Irena Pozar: För mig betydde metoo jättemycket

Irena Požar vill stå på flickornas och de unga kvinnornas sida. Drivkraften är frustration, ilska och otålighet. Nu ger hon ut en bok om hur metoo-rörelsen har motarbetats. Och hon är modstulen: ”Om inte en perfekt revolution hjälper, då förstår jag inte vad nästa steg är.”

Åsikterna om Irena Požar går isär, så där som de gärna gör när det kommer till en person som är lite för ung, feministisk, högljudd, framgångsrik, öppet anti-rasistisk, åsiktsfylld, synlig och inte drar sig för att vara med i tv:s mest populära frågesportprogram utan att alltid ha ett bra svar på frågan ”Vart är vi på väg?”.

Den ena falangen hyllar henne och har utnämnt henne till ”Årets journalist” (2020), ”framtidens makthavare” och ”superkommunikatör”. Den andra hotar att döda henne om hon inte håller tyst. Oftast gör de otäcka rösterna sig hörda när hon skrivit en krönika i Expressen om något de inte håller med om. Nästan alltid handlar det om kvinnors rättigheter eller invandring och rasism.

Många flickor och unga kvinnor ser henne som den ultimata storasystern. En förebild som för deras talan. Det är de som läser Veckorevyn – tidningen som hon tog över när tidningsförlaget Bonniers ville lägga ner den efter lång och trogen tjänst. Irena bestämde sig för att köpa ut titeln, driven av att behålla och utveckla en plattform för unga, snarare än att tjäna pengar. Hon gav verkligen tidningen nytt liv och tog inte bara med läsarna till webben genom att göra den enbart digital, hon utbildade dem om feminism och politik också. Artiklar om hur man som tjej ska göra sig till, ­oftast genom att helt ­förändra sig själv, för att få en kille på kroken och ”allt kul med smink” ersattes med grävande journalistik kring övergrepp på HVB-hem och unga kvinnors bristande förtroende för dagens sjukvård.

– Egentligen vet folk väldigt lite om mig, säger Irena. De tror att de känner mig, eftersom jag skriver personliga krönikor, men jag delar sällan privata upplevelser. Jag tycker det är skönt att rätt få har koll på vad jag har pluggat för ämnen på universitetet (svar: inga!), vet något om min familj eller så. Jag är ingen influencer direkt. Det skulle jag aldrig orka, jag får panik när folk reagerar och jag måste svara på sociala medier!

När jag frågar runt i min bekantskapskrets om vad som är intressant med Irena Požar får jag svaren ”Hon är modig och säger alltid det jag själv tycker, men som jag aldrig har formulerat”, ”Hon står alltid på de ungas sida” och ”Det är så imponerande hur hon alltid vågar vara där det brinner”.

Hennes bästis sedan bebisåldern, Irma Lejlic, påpekar att Irena också är extremt envis och målinriktad och att hon alltid varit det: ”Hon bara kör och låter inga hinder stoppa henne. Jag skulle säga att det är den egenskapen som gör henne till den hon är.”

När jag ställer samma fråga till huvudpersonen själv skruvar hon lite på sig och svarar:

– Andra har en helt annan bild av mig än vad jag har. Jag beskriver mig själv som otålig, lat och tjurig, men jag hör andra säga att jag är glad och driven. Jag fattar inte hur de två bilderna går ihop …

– Men jag tror att min styrka är att jag har lätt för att snappa upp samtidsfenomen och beskriva dem på ett sätt som är lätt för folk att förstå. Jag tänker att populärkultur är en perfekt ingång för att prata om svåra saker och ett bra verktyg för att de som läser ska kunna identifiera sig med det jag skriver om. Det är den uppfattningsförmågan som har gjort att jag har kunnat göra det jag gör så länge nu.

Fast Irena Požar nyss bara fyllt 30 år har hon alltså redan ett cv som fyller ett liv, inklusive 13 år i mediavärlden. Nu när hon dessutom debuterar som författare med en bok om det som hände, eller snarare inte hände, efter metoo, checkar hon av ännu en av punkterna på saker som en ung lovande person ska hinna med.

Men hur blev det så här? Låt oss ta det från början:

Irena skulle, om mamma fått bestämma, ha hetat Ema (bosnisk stavning), om pappa hade fått sin vilja igenom hade hon blivit en Andrea. Irena är en kompromiss, ett namn som hittades i en dagstidning och som de båda ­nyblivna föräldrarna kunde enas om. Men i Sarajevo där hon föddes fanns det viktigare saker att tänka på. Det var mitt under brinnande krig och det fanns varken mat, el eller vatten.

När lilla Irena bara var någon månad, men redan blivit utsatt för skottlossning när hon låg och sov på en terrass på sextonde våningen, tog familjen sina saker och började en resa norrut för att aldrig återvända. Bosnien hade ingen framtid, tänkte de. Sverige, som hade ett rykte om sig att vara ett bra och stabilt land som tog hand om sina flyktingar, lockade. Dessutom hade Irenas mamma semestrat i södra Sverige som barn – och från den resan hade hon mest bra minnen. Men den viktigaste anledningen till att färden gick så långt norrut var att familjen redan på förhand hade fått ett löfte om asyl. Så blev det också.

– Under min uppväxt fick jag ofta höra att jag inte var som andra invandrare, säger Irena. Jag tog det som en komplimang såklart och det tog ganska lång tid innan jag förstod vad den sägningen innebar: att jag inte var som mina kompisar, eller som min lillebror eller som min mamma och pappa. Eller vilka var nu de där andra invandrarna som de jämförde mig med?

Hur har du påverkats av att komma till Sverige som flykting?

– En positiv sak är att det har gett mig ett unikt perspektiv och ett öga som har lätt för att upptäcka orättvisor i samhället. Ett exempel på en sådan orättvisa var att jag inte fick prata mitt hemspråk med mina kompisar på skolgården.

– Såklart hade det inte med rasism att göra, eller att man medvetet ville nedvärdera mitt språk, och rent intellektuellt fattar jag också att man förbjöd det av ren välvilja för att jag snabbt skulle lära mig svenska. Men när man gör så mot någon som kommer från ett annat land tar man också ifrån oss någonting. Jag identifierade mig ju med alla som inte hade svenskfödda föräldrar …

Familjen hamnade i Växjö, där Irena skulle växa upp, ha oändligt många och långa diskussioner om politik med sina föräldrar (”Min pappa tränade mig i debatt från unga år, tyvärr var han smartare, äldre och hade ett bättre språk än mig så han vann jämt”), upptäcka Beatles och bli ”indiebrud”, få sitt ­feministiska uppvaknande och också flytta ifrån stan så snart hon kunde (tre dagar efter studenten). Stockholm och världen väntade och Irena ville vara med där livet hände.

– Växjö var ändå en bra stad att växa upp i, jag fick mitt första journalistiska jobb som 17-åring där och skrev min första krönika som hette ”PETA värvar feta” i Smålandsposten. Texten handlade typ om kvinnohat, jag minns fortfarande rubriken för att jag var så extremt nöjd med den. Som du hör var jag redan då fokuserad på feministiska frågor.

Hur var ditt feministiska uppvaknande?

– Extremt tydligt! Det hände på gymnasiet när vi skulle läsa en bok och min svensklärare tipsade mig om Drömfakulteten av Sara Stridsberg.

Romanen handlar om amerikanska Valerie Solanas, författare till SCUM-manifestet (1968), som beskrivs som ”en skoningslös diagnos över patriarkatet”. Texten ingår i en feministisk kanon och där hyllas också Solanas för att hon så skitförbannat och pricksäkert pekar ut vilka orättvisor kvinnor lever under. Men när hon sköt konstnären Andy Warhol för att han hade slarvat bort ett av hennes pjäsmanuskript avfärdades hon som en galning.

– Med Drömfakulteten fick jag hela grundkursen i feminism och så blev det den där ögonöppnaren till att förstå att ”Jaha, det som händer tjejer i dag, det har hänt förut och hela tiden!”.

– På ett sätt är det en sorg att vara med om det uppvaknandet, för har man sett orättvisorna en gång kan man inte inte se dem sedan, eftersom de finns överallt och pågår överallt … Och den upptäckten gör ju ens liv ungefär tio procent sorgligare. Men jag har i alla fall haft turen att ha ett yrke där jag kunnat använda det som drivkraft.

– Frustration, ilska och otålighet är mina främsta drivkrafter.

Vi pratar vidare om Drömfakulteten, hur vi båda påverkades av boken, och jag nämner en scen som jag aldrig slutat tänka på. I den målar Valerie Solanas läppstift (i knallröda färgen cherry bombe) på munnen, men medvetet även utanför läpparna och upprepar mantrat ”Det här är en feministisk och politisk aktiv handling!” Att tillåta sig att gå utanför gränserna och vara lite galen, alltså. Ibland när jag själv står framför spegeln gör jag likadant och säger som hon. Men jag torkar bort det som är utanför innan jag går ut. Jag är fortfarande för feg för att sticka ut på det viset. Den röda färgen räcker bra nog. Irena nickar och håller med om att just det där var så bra.

– Jag tyckte så mycket om att hon tillät sig att vara konstig och att hon var konstig med klassiskt kvinnliga saker! Att ha hår under armarna eller måla läppstift utanför, att använda kvinnliga attribut för att peka finger åt patriarkatet, det har betytt så mycket för mig, för i det kan jag identifiera mig och så är det underhållande och roligt.

Hur gjorde du då?

– Jag gjorde nog inte så mycket sånt, tyvärr. Jag var aldrig särskilt aktivistisk på det sättet. Tycker inte jag i alla fall, men jag har förstått i efterhand att mina klasskamrater kanske tyckte det – för jag sa ifrån och kunde vara väldigt ironisk, skämta om killar på deras bekostnad och så. Typiska fjortissaker, men ändå!

Barndomskompisen Irma minns inte en exakt brytpunkt på det sättet, men hon kommer ihåg hur de kunde sitta i telefon i timmar och beklaga sig över saker de sett och läst. Är det verkligen rimligt att det öppnar en underklädesbutik som säljer korsetter med argumentet att det är för kvinnornas egen skull? Eller som i dag, att fillers och rakhyvlar säljs som ”feministiska”. Det är ett ständigt pågående samtal dem emellan och de diskuterar fortfarande vad man skulle kunna göra åt problemen som kvinnor alltid bråkat med.

– Den största skillnaden för mig efter ”det feministiska uppvaknandet” är hur jag började se på andra tjejer, säger Irena. Innan bar jag på ett starkt kvinnohat och hade åsikter om ”fjortisar” som sminkade sig, blonderade håret och hade urringningar. Jag tyckte de var blåsta och saknade personlighet, för att de inte läste några bra böcker eller lyssnade på vettig musik, medan jag läste riktig litteratur och bara gillade riktig musik. Men jag insåg där och då att jag inte bedömde killar efter samma kriterier och att det berodde på att jag hade sett världen ur ett patriarkaliskt styrt perspektiv. Efter det blev jag en snällare person.

Hon pratar snabbt, orden smattrar ut ur henne och har alltid en tydlig riktning. Som om de formulerats tusen gånger tidigare, fast de inte har det. Hon förtydligar att det hon läste, såg och lyssnade på betydde allt för henne. Det var populärkulturen som formade henne och ledde henne framåt till att bli den hon är i dag. Någon dag innan vi ses twittrar hon om besvikelsen hon kände när hon upptäckte att hennes man inte visste vad Crossroads är – en komedi med Britney Spears i huvudrollen – och att han dolt det för henne under de åtta år de varit ihop. Jag undrar om den var viktig för henne. Ja, svarar hon, men att Legally BlondeFotnot: StängAmerikansk komedi från 2001. Glamorös ung kvinna börjar studera juridik för att visa ex-pojkvännen att hon inte bara är ett vackert skal. och Almost FamousFotnot: StängAmerikansk dramakomedi från 2000. 15-åring drömmer om att bli musikjournalist, och lyckas. var några av hennes absolut största upplevelser.

– Även om de filmerna är väldigt basic och kanske inte är speciella för andra så har de betytt jättemycket för mig, och format mig. Jag ville bli som Elle i Legally Blonde: gå klädd i rosa, bära på en chihuahua och vara jättesmart. Och efter Almost Famous väcktes drömmen om att bli musikjournalist. Både de filmerna gav mig ett driv i livet.

Var det då du började läsa Veckorevyn?

– Nja, jag läste den i smyg och garvade åt sextipsen när jag var ung, men jag fick faktiskt ingen ­relation till tidningen förrän jag började jobba där som 24-åring.

Hur har du upplevt det att vara ung, och tjej, i medievärlden?

– Ganska bra, ändå. Visst finns det starka hierarkier på vissa kvällstidningar och det har varit tydligt att det är en fördel om man är kille och vill jobba med krim-reportage. Men jag hade turen att börja jobba på tidning under den feministiska PK-våren och har alltid känt att man varit öppen för att lyssna på mig och ge mig fria tyglar.

– Men så är jag också väldigt mycket ”team magkänsla” och har slutat på jobb när jag känt att människor runtomkring mig velat att jag ska krympa. Jag vet att min grej alltid har varit att jag är stor på jorden, så att krympa är det dummaste jag kan göra. Då är jag ingenting.

Är du rädd för att bli äldre i branschen?

– Visst har jag funderat på hur det kommer bli när man slutar vara ung, och hur jag kommer mottas när jag inte är den där lovande personen längre, men när jag fyllde 30 insåg jag att man är ung ganska länge. Dessutom har jag alltid haft en grundtro till att gräva där jag står, och om jag gräver där jag står när jag är 50 kommer det finnas minst lika mycket att syna där och ge mig lika mycket material och ingångar som nu. Tyvärr.

Den hjälpte mig att förstå hur drabbade alla kvinnor är.

Under metoo gick det att gräva en enorm grop där hon stod – och nu har hon formulerat tankarna kring vad som egentligen hände åren 2017–2022 i boken Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades. Förutom en inledning där hon beskriver stämningen på Södra teatern när uppropet Tystnad! Tagning! ägde rum, så väl att håret på armarna reser sig, tar hon upp hur de som vågade berätta har behandlats och hur medialogikens kurva har sett ut.

– För mig personligen betydde metoo jättemycket, säger Irena. Den hjälpte mig att förstå hur drabbade alla kvinnor är, oavsett vilken bransch de verkar i och vilka de är, och hur systematiskt övergreppen begås. Den har också hjälpt mig att göra klart för mig själv vad jag varit med om, och vad mina vänner utsatts för.

Hon skulle kunna berätta om flera händelser som hon själv varit med om och som överskrider alla gränser för vad som är lämpligt, men hon väljer att inte göra det, eftersom det inte längre borde handla om enskilda kvinnors trauman och vittnesmål – vi har hört tillräckligt av dem. Hon är så trött på att det krävs en personlig berättelse som hänger ut ens eget känslomässiga liv, att man ska behöva stå där naken, för att bli lyssnad på.

I boken jämför hon metoo med andra feministiska rörelser och radar upp, punkt för punkt, hur media och samhället motarbetat dem allihop. Det är ingen kul läsning och Irena har svårt att hålla tillbaka tårarna när hon pratar om hur mycket allt har kostat. Även om metoo har betytt att enskilda kvinnor fått kraft av att höra andra blotta sig och berätta om sina erfarenheter har det inte ändrat faktumet kring att unga killar är den mest konservativa åldersgruppen när det kommer till könsroller just nu, och att unga kvinnor är mer utsatta för våld i relationen än tidigare. 44 procent av alla unga kvinnor blir utsatta för sexuellt våld i en relation. På gymnasiet. 56 procent för psykiskt våld, och det blir inte bättre för att ­metoo snackas ner.

– Jag vill att boken ska fungera som ett dokument för hur just den här rörelsen blev motarbetad. Men det var svårt!

Hon är, som hon säger, en person som är otålig och som snabbt vill komma till poängen. Här var hon tvungen att lägga ut texten. Men det var också svårt för att ämnet är en sorglig upprepning av historien och det finns en stark önskan om att vi skulle ha kommit längre i jämställdhetsfrågorna vid det här laget.

– Metoo var en perfekt rörelse på många sätt. Den var otroligt tydlig och där andra rörelser anklagats för att vara ”vita och medelklass” var metoo för alla. Det fanns en Facebook-grupp för varenda yrkeskategori och samhällsklass: skådespelare, akademiker, kockar, hemmafruar, prostituerade – rika och fattiga stod sida vid sida! Och det är det som gör mig så ledsen, för om inte en perfekt revolution hjälper, då förstår jag inte vad nästa steg är. För problemet är inte att frågorna lyfts utan att det alltid kommer en motreaktion, och ju starkare kvinnorörelsen blir, desto hårdare kommer den att tryckas tillbaka.

En ny, ung generations välmående står på spel och det priset är högt att betala.

– Unga killar tror att vi lever jämställt i dag, så det är så viktigt att vi inte nöjer oss och tycker att vi har varit duktiga som haft metoo och pratat om det och att det räcker. För det gör det inte. Jag är besviken, för jag trodde nog att gränserna hade flyttats fram längre och fortare efter allt vi berättat och gjort, men ingenting har ju egentligen hänt. Och då hjälper det inte att tänka att det kommer bli bättre för att det har tagit tid rent historiskt. Den tiden har vi inte.

Jag är så trött på mig själv!

Tiden finns inte och diskussionen får aldrig tystna, för blir det tyst blir det också väldigt ensamt och det vore ju onödigt nu när vi har varandra, säger Irena. Men det finns hopp ändå, påpekar hon, för om vi blir medvetna om de mekanismer som styr en backlash för kvinnorörelsen, då kan vi också vara förberedda på den och lägga mindre kraft på att tänka på hur vi skulle kunna göra annorlunda.

Du skriker högt och gör dig hörd, tröttnar du aldrig på din egen röst?

– Jag är så trött på mig själv! Ibland när jag får brev som undrar hur jag kan prata om feminism/rasism/hopplösa strukturer igen, då håller jag med. ”Du har rätt”, tänker jag, ”det är så tröttsamt!” Men så tänker jag att alla andra i alla fall slipper vara i min hjärna som ältar de här frågorna om och om igen och har gjort det i femton år, de andra får bara den lilla del som sipprar ut i medieflödet och på sociala medier, och där kan man i alla fall välja. Man behöver inte bli plågad på samma sätt som jag plågar mig själv.

– Men det jag gör konkret för mig och andra som läser är den populärkulturella analysen att inte bara tycka saker, utan också sätta det i perspektiv med sådant som många läser och tittar på just nu, för det tror jag kanske gör det lite mindre tråkigt. Även om slutsatsen alltid blir densamma.