”Jag ser att många är på sin vakt”

Klimatet, pandemin och kriget. Hur tar vi oss igenom ännu en kris? Hur hittar vi hopp? Camilla Lif, präst och ledamot i regeringens Coronakommission, har en idé.

Nyss: munskydd, intensivvård och social distansering. Nu: bomber, skyddsrum och hot om ett tredje världskrig. Två veckor efter att pandemirestriktionerna hävdes i Sverige inleddes Rysslands angrepp på Ukraina.

Den återgång till det normala som många längtat efter förbyttes i nytt avvikande läge.

Skillnaden mellan att leva i covidsmittans närhet och att följa strider 150 mil bort via dataskärmen är stor. Men det rör sig i båda fallen om globala händelser som påverkar samhällsandan.

Om kristillstånd.

Och kristillstånd skapar oro, ångest och ja…vad?

– Det jag tycker präglar stämningen just nu är ett slags uppmärksam väntan. En beredskap. Jag ser många som är lite framåtlutade och på sin vakt.

Det säger Camilla Lif. Hon är kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm och var en av ledamöterna i regeringens Coronakommission. Till kriserfarenheten hör också församlingens arbete i samband flyktingvågen 2015, då kyrkan blev ett nav för hjälpaktörer och behövande.

Nyligen hölls en konsert i Katarina kyrka. Mitt i en låt hördes ett dundrande buller.

– Stämningen förändrades blixtsnabbt från trevlig konsertkänsla till orolig uppmärksamhet. För bara ett halvår sedan hade min första tanke varit att det rörde sig om ännu en sprängning kring Slussenbygget, vilket det sedan visade sig vara. Men denna gång tänkte jag omedelbart något helt annat.

Den ökade uppmärksamheten har sällskap av andra känslor. Camilla Lif möter människor som är sammanbitna, trötta och som väljer att förtränga.

– Vi har klimatet, pandemin och kriget. Det är många kriser staplade på varandra. Man jobbar på med det som ska göras men det var längesen man kände sig bekymmersfri. Många undviker också att tänka på vad som pågår, man ser hur lätt det är att fastna i nyhetsuppdateringar som bara gör att man mår sämre.

Samtidigt väcks solidariteten med de som drabbas av kriget, konstaterar hon. Precis som för sju år sedan.

Orons skiftande uttryck i en tid som är mörk. Hur kan man tänka och hur ska man orka?

Camilla Lif hänvisar till ett tv-reportage där en reporter frågade folk i Kiev hur de härdar ut. De svarade: ”Vi lagar god mat, umgås mycket och grälar mindre”.

Även vi som befinner oss på avstånd från bomberna kan följa rådet, menar Camilla Lif.

– Om man kan vara glad över saker ska man vara det. Även om det är i det lilla. Ur glädje kommer hopp, och hopp behövs. Flyktingar som kommer hit är inte hjälpta av att vi är försatta i kristillstånd. Vi behöver fortsätta med våra rutiner och med att få vara glada över småsaker.

Till krisens reaktioner hör inte bara oro och förlamning. Många människor blir förbannade. Putins oförsvarliga angreppskrig och den totala förödelsen som följer i dess spår väcker vrede. Hur kan man som enskild individ i Sverige kanalisera den?

Förutom de gängse metoderna, som att demonstrera och engagera sig aktivistiskt, pekar Camilla Lif på humorn som protest. Nyligen talade hon i radioprogrammet Spanarna om hur förtryck i alla tider har trotsats med humor, med Charlie Chaplins ironiska uppgörelse med Hitler i filmen Diktatorn, som ett av de mer kända exemplen.

Både i och utanför Ukraina spirar motståndshumorn. Twitterkontot @UkrainianProblems skriver om ”vardagliga irritationsmoment, som att tappa bort nycklarna och bli invaderad av Ryssland”. I Lissabon har ungdomar riggat lampor som lyser upp ryska ambassaden i den ukrainska flaggans färger. I Göteborg finns ett medborgarförslag om att namnge gatan där ryska konsulatet ligger efter Ukrainas president Zelenskyj.

Humor är både vapen och medicin för den som har svårt att känna hopp, menar Camilla Lif.

– Man tar kraften i aggressionen och vänder den graciöst mot den som attackerar.

Hon föreslår, med glimten i ögat, att Sverige i sitt arbete med att återuppbygga försvaret också upprättar ett humorkompani.

Tanken må vara en lek. Men hennes syn på svensk krisberedskap är allvarlig. I Coronakommissionens slutrapport skrev Camilla Lif ett särskilt yttrande där hon påtalade vikten av etiska perspektiv. Hon menade att dessa saknats i direktiven till kommissionen och att de är nödvändiga att föra in i framtidens beredskapsplanering.

När hon skrev yttrandet hade hon ingen aning om att krisens etiska och existentiella frågor skulle bli akuta så snart igen.

– Både nu och under pandemin har det blivit tydligt att kris handlar om att skydda varandra, att inte bara göra vad jag själv känner för eller utgå från min egen goda hälsostatus. Där tror jag att vi som superindividualistiskt, sekulariserat samhälle är extra sårbara och att vår beredskap rent existentiellt är sämre, säger Camilla Lif.

I skuggan av krigsmullret intervjuas psykologerna om hur man ska hantera sin oro och var man kan finna tröst.

Prästen Camilla Lifs tips är inte av det lättsamma slaget: Tänk på din egen dödlighet.

– Många människors skräck och fasa fördjupas för att man inte är beredd eller van vid att tänka på att man själv ska dö.

I ett individualistiskt samhälle inriktat på kontroll blir frågan om döden särskilt skrämmande, menar hon. Vi tränar sällan tanken på att vi som människor ingår i en större berättelse eller att det finns gemensamma värden som det kan vara värt att offra livet för.

– Jag såg hur en soldat i Ukraina sa ”Jag kommer kanske att dö, men vi kommer att segra”. Han illustrerade en syn på livet som handlade om att det finns värden som är större än att man till varje pris har trygghet för egen del.

När man är orolig är det vanligt att man sluter sig. Men då är det också svårare att bli berörd. Och att inte bli berörd är att bli mindre mänsklig, säger Camilla Lif.

Däri ligger också den positiva skillnaden mellan pandemins kris och krigets, menar hon.

– Under pandemin var vi tvungna att hålla distans. Nu är det motsatsen som behövs. Vi behöver verkligen varandras sällskap och närhet. Jag tänker på hur fiskar simmar tätt i stim för att de då ser större ut. Så känns det som man måste göra under hot om krig. Hålla ihop.