”Jag blev ett slagträ i debatten om stad och landsbygd”

David Jonstad skrev en bok om hur han flyttade från Stockholm till Dalarna. Sedan hoppade ledarskribenter på honom och Svt ville bjuda in honom till ett debattprogram. Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel, då de har förändrats för alltid eller tvingats till ett avgörande val.

”Inom loppet av dagar användes jag som slagträ i artiklar i landets tre största morgontidningar, SVT ringde och ville ha med mig i ett debattprogram och Expressen ägnade sin ledarsida åt att angripa mig. Jag insåg att jag hamnat i centrum av något som egentligen inte handlade så mycket om mig. Jag dök mest upp som en lämplig projektionsyta i en debatt som petade i något av det mest känsliga: våra identiteter och vilken roll vi spelar i samhället.

Det som började i Dagens Nyheter med ett antal texter om hur storstadsmiljön reducerar oss till simpla konsumenter kantrade snabbt över i en debatt om Stockholm var en avskyvärd stad eller ej och hur rätt eller fel det var att flytta ut på landet.

Några veckor tidigare hade min senaste bok kommit ut, Meningen med landet. I den berättar jag om min och min sambos flytt för sex år sedan – från just Stockholm till en liten gård i Dalarna. Det jag trycker på i boken, och även i åtskilliga intervjuer efter att boken kommit ut, är att det egentligen inte handlar så mycket om stad och land, utan om att vända prestations- och konsumtionssamhället ryggen och i stället odla en känsla av sammanhang.

DN:s kulturchef Björn Wiman tog avstamp i dessa delar av min bok när han förklarade anti-Stockholmstrenden med en önskan om en djupare samhällsförändring. Medan Patrik Kronqvist, ledarskribent på Expressen, hävdade att jag var en priviligierad influencer, som predikar en livsstil som bara är få förunnad, ”Alla kan inte föreläsa om att odla sparris”. Andra avfärdade idén att bosätta sig på landet som något för naiva hipsters, som ville leka ”ett full-blown ’Raskens’-lajv med väst, gubbkeps och långskägg”.

Och symbolen, både för detta och en del annat, blev jag.

Det är lite märkligt att befinna sig mitt i skottlinjen, särskilt som jag inte ställt mig där frivilligt. Min senaste bok är, till skillnad mot mina tidigare böcker, en rätt lågmäld och personlig historia utan försök att starta en debatt. Men jag gissar att det inte har så stor betydelse när man väl har blivit förknippad med ett visst fenomen. Någon behöver iklädas en roll och i frågan om att flytta från storstad till landet blev det jag.

Att odla, ta ner träd, jaga.

Min resa dit började för drygt tio år sedan. Jag är född och uppvuxen i Bromma i Stockholm och var fram till dess övertygad om att jag skulle bo kvar i storstaden. Jag hade en mycket stark Stockholmsidentitet, trivdes i betongen och lämnade den sällan. Jag hade pluggat till journalist under ett par år i Sundsvall men sedan flyttat tillbaka.

Det som hände var att jag började skriva om först klimatfrågan, sedan om andra ekologiska kriser, om energi och ekonomi och ju mer jag förstod av hur systemen fungerar, desto mer tvivlade jag på min egen livsstil. Av en slump fick jag nys om en nystartad ekonomisk förening som köpt en gård på 22 hektar i Sörmland. Jag blev medlem och började lära mig nya saker, som att odla, ta ner träd, jaga och så vidare och jag upptäckt snart att jag trivdes väldigt bra i den miljön. Det var kul att lära sig handfasta saker.

Efter ett par år hade jag brutit ner min stadsidentitet och var fast besluten om att bosätta mig permanent på landet. Jag och min sambo började titta på gårdar. Det tog sin tid och vi hann skaffa barn. När det andra barnet kom började vi bli lätt desperata i vår trånga hyresrätt i Hammarbyhöjden. Vi sökte oss mot Dalarna där vi hade en del släkt och vänner. Lyckligtvis dök det upp en gård i byn Arkhyttan och vi slog till. Visserligen i en trakt där vi inte kände någon, så det var något av en chansning, men det visade sig snart att vi hamnat på en väldigt bra plats.

Från början var det en oro kring framtiden som drev mig mot landet. I ljuset av vårt både ohållbara och sårbara samhälle kändes det osäkert att vara inlåst i stan. Men detta förändrades med tiden. Nu handlar det mer om att jag trivs med att leva så här och att jag vill utforska hur man kan skapa ett gott liv inom planetens gränser.

En del av ambitionen var också att frigöra sig från ekorrhjulet och vi bestämde oss för att lönearbeta ungefär halvtid och resten av tiden hålla igång ett självhushåll med grönsaksodlingar, höns, ankor och får. Vi kombinerar detta med att hålla nere kostnaderna genom att leva ganska sparsamt materiellt.

Att jag hamnade mitt i stad och land-debatten berodde inte bara på att jag var en lämplig symbol för den utflyttartrend som råder, jag tror att det också handlade om att det är provocerande när den urbana normen blir ifrågasatt. Hur kan någon inte vilja bo i staden? Och om nu någon trots allt flyttar därifrån så är det naivt och romantiskt. Dessutom är det inte realistiskt eftersom alla inte kan göra det.

Det blir nog inte mindre provocerande när jag hävdar att ett liv där man kan leva enklare, i viss mån självförsörjande, liv med låga utgifter också är ett friare liv. Eftersom man då har en större makt över sin tid och är mindre beroende av att vara konsument.
Och att förutsättningarna för att kunna ta det steget handlar mindre om pengar och resurser, och mer om identitet och vilken roll man vill spela i samhället.”

Berättat för Josefin Olevik.