Jakten på det perfekta ansiktet

Å ena sidan vill vi ha en egen, personlig stil. Å andra sidan vill vi se ut exakt som förebilderna på nätet. Det moderna idealutseendet kallas sexy baby tiger och många spenderar en förmögenhet på att skulptera fram det.

Jag låter limmaminkhår på mina egna ögonfransar. Med allergiframkallande superlim. Ögonfrans för ögonfrans. Under ögonen kritvit tejp som spänner och kliar. När den rycks av blir man skinnflådd, den tunna huden under ögonen skrapar och brinner. Rätt åt mig. Jag gör en ögonfransförlängning. Behandlingen är rätt dyr, håller jättekort och är inte cruelty free, som det heter. Inte fri från grymhet. Varken mot mig eller andra djur. Men det kanske ökar mitt erotiska kapital litegrann. Jag fantiserar om mina nya sexiga ögon när kvinnan som gör behandlingen plötsligt stannar till, som i fasa.

– Du har jättestora porer, säger hon. (Har hon inte en anklagande, nästan kränkt ton?)

– Åh, säger jag. (Skäms.)

Som tur är finns det en lösning. Hon skulle verkligen rekommendera termisk ansiktsbehandling. Jag förstår inte riktigt vad det är, men det verkar gå ut på att chocka huden med värme och kyla. Möjligen ska samtidigt tusen små nålar penetrera min hud med en apparat som liknar en gullig miniatyr av Kafkas tortyrmaskin från I straffkolonin, eller det kanske är en separat behandling, jag hänger inte riktigt med.

Men jag förstår att hon har uttalat ett hot och ett löfte. I sina händer har hon makten att göra mig lite mer lik en sexig bebistiger.

Sexy baby tiger. Det är så det moderna idealutseendet beskrivs i en artikel i The New Yorker från 2020. En bebistiger med långa ögonfransar, urholkad blick, fyllig mun och anstrykning av tjusig cyborg, alltså en organism som består av såväl biologisk vävnad som syntetiska delar. Med drag kända från många influerare på Instagram. Det är alltså det här ansiktet som är mitt gissel. Det är ditt gissel också, vi måste alla förhålla oss till det. Eftersom det syns överallt.

Användningen av botox ökat med över 800 procent.

Många har tidigare försökt sätta ett namn på det. Celebface,Same face syndrome, The Cyborgian face, Instagram-ansiktet – kärt barn har många namn. Fenomenet som innebär att allt fler ansikten i flödet på sociala medier liknar varandra. En tvålfager homogen revy av konstgjorda käkar och kinder och läppar.

Den omskrivna hybriden mellan barn, djur och rymdvarelse har nämligen visat sig vara en riktig framgångssaga. Rena rama bestsellern, ett ansikte som rentav är smittsamt. Så oemotståndligt och förföriskt att det talas om en epidemi av alldeles frivillig kloning, efterapning, med hjälp av mer eller mindre ingenjörsmässiga procedurer. Allt fler shoppar samma kattungeliknande cyborgansikte med hjälp av skönhetsingrepp eller några snabba klick i väl valda appar, rika som fattiga, allmoge som frälse. Ansiktets smittsamhet märks inte minst på fillerskliniker och hos plastikkirurger där det har skett en drastisk ökning av ingrepp och mer likriktade förfrågningar. Sedan år 2000 har användningen av botox ökat med över 800 procent. Användningen av fillers – med 300 procent. Och sedan har vi retuscheringen.

Enligt en brittisk studie redigerar hela 90 procent av alla unga kvinnor sina selfies. I en ledare i Svenska Dagbladet beskriver författaren Lena Andersson fenomenet som individens frigörelse från det medfödda. Mitt DNA ska minsann inte stå mellan mig och mina planer!

Medan jag överväger att underkasta mig det kafkanska tortyrredskapet i den släta bebishudens namn funderar jag på varför det är så förföriskt att skräddarsy sitt ärvda habitus? Och hur kommer det sig att symönstret är så snävt, så homogent, i en tid som säger sig hylla mångfald?

Skönhetssträvan är förstås inget nytt. Särskilt kvinnlig sådan pendlar mellan att upphöjas som stärkande till att pekas ut som kuvande. I boken Skönhetsmyten (1992) jämför Naomi Wolf skönheten med ett monetärt system, och pekar ut den som ett redskap för förtryck. Hon argumenterar att skönhetsmyten används som ett politiskt vapen mot kvinnors framåtskridande för att upprätthålla ett samhälle där männen styr. Skönheten har paketerats i en falsk hyllningsskrud till kvinnor – när det i själva verket är precis motsatsen: ett hån, en bur. Det handlar inte om utseende, det handlar om att styra kvinnors beteende.

Inte många år efter att boken publicerats fick en nyförlöst Victoria Beckham, modedesigner och popsångerska, väga sig i direktsänd tv, bevisa att hon var duktig nog att bara väga 50 kilo. Samtalet om kvinnors utseende gick, med andra ord, rätt trögt.

Men med det nya 10-talet, fjärde vågens feminism och sociala medier började det puttra i förändringsgrytan. Det talades om en kroppsrevolution, en skönhetsrevolution. Gamla ideal skulle sprängas inifrån, rivas upp med rötterna och förvisas till en svunnen tid. Kroppspositivismen fick en renässans och många tyckte att det var befriande att kroppar av olika ursprung och storlekar för första gången fick ta plats i sammanhang som annars dittills varit reserverade enkom för smala och vita kroppar.

Och med facit i hand kan man se att en maktförskjutning faktiskt har ägt rum. Tack vare sociala medier har det till viss del skett en nedmontering av ett mossbelupet skönhetsmonopol som legat i händerna på ett litet antal makthavare. Skönheten har öppnats upp och demokratiserats, det ställs större krav på mångfald. Det är inte längre gamla dörrvakter, i form av modeskapare, sminkmagnater, damtidningar och modellagenturer som ensamma toppstyr vad som är vackert. Nu är det konsumenten som regerar, något historikern och psykologiprofessorn Tiffany M. Gill lyfter i boken Beauty shop politics.

Den nya maktfaktorn? Influerare på sociala medier och deras följare. Det som tidigare bara såldes genom reklamannonser i magasin och på tv säljs nu till stor del på Youtube och Instagram, genom influerare. Människor vars liv vi följer dagligen, som vi till viss grad ser som våra kompisar – som vi litar på.

Men sedan kom det andra, mer dystra rubriker. Den globala ungdomsorganisationen YMCA larmade 2018 om att 30 procent av de unga mellan 11 och 16 år isolerar sig på grund av sitt utseende, begränsar sin rörelse i vardagen. Ännu fler än så uppgav att de ansåg att sociala medier dikterade idealet och kände mycket stor press över sitt utseende. Retoriken har alltså förändrats – och komplicerats. Internet har på många sätt vidgat skönhetsbegreppet men samtidigt har flödet med perfekta, retuscherade utseenden, skönhetstips och produkter blivit konstant.

Den brittiske fotografen John Rankin Waddell satte ljus på frågan i fotoprojektet Selfie harm, alltså ”självskadeselfies”. Rankin fotograferade 15 vanliga tonåringar. Därefter fick ungdomarna fem minuter på sig att retuschera bilderna så att de skulle bli ”Instagram-vänliga”, enligt dem själva. Resultatet blev 15 likadana sexiga tigerbebisar. Med stora ögon, stora läppar, fläckfri hy och mininäsor.

Och den lättillgängliga retuscheringen i mobilen – att kunna ta bort finnar och ändra ansiktsdrag med några klick på telefonen, tros också leda till fler ingrepp. 2018 började man tala om något som kallades Snapchat-dysmorfi – alltså ­kroppsmissnöje triggad av överdriven självförvanskning i olika appar. Samtidigt uppgav över hälften av amerikanska plastikkirurger att patienter regelbundet önskade olika ingrepp med filtrerade selfies som underlag: patienterna ville att självförvrängningen i telefonen skulle bli verklighet.

Författaren Jia Tolentino skriver i The New Yorker att dagens verklighet, där det är väldigt viktigt att saluföra sig själv via framför allt sociala medier, har startat nya grenar av konstant självförbättringssjuka. Sociala medier, skriver Tolentino, har gett bränsle åt benägenheten att se sin egen identitet – och även sitt utseende – som en potentiell inkomstkälla. Jaha, vad ska jag göra för att kunna kapitalisera på det här ansiktet?

Med tillväxten av semipermanenta behandlingar som kan förändra utseende och ansiktsdrag, men som måste upprepas för att upprätthållas (microblading, microdermabrasion, vampyrbehandlingar, restylane, juvederm, brow lifts, botox-injektioner, kosmetiska tatueringar och hudslipning) har ingreppen även krupit ner i åldrarna.

Jakten på skönhet är en samhällelig sjukdom.

Marknaden i Sverige var fram till i våras i stort sett oreglerad och många som inte har råd att uppsöka en klinik med legitimerade utövare drabbas av komplikationer efter besök hos oseriösa aktörer. Ungefär en tredjedel av de som utför fillersbehandlingar saknar medicinsk legitimation. Det talas om en cowboybransch, ett vilda västern där vemsomhelst kan genomföra estetiska injektionsbehandlingar. Som ägaren till en skönhetssalong i Skåne som tros ha sprutat in plast i kunders läppar. Hon anmäldes av 33 kvinnor som säger att hon vanställde deras ansikten. En kvinna sa till Expressen att hon var rädd att hennes läppar skulle ruttna.

Många åker också utomlands för att plastikoperera sig för en billigare peng. En brazilian butt lift, alltså en förstorande rumpoperation – och världens farligaste skönhetsingrepp – kan göras till halva priset i Turkiet. Plastikkirurger i Sverige uppger för SVT att antalet personer som opererat sig utomlands och söker hjälp för följdkomplikationer hela tiden ökar.

En grej till med Instagram-ansiktet: det är ungt.

Nu ska jag dela med mig av något genant. När jag fyllde 20 grät jag. För att jag tyckte att jag hade blivit så himla gammal. Osexigt gammal. Jag är medveten om att det är vansinnigt provocerande, men låt mig förklara. Redan i tonåren stod det klart för mig att det var fördelaktigt att vara en Ung Kvinna, så ung som möjligt, eller gärna ännu yngre. Den dystra uppfattningen bekräftades gång på gång av Hollywood: skådespelaren Olivia Wilde fick vid 28 års ålder höra att hon var för gammal för att spela 38-årige Leonardo DiCaprios flickvän. Vid 22 års ålder spelade Jennifer Lawrence en änka vars kärleksintresse var en medelålders Bradley Cooper. När Maggie Gyllenhaal var 38 ansågs hon för gammal för att spela Jack Nicholsons älskarinna – han var närmare 60. I en dokumentär om porrskådisar förklarade en 25-åring att hon nu nått en ålder där hon mest spelar milfs, alltså ”attraktiva mogna kvinnor”. Allt tydde på att hela världen var hebefiler, vuxna personer som dras till ungdomar i puberteten. Det här resulterade i en slags internaliserad hebefili hos mig: 20 år gammal trodde jag att jag hade nått min peak och nu bara skulle härskna.

Nu, under mitt sista år som tjugonågonting, har jag beställt kollagen från internet. Det är hydrolyserat kollagenpulver från gräsbetande kor, alltså kollagen som lakats ur kossors broskrika ben. Senig mat får mig att spy, men kollagenet vill jag ha, jag vill överlista döden, eller i alla fall tiden, utan att beblanda mig med muskler och slemsäckar.

Tankarna går till en målning av Hans Baldung (1484–1545) där en ung kvinna stöter bort Döden, en äldre man med ett timglas i handen.

Under hösten 2021 rasade en debatt om vad just det där timglaset innebär för kvinnor i offentligheten. Åsa Linderborg skrev en krönika för norska NRK om att hon inte längre ville ställa upp i tv: det gjorde för ont att se sig själv, se tidens gång i det egna ansiktet. I texten skriver Åsa Linderborg:

”När jag är i en tv-studio och skymtar mig själv i monitorn vill jag bara fly. Är det så jag ser ut?! När jag ser att SVT har lagt upp ett klipp på sin hemsida där mitt medelålders ansikte sprider sig över hela skärmen fylls jag av något som kanske bäst kan beskrivas som skam.”

Åsa Linderborg har inte tidigare låtit sig intervjuas om sin artikel och hon har inte heller följt debatten. Hon ville knappt ens skriva krönikan, säger hon till Tidningen Vi.

– Nej, jag ville inte alls skriva texten, en kvinna på NRK tjatade på mig. Den här texten skulle jag aldrig någonsin våga skriva i Sverige. Och ingen reagerade på den förrän Ann Heberlein plockade upp den och skrev om sin egen ovilja att synas på bild.

Artikeln väckte många reaktioner och följdes av fler vittnesmål från svenska kulturkvinnor som öppenhjärtigt skrev om sina egna erfarenheter av att bli äldre i offentligheten. Men den möttes också av kritik. Marianne Lindberg De Geer undrade i Expressen varför de intellektuella kvinnorna gick patriarkatets ärenden.

Den typen av reaktion förvånade Åsa Linderborg.

– Det var ju inget manifest. Jag beskrev bara erfarenheten av att vara människa. Man lurar sig själv om man tror att utseendet inte spelar någon roll. Vi vet genom undersökningar att vackra människor har lättare att få jobb, de har lättare att få hjälp. Men det handlar också om det djupt mänskliga. Om sorgen. Vad händer med det som är irreparabelt? Att mina tänder blir skörare? Vad händer med mitt underliv? Hörseln, hakan, huden? Allt som tillhör insikten att mitt liv är på väg att ta slut. Jag har passerat zenit.

Hon minns hur hon 23 år gammal såg Kerstin Thorvall intervjuas på tv om det modigaste hon någonsin gjort. Hon svarade: ”Det är vad jag gör just nu. Jag sitter här i tv utan en halsduk som döljer kalkonhalsen.”

– Det var omtumlande för mig. Jag blev varse att som kvinna kan man aldrig slappna av. Som åldrad kvinna kan man det definitivt inte. Kvinnor i offentligheten måste hela tiden tänka på hur de ser ut. Hela tiden vara varumärken och varor. Oavsett ålder.

I nästan hela sitt liv har journalisten Erik Galli jagat det perfekta utseendet. I det omsusade SVT-programmet Under kniven tidigare i år utforskade han fillerskulturen, normaliseringen av plastikkirurgi och den stigmatisering som ofta följer, med smygande och skam. I programserien blottade han sin egen resa, kantad av hemlighetsmakeri och ängslighet.

I debatten som följde gick det ibland att skönja en längtan efter och romantisering av det högsinta, genuina och rejäla förr, ett gyllene då som var mindre fåfängt. Innan Instagram och filter och fillers. Och det stämmer förstås att vi de senaste åren, där vi ständigt granskar oss själva och andra på skärmar och bilder och flöden, står inför en unik konfrontation med våra utseenden. Men man bör kanske vara försiktig med att tillskriva tidigare generationer en allt för stor ädelhet. Historien är fullspäckad av irrationell jakt på skönhet. För även tidigare har vi plågat oss för att komma åt eller förbättra skönhetens haloeffekt. Vi har droppat essens av giftiga potatisväxter i ögonen. Vi har ätit arsenik, sminkat oss med bly, krossat revben för att vara lite mer tilltalande. Vi har gnuggat hästars moderkakor i ansiktet, gjort ansiktsmasker av mortadella och knutit bebishuvuden mot brädor för att förändra deras form.

Jag tänker på brittiska hertiginnan Gladys Spencer-Churchill (förresten en anmoder till prinsessan Diana) som levde vid förra sekelskiftet. Hon ansågs vara otroligt vacker, målades av, skulpterades och friades till friskt. I 20-årsåldern lät hon injicera paraffinvax i näsan.

Några ord om paraffin: i dag används det huvudsakligen för att stöpa ljus eller för att göra höljen till hårdostar, för att skydda mot mögel och uttorkning. Ursprungligen hade den estetiska behandlingen med paraffinvax utvecklats för att återställa stackars näsor som deformerats av syfilissår, men började snabbt användas för att försköna ansikten, bröst och andra kroppsdelar. Tyvärr hade vaxet en elak tendens att vandra i kroppen, många blev vanställda och sjuka, i värsta fall resulterade ingreppen i dödsfall. I Gladys fall strövade paraffinvaxet ner till hennes kinder och haka och skapade stora bölder som förstörde det hyllade ansiktet.

Att riskera liv och hälsa – och paradoxalt nog – utseende i vår stora skönhetssträvan är ingenting nytt.

I ett modernt svar på skönhetsmyten, Beauty sick (2017), skriver Renee Engeln att jakten på skönhet, särskilt kvinnlig sådan, är en slags samhällelig sjukdom som berövar människor mycket tid och kraft från att utvecklas på andra sätt.

Men många sätter sig emot en sådan retorik. I Instagrams skönhetskultur lyfts snarare smink och hudvård som något stärkande. Man sminkar sig för sig själv. Man gör fillers, ögonfransförlängningar och hårförlängningar för sig själv. Och att ägna sig åt sitt utseende har de senaste åren ompaketerats från något förtryckande till något stärkande. Inte sällan sker det under en paroll av egenvård och feminism.

Storföretagen har inte varit sena med att rida på den här vågen. Serum, ögonbrynsolja och arkmasker krängs med nya ord: self-care. Du är vacker, du är stark. Strong is beautiful. Dare to be different. The future is female.

Jag skrev en gång i en krönika i Upsala Nya Tidning: Det är märkligt att leva i en tid som slår rekord i såväl diskussioner om självacceptans – och tid som ägnas åt bildretuschering. Men hur ska det annars gå till i det så kallade bildsamhället, där bilden kan vara avgörande för ens sociala och sexuella öde – och ibland även ens yrkesmässiga? Det lämnar oss ständigt stapplande mellan strävan efter perfektion – och längtan efter att frigöras från den.

Särskilt som idealet kryper iväg från verkligheten och blir snävare. Så snävt att även de underskönaste i vår homosapiensflock, supermodellerna, inte undkommer Instagram-ansiktets krav på kindimplantat, ögonlockslyft och – därefter – retuschering och filter.

Vem behöver förresten riktiga människor med brister som hunger och finnar? 19-åriga modellen Lil Miquela har synliga revben, en glugg mellan tänderna och en fräknig liten näsa. I en Calvin Klein-annons hånglar hon upp en av världens kändaste modeller, Bella Hadid.

Men Lil Miquela är inte kött och blod. Hon är en robot, en Instagram-avatar med ett hjärtformat ansikte skapat av artificiell intelligens och med 2,5 miljoner följare på Instagram. Glöm Victoria’s Secret-modeller. Marknaden av robot-influerare spås växa sig stor. Vad kan vi spruta in och byta ut när instarobotar blir sinnebilden av skönhet?

Jia Tolentino formulerar det som att teknologin har skrivit om våra kroppar. Inte bara våra skärmvanor och vår koncentrationsförmåga. Våra ansiktsdrag också.

Det blev ingen läskig ansiktsbehandling för mig just den här gången. Jag bidar väl min tid: när vi ska uppgradera våra ansikten för att passa framtidens lynniga algoritmer räcker det nog inte med kollagenpulver och kafkanska tortyrmaskiner.