Inifrån traumaenheten i Soweto: Dör Sydafrikas framtidshopp här?

30 år efter att apartheid föll och de första fria valen skjuter våldet åter i höjden i Sydafrika. Några kvarter från Nelson Mandelas gata i Soweto ligger ett sjukhus i centrum för våldsspiralen. Svenske läkaren Stefan Sjödin skriver dagbok inifrån traumaenheten när Sydafrika på nytt går till val.

Trauma – en dag kvar

I en studie för några år sedan namngavs våldets hotspots i Johannesburg. De tre värst drabbade områdena, Diepkloof, Meadowland och Orlando, ligger alla i Soweto inom en mils radie från Chris Hani Baragwanath Hospital – sjukhuset som i folkmun kallas kort och gott ”Bara”. 

Det är där jag ska börja arbeta i morgon.

Bara är världens tredje största sjukhus och akutmottagningen tar emot ungefär 11 000 patienter varje månad. Det är mellan 360 och 420 patienter per dag. Av dem är 65 procent traumapatienter.

Traumapatienter i Sverige och andra hög- och medelinkomstländer drabbas framför allt av trubbigt våld i samband med trafikolyckor eller fallolyckor. I Sydafrika är de penetrerande skadorna – mest från skott- och knivskador – vanligast. 

En stor del av våldet som leder till penetrerande trauman sker i Johannesburgs sydvästra hörn, i det som forskarna brukar kalla ”Region D” eller ”The Heir of Poverty”. 

Här ligger Soweto, förstaden till Johannesburg, där våldet är ständigt närvarande.

Dag 1: Har jag börjat nu?

Min första patient har ett knivblad genom skallbenet och en bit in i hjärnan. Lyckligtvis har ingen försökt dra ut det. Mannen är vaken, men förvirrad. Min andra patient har just blivit påkörd på M1:an, motorvägen ut från Soweto. Hans högra ben hänger löst i splittrade frakturer. Min tredje patient har fått högspänning genom kroppen.

Dag 3: Fågeln

Klockan är 07.15 och det är avdelningsrond. Det är trångt mellan sängarna. Det luktar svett, piss och var. 

I hörnet ligger en ung kvinna som så när slagits till döds av sin man. ”Here’s another case of domestic violence.” Hon har blod i hjärnvindlingarna, krossat skelett kring ögonen och sju brutna fingrar. Mittemot en man som piskats blodig av en bymobb. Intill en man som misshandlats med pinnar av en annan bymobb; sju brutna revben, blödning från mjälten, krossat skallben och krossat ansiktsskelett. Därefter mannen med ett kulhål i höger flank, kulan kvar i kroppen. Sedan den unga kvinna som kastats ur framrutan och därefter blivit påkörd av en mötande bil. Sedan pojken som … 

Det regnar. Plötsligt flyger en liten fågel in genom det öppna fönstret.

Dag 4: Brott & straff

Den första arbetsveckan har snart gått. Jag kan svara på vilka patienter som kommer till traumaenheten i Soweto. Det är fem kategorier: de skjutna, de knivhuggna, de brända eller elektrifierade, de trafikskadade och de sönderpiskade. De sönderpiskade förvånar mig mest. Vi kallar dem mob assaults och de kommer dagligen, ibland i mängder. 

Jag kan berätta hur de ser ut. 

De är svarta män, ofta unga. De har piskskador över rygg, bröst och mage. De är sönderslagna och söndersparkade i ansiktet. De kan ha frakturer i underben eller armar. Ibland är deras könsorgan skurna. Ibland har de hjärnskador. 

Vad har hänt?

De har strippats nakna av en bymobb. Människor i ring har slagit – ibland med pinnar eller hammare, ibland med de ökända sydafrikanska piskor som går under namnet sjamboks – medan en långt större mobb runt omkring hejat på. Om de inte dör på platsen så riskerar många av dem att dö några dagar senare av njursvikt. Fenomenet kallas också mob justice. Den något förenklade förklaringen är att byarna tagit över bestraffningen av brottslingar, eftersom polisen – menar de – inte sköter sitt arbete. Mob justice är dels ett sätt att bestraffa, dels ett sätt att visa andra ungdomar hur det går om man inte sköter sig. 

”Tyck inte synd om mob assaults”, säger en sjuksköterska till mig medan jag kopplar intravenös vätska. ”Oftast hittar mobben rätt – det här är en hög skitstövlar.”

Dag 7: Kulan

Min kollega berättar om förra veckan: Det var en ung kvinna som blev skjuten i ansiktet av sin pappa. Han sköt henne från sidan och kulan gick snett nedåt genom undre delen av tinningbenet. De letade ett utgångshål men fann inget. 

”Vi röntgade hennes kropp och såg en kula i magsäcken och tittade förvånat på varandra tills någon utbrast: Hon svalde den!”

Dag 11: 2666

Ska det fortsätta så här? Ska jag räkna upp allt det våld jag ser i veckor och månader?

Och någon tror kanske att jag gör just det – att jag räknar upp det värsta och det grövsta? Allt jag ser? Jag önskar att det stämde, men det är långt ifrån sanningen. Det arbete några få läkare med begränsade resurser gör under en helg – särskilt en lönehelg – vid Bara Trauma Unit är närmast omöjligt att beskriva. Under helgen arbetar man 25–27 timmar i sträck och hela tiden med svårt skadade människor, ofta människor från samhällets periferi med allt vad det innebär av fattigdom, droger och psykisk ohälsa. Det är ett maraton av misär, en köttkvarn av lidande och man räcker aldrig till.

Dag 12: Sjukhuset

Chris Hani Baragwanath Hospital i Soweto. Det är ett komplicerat namn. Hur ser det ut?

Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt vet. Det här är den södra hemisfärens största sjukhus – världens tredje största – och täcker en yta på 70 hektar. En hektar är 10 000 kvadratmeter.

Bara byggdes 1942 för samväldet och de brittiska soldaterna och skapades i ett slags baracksystem med upptrampade stigar och cementgångar däremellan. Tanken var redan från början att sjukhuset efter krigsslutet skulle användas för den svarta befolkningen i Soweto.

Bara är en integrerad och viktig del av Soweto. Under Sowetoupproret 1976 transporterades 12-årige Hector Pieterson till Bara där han avled med en poliskula i huvudet. Fotografen Sam Nzima tog den kända bild som blivit en symbol för apartheidregimens brutalitet. 

Och femton minuter från Bara ligger Vilakazi Street, den enda gata i världen som hyst två Nobelpristagare, nämligen Nelson Mandela och ärkebiskop Desmond Tutu. De två männen lyste under en tid som hoppets fyrbåkar över Soweto, Sydafrika – och världen. 

Dag 15: Promenaden

Jag promenerar i varmt duggregn. Det knastrar i elstängslen ovanpå de höga murarna. 

Vad hände med förväntningarna och extasen, den som genomsyrade världen i slutet av april 1994 när 86 procent av Sydafrikas röstberättigade tågade till valurnorna? Vad hände med framtidstron och lyckan? Vad hände med Sydafrika?

I stadsdelen där jag rekommenderades boende av sjukhuset lever framför allt vit medel- och överklass. De elstängselklädda murarna står höga kring varje hus. 

Det är inte gated communities. 

Det är gated houses. 

Männen från privata vaktbolag patrullerar oavbrutet gatorna med vapen synliga, rör sig mellan kvarterets vaktkurer. 1997 fanns lika många privata säkerhetsvakter som poliser. I dag är de nästan fyra gånger fler än poliserna. 

Det är en stad som vibrerar av oro. Alla måste svara på följande fråga: Hur skyddar jag mig? Om jag fastnar i en bilkö, om någon kommer genom fönstret, om någon rycker mitt barn i parken? Hur håller jag liv i elstängslen vid strömavbrott? 

I de svartas townships bestraffar man sina egna med piskor och skjutvapen. 

I de vita kvarteren sluter man sig djupare in i egna världar, lager på lager av skydd. 

Men nästan alla ställer frågan: Hur tar jag mig härifrån? I vilket land skulle vi kunna hitta en annan framtid?

”Our march to freedom is irreversible. We must not allow fear to stand in our way”, sa Nelson Mandela och hoppet tändes.

Trettio år senare har förtroendet för ANC, Mandelas parti, urholkats. Lågan håller på att släckas.

Korruption är det nya normala. Två tredjedelar av landets 21 miljoner unga – som utgör nära halva befolkningen – är arbetslösa. Antalet mord, mordförsök och kidnappningar skjuter i höjden och 2022–2023 hade antalet mördade ökat med 50 procent jämfört med 2012–2013. När Sydafrikas polisminister Bheki Cele presenterade statistik för tredje kvartalet 2023 visade den att tre människor mördas varje timme i Sydafrika. 

Bara på min mottagning får vi i snitt in fyra-fem skjutna varje dygn.

Dag 18: Melanocyterna

När en svart kvinna brunnit så faller hennes hud av och hon blir vit.

Så var det i natt, när en 60-årig kvinna kom in på bår och luktade gasol och flagorna lyfte från hennes kropp. Det var inte sot som singlade omkring i rummet, utan bränd hud. Det var förresten inte bara flagor som lossnade, utan sjok av epidermis med sina pigmentproducerande celler. (Hur hade historien sett ut utan våra melanocyter – de celler som separerat oss människor i färger?) Det är en fullhudsbrännskada och den täcker mer än 95 procent av huden.

Såvitt hon minns skulle hon elda i gasolspisen som stod intill sängen. Det säger hon hest, mun och svalg täckta av sot och inhalationsbrännskador. Hon är fortfarande klar i huvudet. Men det här är inte förenligt med liv. 

Innanför allt det som brunnit är hon den kvinna som levt sitt liv i 60 år och uppfostrat två barn. Och vars luftväg nu är på väg att klappa ihop. Vi beslutar att intubera henne för att hon inte ska kvävas. Hon ber om att få prata med sina döttrar. 

”Hur stor chans har hon att överleva?”, frågar de på väg in i rummet. De har lämnat sina egna barn med resten av släkten som finns samlad utanför. 

”Hon kommer inte överleva.”

När de går fram till sin mammas säng knastrar hennes hud under deras fötter.

Dag 20: Hur mår jag?

Den första helt lediga dagen sedan jag började på Bara. Det är översvämning i Johannesburg. 

I dag, precis som alla andra dagar, tänker jag på min fru, min son och min dotter. Det här är året då vi spriddes ut. Jag åkte till Sydafrika, Gunnar tillbringar hela året i Petaluma norr om San Francisco. Han var bara femton då han reste från Umeå till USA i somras. Och Alice, tolv år gammal, pratar redan om vart hon vill åka på utbytesår. 

Och jag tänker på detta med att ta risker. Vilka risker är rimliga att ta?

När jag var yngre föraktade jag rädslan och oron. Jag ville göra allt. Jag ville till krig, jag ville till katastrofer, jag ville vara i ständig rörelse, jag ville sluka världen. Jag minns hur jag tänkte på föräldraskapet. Barnen ska med överallt, vi ska se hela världen, vi ska …

Och jag tänker på min mentala hälsa. Hur mycket våld och elände kan man se varje dag och vad gör det med mig?

Jag minns en dag när ett svårt misshandlat litet barn kommit in akut till Norrlands universitetssjukhus. Det var en social tragedi. Han var en hårsmån från döden och opererades omedelbart. Jag deltog i arbetet på operationssalen. Sedan gick jag hem. Jag tänkte: Borde jag inte vara mer påverkad?

Senare samma eftermiddag satte jag mig med min son i soffan och tittade förstrött på en fotbollsmatch på tv. Det var Danmarks EM-premiär i fotboll mot Finland. Plötsligt föll spelaren Christian Eriksen ihop vid sidlinjen och jag såg direkt att något var riktigt, riktigt fel. Hans rörelsemönster, lagkamraternas reaktioner, sjukvårdspersonalens beslutsamhet. 

En gnagande oro över att vi kunde ha gjort mer. Att vi hade kunnat hjälpa

Jag blev närmast chockad: kall och darrig. 

Jag kunde inte sluta tänka på hur Eriksen såg ut när han föll, jag blev tårögd av lagkamraternas och sjukvårdspersonalens insatser.

Amatörpsykologiskt är det lockande att tänka att jag i och med Eriksens hjärtstopp också levde ut händelserna tidigare under dagen. Men jag tror inte det. Eriksens insjuknande påverkade mig mer än barnets. Hur förklarar jag det?

På sjukhuset var jag i min yrkesroll och det är en ganska kraftfull roll. Den är faktiskt en slags sköld. Om man från ungdomsår drömt om läkarjobbet, därefter tagit sig igenom fem-sex års utbildning, AT-tjänst och specialiserat sig till narkosläkare så har man hunnit vänja sig vid tanken på att ta hand om svårt sjuka och skadade människor. Och när den svårt sjuke kommer till akutrummet är man också närmast matematisk i sitt agerande. Det finns några uppgifter som måste lösas i en viss ordning och det kräver fokus. Som åskådare däremot – utan dessa tydliga uppgifter – är man precis som alla andra utlämnad åt tankens fria kraft, man tar in hela det sociala spektrat – och det är överrumplande.

Jag har lärt något om mig själv och vad som får mig att må dåligt, och det är känslan av att ha agerat fel, att ha gjort ett misstag. En gnagande oro över att vi kunde ha gjort mer. Att vi hade kunnat hjälpa, men misslyckats. Däremot är toleransen för att se skada och sjukdom väldigt stor, så länge upplevelsen är att vi gjort så gott vi kunnat. 

Att arbeta vid Bara har varit en prövning på det sättet. Resurserna finns – men inte här.

Dag 23: … och allt det goda

Jag skriver traumarapporter.

Jag nämner inte alla vänliga leenden på gatan eller hjälpande händer. Jag beskriver inte padelbanorna eller de lyxiga sushirestaurangerna. Jag skriver inte om glada festande ungdomar eller all frodig grönska. Jag berättar inte om kärleksfulla par, eller om inspirerande kulturella sammankomster. 

Kanske är det rätt att nämna dem åtminstone en gång så de kan finnas där som en tröstande fond, de goda livgivande företeelserna. Kanske behöver jag nämna dem för att skriva vidare?

Men jag föresatte mig att skriva traumarapporter. 

Skriva om verkligheten för den som arbetar många, långa timmar på en av världens mest hektiska traumaenheter. Måste det ske så grafiskt, så i detalj? Ja, någon gång ibland. Av respekt för de människor, i Johannesburg såväl som i Umeå, som arbetar stora delar av sina liv med de svårt skadade och sjuka. Som inte kan unna sig att titta bort.

Men hur kan någon stå ut?

Därför att där ute finns också det andra: smekningarna, trösten, glädjen, förväntningarna och återhämtningen. Och det finns mer av allt det goda än det onda. Men inte för alla.

Faktiskt inte för alla.

Dag 37: Kontrast

Under några dagar åker jag på resa i landet. Till nationalparker och vattenfall. Förundras av det överdådiga och vackra Sydafrika. Det här kan vara ett paradis också – om man har råd.

Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder, vilket till exempel uppmärksammades av Time Magazine i maj 2019 då de publicerade ett klassiskt omslag, ett fotografi taget från en drönare som visar hur en smal väg skiljer lyxkvarter från slum. 

Just ojämlikheten har lyfts fram som ett av de viktigaste skälen till våldsspiralen i Sydafrika, inte minst av kriminologen Guy Lamb, verksam vid Stellenbosch University utanför Kapstaden. Han har varit starkt kritisk mot polisens strategi att ”sweeping away criminals”. 

”Det här är ett ’krig’ polisen inte kan vinna eftersom våldsam brottslighet är ett så komplext fenomen”, skriver han på den politiskt obundna, internationella nyhetsplattformen The Conversation och lyfter fram ett antal faktorer, utöver ojämlikheten, som är särskilt utpräglade i Sydafrika. 

Idén om att våld är ett legitimt sätt att lösa konflikter. 

Stor tillgång till vapen. 

Barndomsupplevelser av våld.

Fattigdom, arbetslöshet och miserabla levnadsförhållanden.

Känslan av frustration och förnedring i kombination med alkohol och droger. 

På väg tillbaka till Johannesburg efter mina semesterdagar läser jag att analytiker förväntar sig ett valdeltagande under 49 procent i kommande val. 

Och att Ipsos genomfört en opinionsundersökning. Bland befolkningar i 29 tillfrågade länder var det bara i Argentina som fler ansåg att landet var på väg åt fel håll.

Dag 43: Barn

Vi tar emot två skottskadade patienter. De är tre respektive fyra år gamla. Fyraåringen är skjuten i huvudet.

Dag 46: Vår barndoms beska vin

Hur kan man drömma om detta? Att arbeta mitt i människors katastrofer? 

Någon gång ska jag på allvar fråga mina kollegor: Hur kommer det sig att just du står här, i det här eländet, vad förde dig hit?

Tills vidare får jag följa mina egna tanketrådar bakåt och när jag gör det hamnar jag nästan alltid i två händelser som uppenbart gjorde stort intryck. Jag var nyss fyllda arton och frilansjournalist för Nya Norrland, vår lokaltidning i Sollefteå. Jag fick betalt per text och 150 kronor per publicerad bild. Jag sparade pengar för en Asienluff och det var helt avgörande för mina resplaner huruvida nattchefen valde att publicera sju av mina bilder – eller en. 

Jag följde efter utryckningsfordon till bränder och olyckor. Det genererade nästan alltid ett par bilder i tidningen och några hundralappar i plånboken. 

Jag kände mig euforisk när jag flög fram längs småvägarna med min kamera och mitt anteckningsblock. Det handlade inte särskilt mycket om att påverka eller bidra, utan om det mirakel det kan vara att bli vuxen, att få förtroenden, att synas och att bli tagen på allvar. 

En dag satte jag efter två ambulanser och en brandbil som passerade Långsele, min by, i riktning mot Ramsele. Det var en vårdag i byarna väster om Sollefteå, när landskapet gnistrar, folket kisar överrumplat och kråkorna väsnas inne i snåren. 

Solen stod lågt. 

Tyvärr stod solen lågt. 

När jag närmade mig olycksplatsen – jag såg den längst bort på en isbelagd raksträcka – frös något djupt inom mig. Hur visste jag att det här skulle vara värre än annat jag sett? Kanske var det intensiteten. Inga brandmän gick och pratade avslappnat i periferin. Inga poliser satte upp avspärrningstejp. Alla var djupt koncentrerade på det där svarta vraket som låg i ett dike, en skoltaxi … Mitt i vägen stod en stor timmerbil. Och på den gnistrande åkern intill yrade lastbilschauffören omkring – så minns jag det i alla fall. 

Jag klev tvekande ur min bil och höjde kameran, tog ett par exponeringar, tittade mig omkring, försökte förstå.

Jag såg brandmännens enträgna arbete med att skära ut människor ur vraket. Jag såg ambulanspersonal påbörja någon slags behandling av fastklämda barn. Efter en stund hörde jag dånet från rotorblad. Ambulanshelikoptern landade mitt på vägen. Ut kom – det insåg jag då – mina idoler. Jag var ett blåljusbarn. Inga tycktes göra större nytta. Att få bidra så konkret till en livräddande insats. Jag glömde fotografera. Jag försökte förstå vad de gjorde, hur de tog sig an uppdraget. Jag ville vara där. Jag ville vara en av dem. 

Hur gör man när man försöker rädda ett liv? 

Ur Tidningen Vi #4 2024.

Läs mer:

Läs läkaren Kuba Rose dagbok från coronapandemin

Denise, 15: ”Föräldrar begraver sina barn”