En vecka med Per Hagman: ”Jag ser helt rödgråten ut”

Per Hagmans nya roman ska släppas – och recenseras. Här skriver han dagbok om en nervig vecka med ostron, applåder och bokutgivning som travlopp.

Onsdag 2/10

Johannes och du, oktober och jag.

Längesedan jag var i fåfängebranschen, men på fredag kommer min nya bok ut. Så då är det lite dålig timing att jag precis åkt på någon mystisk ögoninflammation. Ser helt rödgråten ut och det känns som att folk på gatan stirrar ömkande på mig och tänker att jag lider av svår hjärtesorg.

Jag hoppas verkligen att det har gått över till på lördag eftermiddag. För då har jag och Lill-Johan precis spikat att vi ska göra en liten utomhusgrej i Johannes kyrkogård.

Väderprognosen ser någorlunda okej ut.

Lite ostron- och bokförsäljning är tanken, för alla som har lust att komma förbi. Men hur enkelt det än ska vara, så är det ju en del att fixa med. Från beställning av ostron och böcker till att ordna vinglas, bord och ostrongafflar.

Strax innan fyra promenerar jag från Malmskillnadsgatan bort mot Vanadisvägen för att hämta min dotter på Matteusskolan. Ibland vill hon gå hem själv, ibland bli hämtad. Men idag är tanken att vi ska göra en omväg förbi Fenix Riche på vägen hem, där jag och legendariske barchefen Stefan Lindström ska träffas och prata lite om en boksigneringsgrej som ska äga rum där om ett par veckor.

Sedan åker vi hem och äter gammal merguez med stekt potatis och någon sorts tomatsås till middag.

Vi hinner bara spela spel en kort stund innan det är läggdags.

Torsdag 3/10

Efter att ha lämnat stjärnan i skolan promenerar jag till Café Sosta på Sveavägen, för ett möte med Mats Granberg. Han ska hålla i ett författarsamtal med mig i Nyköping, som råkar infalla på min födelsedag den tolfte oktober. Känns förtroendeingivande att han vill ses och prata lite innan det blir av.

Annars funderar jag mest på kommande ostron-lördag.

Jag föredrar alltid ostron naturella, men många vill ju ha något lull-lull till dem. Skriver med Lill-Johan och vi kommer överens om att strunta i rödlöksvinägrett, men ändå ha lite citron och tabasco för syns skull.

Lill-Johan är varken till ålder eller storlek speciellt liten. Så han är inte helt nöjd med sitt smeknamn. Han fick det en gång för typ tio år sedan när vi jobbade tillsammans på Johans krog på Marstrand och man behövde skilja honom åt från Stor-Johan. Det vill säga krögaren. Som tyvärr inte kan komma på lördag, eftersom han har fullt upp med sina hummerhelger nere på Västkusten. Men det var Johan som för några år sedan startade en liten ostronbar nere på ön, som jag ibland jobbat extra på och som man kan säga nu ska göra en liten pop-up i Stockholm.

Inte minst därför att ostron på några små hörn figurerar i min nya bok. Om än inte lika mycket som Johannes kyrkogård gör det.

Läser en text om Tranan och dess kanske mest legendariska bartender, Gordon.
Får applåder.

På eftermiddagen hör en av mina bästa vänner av sig och undrar om jag kan komma till krogen Tranan och läsa någonting högt i fem minuter, på en överraskningsfest för en kompis till honom, som vi kan kalla för Krypto-Niklas. Det krockar med att hämta stjärnan, men jag tänker att hon i så fall får följa med.

Frågan är bara vad jag ska läsa.

Sedan visar det sig ändå att den lilla vill gå hem själv från skolan och drälla med sina kompisar på Sveavägen. Jag förstår henne. Som nioåring hade även jag föredragit att prova smink på Normal eller samla pantburkar för att köpa godis, framför att lyssna på vuxengaggande på en stökig krog.

Det blir att jag läser en text om Tranan och dess kanske mest legendariska bartender, Gordon.

Får applåder.

Det värmer.

Går.

Stjärnan skriver att hon är vid Odenplan och jag föreslår att vi då kan göra sällskap hem.

Men nix.

Hon ska absolut gå själv med en kompis.

Det blir att vi ses hemma exakt samtidigt.

Efter en enkel pasta blir det godis och glass och Scrabble.

Hon får använda nio brickor, jag sju.

Fredag 4/10

Pratar med käraste Anna Tillgren. Vi har jobbat ihop med mina böcker i snart trettio år, så vår relation är lite flytande mellan det professionella och privata. Ungefär som med lika kära Tina Rabén, som varit redaktör för mina böcker i över trettio år.

Det är helt förfärligt vad tiden går.

Min förläggare Daniel Sandström har jag bara haft att göra med i tio år. Men han är en helt makalös läsare. Med ganska bra musiksmak. Och det är först när jag pratar med honom som jag begriper att jag missförstått det här med så kallad recensionsdag.

Den är alltså inte idag, utan först på tisdag.

Det är väl på gott och ont att jag mest känner mig stirrig över allt som ska fixas till det lilla partyt på kyrkogården imorgon.

Vid sju kommer Lill-Johan förbi med ett par bord och ostrongafflar från Solvallas cateringförråd.

Då slår det mig att bokutgivning påminner om V75.

Själva boken är som kupongen man lagt ner en massa gnetande på, i sin ambition att få sju rätt. Sedan är det dags för de sju loppen att gå.

Att få en bok att bli älskad av både kritiker och läsare och sälja i enorma upplagor blir då så klart motsvarigheten till sju rätt.

Men det är ju ytterst få förunnat; i stort sett en omöjlighet. Ändå har jag fortsatt spela på travet och ge ut böcker i ganska många år nu. Även om Gud fader själv kom ner och sa att nej, du kommer inte bli rik på den här boken heller så är väl risken stor att jag kommer skriva något igen. Även om Gud fader själv kom ner och sa att nej, du kommer inte blir på rik V75 den här helgen heller så är väl risken stor att jag kommer lämna in en ny kupong nästa helg.

Lördag 5/10

Tack vare att Lill-Johan kommer till mig redan elva på förmiddagen – medan den lilla fortfarande sitter och äter frukost i sin fluffiga rosa morgonrock – blir det någorlunda hanterbar stress när det gäller att få ut allt från slängar och dukar till bord och ostron och vin och hämta is och så vidare.

Precis lagom mycket folk kommer, i en precis lagom strid ström.

Några man trodde skulle närvara dyker inte upp, med några är det tvärtom. Och så lite kompletta främlingar.

När vi väl packat ihop framåt sju får dagens ”personal” och stjärnan gratinerad löksoppa till p-mat.

Söndag 6/10

Svenska Dagbladet publicerade en jättelång intervju med mig förra söndagen och idag kommer de med en stort uppslagen och förfärligt snäll och smickrande recension av nya boken. Känns lite som när en skräll plötsligt går in i ett V75-lopp.

Min dotter vill ha fish and chips till middag så då dräller vi runt mellan olika alternativ i kvarteren där vi bor. Ett nyöppnat nudelställe på Sveavägen smäller plötsligt högre, så då väljer vi det istället.

Det är fantastiskt gott. Även om de är så där restaurangfientliga att de kräver att man ska beställa via en app. Fruktansvärt ocharmigt. Jag ger min telefon till en supergullig servitris som fixar alltihop åt oss. Bäst av allt: stjärnan säger att middagen får nio poäng men att min nudelsoppa får tio. Och då anser jag mig själv ändå vara ganska superkass på allt som har med asiatisk matlagning att göra.

Måndag 7/10

Någon gång för tusen år sedan (nittiotalet) fick jag höra om en författare som alltid åkte ut till Marieberg (där papperstidningar då trycktes) inför sin recensionsdag, för att norpa ett ex av DN redan på kvällen innan utgivningsdagen.

Det behöver ingen författare göra nuförtiden.

Allt går ju så mycket mjukare och långsammare.

Med några timmars mellanrum trillar recensionerna av min nya bok in under dagen, på nätet. Snälla, halvsnälla och mindre snälla.

Som hästar i olika lopp känns de.

Men såväl förlaget som vänner som redan läst förhandsex har varit ovanligt entusiastiska och sådant värmer ju.

Tisdag 8/10

Väcker stjärnan strax efter sju, lämnar henne i skolan, går och sätter mig och dricker kaffe i backen på Drottninggatan.

Känner den välbekanta tomheten och lättnaden över att utgivningen är över. Som att sjunde loppet också är det.

Läs mer:

Lars Norén och dagboken som skakade kultursverige

När Kendall Roy mötte Knausgård