”Jag fick sparken av Cornelis tre gånger samma år”

Nu släpps Magnus Gerttens dokumentärfilm om Cornelis Vreeswijk – Somliga går med trasiga skor. Vi:s musikskribent berättar om när Cornelis gav honom sparken tre gånger samma år.

Jag kan inte påstå att jag kände Cornelis Vreeswijk, eller att jag spelade ofta med honom, men 1981 gav han mig sparken tre gånger under ett och samma år, ett ganska svårslaget rekord. Då var det mest besvärligt, men i efterhand, med hans upphöjelse till en av de största svenska vispoeterna, känns det ändå storartat på något sätt.

Det började på våren det året med ett telefonsamtal när han ringde från Kirkenes under en turné i Norge. ”Hej det är Cornelis, kan du lira med mig på Grönan på fredag? Conny har slutat och jag behöver en ny gitarrist.”

Vid den här tiden var han på botten av sin karriär och åkte runt på diverse spelningar av blandad karaktär, bland annat olika Finlandsfärjor, där hans visor dränktes i sorlet av en publik som bara ville höra Hönan Agda. Men för mig var han stor. När jag växte upp i Lycksele hade vi hans debutskiva Ballader och oförskämdheter med låtar som Häst-på-taket-William, Ballad på en soptipp och alla de andra blivande visklassikerna. Nu var jag jazzmusiker och vi tyckte att Cornelis var bra, han kunde sjunga blues och hade ”tajming”.

Den gången hann jag inte spela en enda ton innan jag fick sparken.

Han bad mig komma till stora scenen på Gröna Lund följande fredag för att repetera några timmar innan konserten, det skulle räcka, sa han, och läste upp en lista på de låtar vi skulle spela. Fredagen kom, och när jag kom dit satt han och testade ljudet tillsammans med basisten Owe Gustavsson och – gitarristen Conny Söderlund. Just den Conny som jag skulle ersätta.

Cornelis såg mig komma gående över scengolvet och till en början verkade han inte känna igen mig men så, med flackande blick sa han: ”Eh, ja just det, där är du”, och fortsatte: ”Du vet jag och Conny är gamla polare, han kan alla mina låtar och vi hade lite trassel i Norge men nu är allt okej igen. Jag hör av mig en annan gång sörru”. Sedan sträckte han fram handen och sa: ”Här har du kardan” och just då var han så där varm och hjärtinnerlig som man gärna vill föreställa sig att han var hela tiden. Den gången hann jag inte spela en enda ton innan jag fick sparken, men det skulle komma fler tillfällen.

Knappt en månad senare ringde han igen: ”Ja, tjenare det är Cornelis, det funkar inte med Conny, kan du hänga med till Norrköping på lördag?” Självklart ville jag det. Jag hade inför Gröna Lund lärt mig 20 låtar så jag var redo. Vi åkte till Himmelstalundsparken i Norrköping, repeterade i logen och sedan var han försvunnen. Tre timmar senare, strax innan konserten skulle börja, dök han upp. Nu tillsammans med en dragspelare. ”Det här är Rune, jag träffade honom på stadens torg, han ska vara med och spela”. Cornelis var inte berusad, han hade bara fått ett infall, och Rune såg precis så lyckligt förvånad ut som man gör om man spelat dragspel på gatan och Cornelis Vreeswijk kommer fram och ber en hänga med på en spelning.

Konserten gick bra och jag fick spela min favorit, Häst-på-taket-William, bara så där, för att jag bad om det. På vägen hem till Stockholm stannade vi till vid en parkeringsficka där någon sålde ”busfärska” kokosbollar. Cornelis bad mig köpa en låda och medan han tryckte i sig samtliga 20 kokosbollar, en efter en, frågade han mellan tuggorna om jag ville hänga med på sommarturné i juli. Det ville jag gärna.

Månaderna gick, och när det började närma sig turnépremiär i Kungsträdgården utan att jag fått någon mer information, ringde jag upp. ”Eh, ja just det, tjenare”, svarade Cornelis. Det hördes lång väg att han hade glömt bort mig. ”Du vet, jag och Conny är ju polare och han kan alla mina låtar och vi hade lite trassel i våras men nu är allt bra igen. Men du kan väl hoppa in och lira någon låt i kväll?”. ”Nej, det vill jag inte”, sa jag med gråten i halsen och fortsatte: ”Men det är helt okej, vi hörs en annan gång”. Så lade jag på luren och tänkte på sommaren och den planerade tågluffen med pengarna jag skulle ha tjänat. Jävla Cornelis, tänkte jag och ringde upp igen och gav honom en lång utskällning, och – något jag minns med viss blygsel – jag kallade honom ”gubbjävel”. Jag var 21 år, Cornelis 43.

Han försökte avbryta mitt gapande och sa: ”Sätt dig i en taxi, jag betalar, och så kommer du hem till mig så kan vi snacka”. Vid den här tiden bodde han i Solna i ett bostadsområde som kallas Blåkulla och lägenheten var möblerad lite som hos vilken Svensson som helst. Det enda som stack ut var en enorm dubbelsäng i plysch med infälld stereo som upptog hela sovrummet (det gick historier om den eftersom butiken fick skicka fakturan till showrestaurangen Bacchi Wapen. Med stora skatteskulder var det ett sätt att få ut något av gaget innan kronofogden tog resten).

Hans första skivor på Metronome låg i kartonger i vardagsrummet och han bad mig ta vad jag ville ha, men förbannad som jag var tackade jag nej till att få dem signerade. Sonen Jack som då var 17 år var på besök hos ”farsan” och vi slog oss ner vid köksbordet där det bjöds på kaffe och finska pinnar. Vi pratade lite småtrevande och efter en stund sköt Cornelis med fingertopparna långsamt över ett kuvert som innehöll 2000 kronor, som plåster på såren, och så sade han: ”Här har du kardan”.

I slutet av september ringde han igen. Det skulle sättas upp en krogshow och: ”Ja, tjenare det är Cornelis. Det här med Conny, det funkar inte, kan du lira med mig på Bacchi Wapen i november-december?” Visst kunde jag det. Jag tyckte om honom, trots att han var så strulig. När man är i 20-årsåldern är det svårt att uppfatta en problemfylld människas alla nyanser men Cornelis hade en värme och charm som förlät det mesta.

Vi började repetera och upptäckte omedelbart en svårighet – vi fick inte plats på scenen. Den ungerska orkestern Mustasch som spelade till dans skulle även vara med och kompa showen tillsammans med mig, basisten Owe Gustavsson, samt Cornelis hustru Anita Strandell och Diana Nunez på körsång. Vi var för många helt enkelt och det ställde till bekymmer förutom ett annat problem vi redan hade; Cornelis ville försöka att ”göra en Bob Dylan”, byta från akustisk till elektrisk gitarr, och hade lånat en Fender Telecaster elgitarr. En likadan som Ulf Lundell hade, han som sedan några år hade förpassat alla svenska vissångare till föredettingar med sitt stora genombrott. Men Cornelis speciella fingrar och bluesteknik var inte gjord för tunna elgitarrsträngar och det lät inte alls bra. Han hörde det själv och det gjorde honom mycket förtvivlad. I vredesmod slet han av sig gitarren och slängde den i golvet.

Jag var förbannad på Cornelis i några år

Efter några dagars repeterande några dök Conny upp, helt oväntat, åtminstone för mig. Och Cornelis sa: ”Du förstår, vi är ju gamla kompisar och det känns bra om han också är med”. Nu blev det riktigt trångt på scenen och gitarrklangen från oss samt gitarristen i dansbandet Mustasch var tre gitarrer för mycket.

Premiären blev inte lyckad. Musiken var rörig och Cornelis ofokuserad. När han skulle berätta en vits glömde han poängen utan att märka det, och tystnaden som följde efter att han trodde sig ha levererat den – det ögonblicket av ömsesidig förvirring mellan artist och publik – var som det svartaste hål. Alla möjligheter till succé sögs in där och försvann, och han tappade fotfästet resten av showen som fick halvljummen kritik i tidningarna.

Dagen efter fick jag sparken. När jag kom för att stämma och värma upp sa Conny: ”Vad gör du här, du ska inte vara med längre”. Jag gick till Cornelis loge och han var bedrövad. ”Det här går inte”, sa han. ”Det är för många gitarrer, du behöver inte komma hit mer, men du får ditt gage hela perioden ändå, det är en hederssak. Här har du kardan”. Jag tjänade 800 kronor per kväll, en stor summa på den tiden, i två månader utan att spela en ton. Kanske det bästa jobb jag haft.

Jag var förbannad på Cornelis i några år, men det bleknade bort och försvann. Nu minns jag honom mest för de gångerna när han lite skamset bett om ursäkt, sträckte fram handen och sa: ”Här har du kardan”.

Fotnot: Conny Söderlund var en mycket skicklig gitarrist, som flyttade till Argentina som tonåring där han fick stor framgång och egen tv-show med sitt band Con’s Combo. Han återvände till Sverige och spelade med Cornelis 1978-1987. Conny Söderlund avled 2017, 70 år gammal.