”Jag hade ingen lust att käka upp min moderkaka.”
Lyssna på artikeln
”Visst är den vacker? Livets träd!”
Barnmorskan höll upp moderkakan. Ena sidan tecknade mycket riktigt en stam med grenar. Andra sidan var bara ett blodigt köttstycke.
Inget jag hade bett om att få se.
Men i barnmorskans ögon var detta tillfälliga organ något gudomligt vackert, förutsättningen för livet. Vännen som varit med mig under förlossningen och en kompis som smugit in efteråt förevigade allt slabbigt med sina mobilkameror. I synnerhet moderkakan plåtades ur alla vinklar innan organet brändes och glömdes.
Jag kunde inte låta bli att googla. Nästan alla djur utom kamelen åt upp sin moderkaka när ungarna och efterbörden kommit ut. Även bland människan var det under den här tiden en trend.
Jag hade ingen lust att käka upp min moderkaka.
Däremot publicerade jag vännernas foton på Facebook. I väntrummet på MVC hade jag matats med magasin där rultiga rosenkindade bebisar och deras kändismammor lyste av lycka, hela och rena, precis hemkomna från BB. Som en kommentar till dessa glossiga magasin om babylycka, som gav sken av att de små liven bara poppat upp, la jag ut detta makabra album. En del skrev att de satte kaffet i vrångstrupen eller att de den dagen hoppade lunchen, ”tack så mycket”. Andra tyckte det var modigt. För bilderna visade en annan verklighet.
Innan förlossningen hade det väl egentligen inte pratats någonting alls om efteråt. Allt handlade om smärtan. Blivande mammor och pappor satt i ring och nöp varandra riktigt hårt i låren tills någon skrek.
Visst.
Att föda barn gör ont.
Men resten?
Inget satt längre ihop. Ur alla hål läckte det. Kletig och trasig, out of order. Kroppen trycktes ner i en rullstol och tippades av i en korridor med kallt avslöjande sken. I detta besynnerliga och för omvärlden dolda BB-rum fanns en röd knapp som stod ut som en flugsvamp på den vita sjukhusväggen. Tryckte jag på knappen kom en barnmorska och hjälpte till med amningen. Det mest naturliga i världen, sades det.
”Slappna av!”
Bli din natur.
När min lilla tjej ändå inte ville docka på förslog personalen en pump.
”Har du med dig pump?”
Jag vägrade. Jag fann inget naturligt i det. Bröstvårtorna blev två sår. Men det var okej. Vi laborerade mitt lilla mirakel och jag. Och några droppar extra näringsrik råmjölk lyckades vi faktiskt pressa fram.
Samtidigt fortsatte blodet att forsa ur mig och missfärgade lakan efter lakan. De löjligt stora vuxenblöjorna i kasslertrosorna räckte inte på långt när. Och försöken att gå på toa censurerar jag.
Naturligt. Nja.
När jag till slut vågade lämna den röda knappen och åka hem stack personalen till mig en förlossningsrapport med knepiga kurvor. Ingen förklarade vad som hade hänt eller varför jag i sex veckor blödde hiskliga mängder. Inte heller att det finns muskler i kroppen som aldrig läker.
Så – många år senare – djupintervjuade jag barnmorskor. Jag grävde i förlossningsvården, i personalens arbetsmiljö, i de osynliga outforskade skadorna. Jag skapade en barnmorska som går emot sjukhusens galna styrsystem och står upp för mammorna. Och för barnmorskornas rätt att utföra sin profession.