”Jag är smittad, besinningslöst arg”

Kriget inleds och Helena von Zweigbergk går med i Svenska freds. Några dagar senare applåderar hon beslutet att skicka pansarskott. Hon inser att hon är smittad av vrede. Att hon vill slå tillbaka, hårt och bestämt.

Torsdagen den 24 februari vaknar jag till en overklighet som inte släppt taget än. Är det nu det händer? Kriget? Det är krig, i Europa, ett land har anfallits med en maktarrogans vars like vi inte varit i närheten av sedan andra världskrigets början.

Det händer nu. Är det nu det händer? Det händer nu.

Stefan Zweig, född 1881 i Wien, skriver i sina memoarer Världen av i går om hur hans judiska familj i Österrike tiden före första världskriget, upplevde ”trygghetens gyllne tidsålder”: ”Vår valuta, den österrikiska kronan, cirkulerade i blanka guldstycken och borgade därmed för sin oföränderlighet. Var och en visste hur mycket han ägde, och hur mycket som tillkom honom, vad som var tillåtet och vad som var förbjudet. Allt hade sin norm, sitt bestämda mått och sin bestämda vikt.”

Och några sidor senare:

”Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets värsta nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk tid. Aldrig – jag noterar inte det här med stolthet, utan med skam – har en generation från en så andlig höjd sjunkit så moraliskt djupt som vår.”

På flykt från undan två världskrig och förintelsen, tar han 1942 livet av sig i ett hotellrum i Brasilien tillsammans med sin hustru Lotte, efter att han skickat iväg det som kom att bli en av världens mest gripande och välformulerade vittnesmål om ”en europés minnen” av ödeläggelsen.

Så ofta jag har tänkt på den boken. Den finns där jämt. Att vara vittne på det sätt Stefan Zweig blev. Att erfara att det händer, att det man upplever som tryggt liv, kan förstöras på det sätt det gjorde.

Själv är jag i dag 63 år gammal. Kriget har jag alltid varit rädd för, men ändå växt upp i en anda där den så kallade ”värdegrunden”, ett begrepp som i dag på sina håll uttalas med förlöjligande förakt, blev alltmer stabil. Rasismen och den högstämda nationalismen skulle försvinna, alla skulle självklart få välja de liv de ville, kvinna eller homosexuell, friheten var allas. Civilisationen hade sin självklara logik och i den logiken fanns en framåtrörelse, lika stark och förenlig som en naturlag.

Men de senaste åtta åren har jag burit med mig en övertygelse om att världen håller på att bli galen.

Våren 2014 drabbades jag av utmattningsdepression. Det hade förstås privata orsaker, ett tjugoårigt äktenskap var på väg att ta slut, stress över ekonomi och annat. Men världen som jag kände den höll liksom jag på att trasas sönder och jag var i chock över det. Högerextrema partier i EU. IS framfart. Rysslands annektering av Krimhalvön. Men det var också något i det offentliga samtalet, speciellt det som spreds på nätet. I Sverige frodades en öppen rasism och hat spreds ymnigt. Hatstorm mot att ett mörkhyat barn är lucia i en annonskampanj. Men vad är det för fel på er? Vad är det som händer? På Melodifestivalen sjungs Du gamla du fria och slutraden ändras till ”Ja, jag vill leva, jag vill dö på jorden” och en skribent jag respekterat har aldrig upplevt sig så förolämpad. Varför det? Vad menas? När jag var barn sjöng vi ”Du gamla du fria, du smällfeta ko”. När fick nationalismen i Sverige den sortens överspända ton? Min gamla farfar kunde under min barndom skälla ut expediter på Tempo som sålde tvättsvampar med svenska flaggans färger, och ryta: ”Ska man torka sig i arslet med vår fana, har ni tänkt er?”, men han var ju kvar i en annan, förlegad tid. Med allra ringaste koll på historien vet väl en medveten, modern människa att ingenting splittrar ett land så mycket som humorlösa, överdrivna och förblindade idéer en nations överlägsna suveränitet?

Men hånfullhet och hat började sprida sig. Det kändes som om det briserade då, 2014.

Jag är smittad.

Jag blev så rädd. I min torrkokta hjärna cirkulerade tecken på moraliska omöjligheter, ett plötsligt gift tycktes sippra in överallt. Jag kunde inte hålla det ifrån mig. Till sist slutade jag sova, och fick ta medicin för att lugna ner mig. Oron blev mer hanterbar, men övertygelsen finns kvar. För mycket hat, något håller på att bli farligt.

Händer det nu? Lögner, alternativa fakta, ingenting att hålla sig i?

På eftermiddagen den 24 februari 2022, dagen då Ryssland börjar föra krig mot Ukraina, ansöker jag om medlemskap i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Swishar betalningen och svaret kommer genast, nu är du medlem. Jag har alltid betraktat mig som en pacifist. Våld föder våld föder våld föder hat föder hat, det är min orubbliga övertygelse.

Trodde jag.

Under dagarna som följer växer vreden. Hur kan man göra så ont? Går omkring med något liknande blodsmak i munnen. Synen av den milslånga konvojen som står och väntar. Bomberna, attackerna.

Och plötsligt tycker jag det är rimligt att skicka pansarskott. Att besvara våld med våld.

Har man gått med i kriget då? Går det att komma undan? Vreden jag känner är mäktig, jag går och står i mitt hem, rastlös, pratar för mig själv – jag är smittad. Våld föder vrede föder våld.

En vän reagerar snabbt när jag försvarar den svenska leveransen av pansarskott.

”Varför då?”, säger han. ”De kommer ju att döda någon. Det är ju förfärligt.”

Och det är ju sant, det är förfärligt.

Men en parallell sanning är att jag i stunden vill skada. Kunna slå tillbaka, hårt och bestämt. Kanske inte döda, men under veckan njuter jag av varje sanktion, hoppas att den ska bita ordentligt. Inser att jag borde känna sorg inför mina reaktioner, men jag är så besinningslöst arg.

Hjälper vreden mig från att bli rädd?

Människor omkring mig talar om att skaffa vevradio och vattendunkar. Jag går istället runt och grymtar och gruffar – här ska inte köpas vattendunkar. Det kommer inte att hända. Ingen ska tvinga in mig i det orättfärdiga kriget.

Om det skulle komma, vill jag göra allt för att mina barn ska kunna fly till ett säkert ställe. Men jag flyttar inte på mig. Då får de hellre döda mig. Jag sätter mig på balkongen med vin och ett paket cigaretter och skam till den som skjuter mig.

(Och samtidigt – vad är det jag säger? Vad är det jag tänker? Händer det nu? Overkligheten! Herregud, overkligheten!)

Varför går jag runt och gubbmuttrar att ingen ska flytta på mig? Om det smäller skulle jag bli livrädd och vimsa runt och försöka gömma mig så gott jag kan, förstås.

En dryg vecka med kriget, det blir mer och mer ett malande, molande askgrått inslag i vardagen. Hopplöst, bittert. Måste motvilligt erkänna att det fanns något grandiost i de första dagarnas uppslutning från de flesta av världens andra länder. Västvärlden ställer upp, åtminstone med moralisk support och sanktioner, min kära gamla västvärld, den jag en gång kände. Men inser också att ilskan och de storstilade orden och visionerna inte kommer att hålla i längden. Minns den första tiden med coronaviruset. Hur man trodde att det ändå kunde förändra världen till det bättre. Få oss att slå ner på takten, mindre av resor och konsumtion. Men tiden i sig har en utmattande funktion på omstörtande fantasier, hur bra de än är.

Istället börjar jag längta efter en envis, lågmäld, gemensam självklarhet om rätt och fel. Kan det inte bara vara en mänsklig rättighet, hitta kärlek, skaffa barn och våga tillförsikt? Är inte hoppet just detta – en minsta gemensamma nämnares övertygelse om konstruktiva och livsdugliga strategier för fred?

Skratten, kärleken, ska inte tas ifrån oss.

På kvällen när kriget brutit ut sitter vi några vänner tillsammans, äter middag och dricker vin. Vi kramas och pratar om att det här är precis vad vi vill göra nu, närhet, vin, vänskap.

Skratten, kärleken, ska inte tas ifrån oss.

Blir arg på de vänner som vill avlasta sin oro genom att frossa i bestialiska detaljer, tecken på speciellt utstuderad grymhet eller som vill betona hotfullheten i hela situationen. Den oroliga vill ha mig minst lika orolig och finner tröst i det. Intensiteten i min irritation förvånar mig. Förstår att jag egentligen är mycket mer skör och orolig under min samlade yta än vad jag insett tidigare.

När mitt första barn föddes golvades jag av såväl kärlekschocken som vetskapen om att jag var dömd till en oro som aldrig någonsin skulle gå att smita från. När man ser in i ett litet barns ögon inser man att tilliten är den starkaste överlevnadskraften. Man bildar en pakt där tilliten är grunden.

Mänsklighetens bästa överlevnadsstrategi är den man föds med. Man kan behöva försvara sig så småningom, men den måste vara grunden.

Det är din skyldighet att tro att allt kan bli bra. Du kan inte titta en ung människa i ögonen längre om du inte tror det.