kompositörer medverkar på ett hyllningsalbum till Olle Adolphson. Anna Järvinen kommer från finsk moll och sorg, Amanda Ginsburg inspireras av vardagens små egenheter. Men båda känner sig hemma i 60-talets bitterljuva berättelser.

Det är tung och grå vinter ute, men Amanda Ginsburg lyser upp i klargrön tröja. Hon har aldrig tidigare mött Anna Järvinen – i dag i svart – men nu ska de prata gemensam kärlek till Olle Adolphson och arbetet med den nya skivan som de båda bidrar på.

– Din Siv och Gunne är så fin, jag orkar inte … säger Anna Järvinen.

– Åh, tack! Jag tycker du har gjort en så organisk och genuin Nu har jag fått den jag vill ha, svarar Amanda Ginsburg och så var presentationen avklarad.

Och det är klart, en samlingsskiva med stora och upptagna artister skapas förstås inte i gemensam studio. I det här fallet har producenterna Peter Morén och Ronald Bood fått helheten att gnistra; Järvinen och Ginsburg har nyligen fått höra varandras versioner och är båda stolta över att medverka.

Moonica Mac, Mando Diao, Zacke och Amanda Jenssen är några av de övriga artister som medverkar på Älskar inte vi dig då – Hommage till Olle Adolphson. Men kanske är det Anna Järvinen och Amanda Ginsburg som har det mest uppenbara släktskapet med låtskrivaren och ordkonstnären?

Det bitterljuva han associeras med, är ett uttryck också Järvinen och Ginsburg ofta får höra när deras musik ska recenseras. De har en förmåga att fånga det mörka i det till synes lätta.

Anna Järvinen: Min barndom var fylld av mollig musik i form av finska visor och sorgliga julsånger. Jag rördes till tårar av dem. I Sverige var inte minst julen och dess sånger, men även annan musik jag mötte som barn, pigg och för mig tilltvingat glad. Sudda sudda bort din sura min och Blommig falukorv, för att nämna några exempel … Men allt det, inklusive Abbas Arrival som var den första LP vi köpte efter flytten till Sverige – och musiken från Disneyfilmerna och tv-serier som Brideshead Revisited, har nog lagrats i mig och blivit till självklarheter i mitt låtskrivande. Jag komponerar och skriver texter intuitivt och undrar ibland om jag skriver samma låt gång på gång …

Amanda Ginsburg: Jag skriver ju jazz och är på gott och ont utbildad. Det känns som om det ligger mig i fatet ibland, att det kan låsa in mig i regler och så där. Fast jag vill inte skriva för musiker, det är inget matematiskt pussel, jag vill berätta något. Jag har också dragits till vemodet och är uppvuxen med franska chansons som min mamma sjöng. Hon är från Karlskrona skärgård och hade med sig skärgårdsvisor och Evert Taube därifrån. Jag är född 1990 och har lyssnat mer på Beyoncé än Olle Adolphson, men det som kommer ut drar sig ändå snarare åt hans håll. Jag trivs där.

Deras relation till Olle Adolphson var på helt olika nivåer innan arbetet med skivan började. Amanda Ginsburg är – liksom Adolphson – uppvuxen i Stockholms innerstad och har en mamma som ständigt sjungit visor, medan Anna Järvinen föddes och levde sina första år i Finland, i en helt annan vistradition.

Amanda Ginsburg: Först hörde jag nog det Olle gjorde för barn, som Gåtfulla folket. Men även via Monica Zetterlund som spelades väldigt mycket hemma hos mig, hon har ju gjort ett helt album och tolkat honom. Och när jag fick min första sångläxa på gymnasiet – jag läste musik på Södra Latin – så var det Nu har jag fått den jag vill ha, som Anna gör på albumet. Jag blev starkt berörd av den sången.

Anna Järvinen: Olle Adolphson var ingen mina föräldrar lyssnade på, min finska styvfar älskade Cornelis och Anita Lindblom. Men den här skivan är mitt bredaste möte med Olle A och det har varit inspirerande att ta del av hans låtskrivande, av melodiernas plats och naturen och hjärtat i texterna – jag känner igen mig en hel del.

Varje år delas ett Olle Adolphson-stipendium ut till en ung och lovande musiker. 2018 var det Amanda Ginsburg som fick det, med motiveringen ”Inte sedan Monica Zetterlund har jazz på svenska låtit så chosefri och självklar som när Amanda sjunger”.

Amanda Ginsburg: Det var otroligt hedrande och sedan dess har jag haft flera konserter med stiftelsen som delar ut priset och framfört Olles musik. Jag lockas till hans sätt att göra låtar som kretsar kring ett berättande.

Anna Järvinen: Det är slående när man lyssnar uppmärksamt på Olle Adolphsons texter, att han har en historia i huvudet. Det är något annat än känslor och fragmentariska intryck vilket modern popmusik är full av. I en låt som Trubbel berättas i stort sett ett helt liv, inklusive kärlek, otrohet, besvikelser och återföreningar, på fyra minuter.

Amanda Ginsburg: Jag gör nog ganska mycket så jag också. Jag har ibland önskat att jag kunde skriva mer poetiskt och i metaforer, men jag lyckas inte riktigt med det. Det är inte så jag är. Och jag kan tänka på musik som skrivs idag som typ, ”we’re heroes in the night”, att det är jättestora ord men jag blir inte berörd alls. Jag vill gärna uttrycka mig med små ord, inte pompösa bilder. Som i Siv och Gunne: ”foten över Gunnes rygg”, man fattar precis!

Anna Järvinen: Ja, så är det verkligen för mig också. Jag skriver ingen hel berättelse utan snarare scener, men jag vill också vara konkret. Jag vill vara tydlig med det taktila, dofter och smaker och färg, temperatur och ljusförhållanden. Det behövs bevis baserat på sinnesintryck!

Det är dags för fotografering. Amanda byter tröja för att matcha Annas mörka, och de pratar händer. Vad gör man med sina händer på en bild? De är båda ganska vana vid att befinna sig framför kameran, men när blir man bekväm med den positionen?

Olle Adolphson har varit mycket i ropet på senare tid. År 2020 kom en hyllad biografi som också blev Augustprisnominerad: Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg. Förra året släpptes Ett tomt vitt papper med hans samlade prosatexter. Dock är det som musiker han kommer allra mest till liv.

Genom åren har han tolkats av artister som Monica Zetterlund, Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström och nu är det alltså dags för samtidens stora namn att möta Olle Adolphson. Han verkar besitta långtidskvalitet.

Samtidigt finns en tendens att jämföra allt som har med visor och litterärt komponerande med 60- och 70-talet. Både Amanda Ginsburg och Anna Järvinen har fått höra det.

Är visans storhetstid redan passerad?

Amanda Ginsburg: Jag tänker att singer-songwriter-traditionen är visa. Och den pågår ju. Samtidigt hörde jag en gammal radiointervju med Monica Zetterlund där hon sa att hon inte sjöng på svenska i början för att hon tyckte det saknades bra svenska texter. Sen kom Beppe Wolgers och Hasse och Tage och Barbro Hörberg… Det var förstås ett jättestarkt uppsving för det svenska musikaliska berättandet.

Anna Järvinen: Jag är inte så bra på musikhistoria. Jag lyssnar nog mycket på berättandet, men det absolut viktigaste för mig är ändå melodier. För jag tycker att berättandet finns i melodierna.

Amanda Ginsburg: Jag kan tycka att melodierna finns i berättandet… De framhäver texten.

Anna Järvinen:När jag själv skriver låtar så hittar jag bilderna i melodin, och det är det jag känner igen i Olles låtar.

Amanda Ginsburg: För en del kan nog visformen framstå som enformig. En melodi som återkommer hela tiden. Som Trubbel, den är på sätt och vis ett evigt rabblande av samma vers. Då krävs en väldigt stark melodi för att det ska hålla, men det krävs också en stark text. Den ska säga något och det ska hända något, och helst ska det skava också. Olle Adolphson är oerhört skicklig på det.

Är ni rädda för att fastna i nostalgi?

Amanda Ginsburg: Jag är verkligen det! Jag är jätterädd för att någon ska tro att jag försöker härma det som var då. Jag vill förvalta det, men jag försöker göra något eget.

Anna Järvinen: Nej, jag känner inte så. De perioder när jag tänker att det är slut, att jag aldrig kommer att skriva en låt till, då brukar jag påminna mig om det jag har älskat. Jag var till exempel synthare och lyssnade på tidiga Depeche Mode, som också är väldigt melankoliska. Och Howard Jones var en stor idol. Jag går tillbaka till en stark kärlek till en låt och så badar jag i den ett tag.

Amanda Ginsburg: För mig tror jag det handlar om genre. Om du gör jazz på svenska så vill alla jämföra dig med Monica Zetterlund. Det är smickrande förstås, men jag är inte hon och det kommer bara att göra publiken besviken. Jag är ju jag, med helt andra influenser. Men de som recenserar jazz är många gånger också nostalgiker. Däremot skulle jag kunna lyssna på dig, Anna, och bli jätteinspirerad… Tänka: ”Hur kan jag låna den här basgången in i min musik?”.

Hennes låtval på skivan – Siv och Gunne – är en prosaiskt glimrande skildring av en kärleksakt. Anna Järvinens Nu har jag fått den jag vill ha beskriver hur själva jakten och erövringen var det stora, men att relationen därefter rinner ut i något tomt och trist. Båda små berättelser i egen rätt.

Amanda Ginsburg: Jag blev kär i den låten, där han vill beskriva ett par som älskar utan att det blir pornografiskt. Jag tycker över huvud taget att det är jättesvårt att skriva om lycklig kärlek, det blir bara banalt. Men här råder det inga tvivel om vad de gör, man ser allt så tydligt framför sig.

Anna Järvinen: Min låt är ganska svår att sjunga, det är liksom en stavelse i varje takt. Men Olle Adolphson framstår, ju mer jag lär känna honom, som en väldigt passionerad person som rabblar sina melodier och vill hålla sig kvar i dem. Det är kul med honom. Det känns som att det flödar lite okontrollerat, att det börjar här, går dit och så har han glömt var han var. Som ett barn som leker, både innehållsmässigt och melodiskt.

Skivan med Olle Adolphson har varit ett projekt som sträckt sig över flera år. Nu har de flera projekt på gång. Våren är full av spelningar.

Anna Järvinen: Jag har nyss släppt en skiva, i svensk och finsk version. De heter Lila och Liila. Jag ska ut och spela i Sverige och Finland. Och så håller jag på med min nästa skiva och har kommit ganska långt, men det är lite stressigt att få ihop alla musiker som åker på olika turnéer med andra konstellationer. Nu måste jag skriva två låtar på en vecka …

Amanda Ginsburg: Jag är så imponerad av att du just släppt en skiva och redan håller på med den nya! Jag har svårt att få till komponerandet.

Anna Järvinen: Man kan inte sluta arbeta. Det enda som betyder något är att man konstant jobbar känner jag. Jag orkar inget annat.