Ingrid och Lasse Berg om att förlora ett barn

2016 omkom Ingrid och Lasse Bergs 34-åriga dotter Linda i en fullständigt osannolik olycka. Ett år senare berättade de för första gången om chocken, sorgen och hur de fått äktenskapet att hålla,
trots den ofattbara påfrestningen.

Ursprungligen publicerad i Tidningen Vi:s februarinummer 2017.

Han minns hur lycklig han kände sig just den dagen. Torsdagen den 21 januari förra året. Han och hust­run Ingrid hade just inlett en två månader lång afrikansk expedition där han skulle samla material till en ny bok. Men först gjorde de denna safari med några vänner. Njöt av leoparder, lejon­familjer och flocken med vildhundar. Hemma fanns döttrarna som också mådde bra. Han minns hur han sa det rakt ut att så här bra hade nog livet aldrig varit. 

– Det måste ha varit just då som Linda dog. Förblödde på några minuter, vet Lasse Berg i dag. 

Vi tystnar vid hans köksbord, orden sviker oss båda. Kanske fladdrar en fjäril förbi i gränden utanför, än vet jag inte dess betydelse. Men först ska vi nog ta ett steg tillbaka eftersom allt började i en annan ände:

Ett samtal om det goda i livet, det var så jag tänkte. Att jag skulle åka till Uppsala och sitta där med författaren och upptäcktsresanden Lasse Berg och lyssna till hans entusiastiska övertygelse att människan är skapad för samarbete och solidaritet och att hon fått det så mycket bättre under de senaste 50 åren. Allt detta han skrivit om, talat om. Alla nedslående rapporter till trots.

Så blev det alltså inte. Hans svar på mitt första mejl sammanfattade vad som hänt. Att det liv han och hustrun Ingrid hade före den 21 januari förra året inte längre fanns. Nu något annat, att hitta en väg ut ur mörkret – om så bara den smalaste stig:

”Den 21 januari 2016 omkom vår älskade dotter Linda (34) i en osannolik olycka i hemmet. Sedan dess har vi dragit oss tillbaka från omvärlden. Vi bor nu i Sydfrankrike och har koncentrerat oss på att överleva tillsammans. Har knappt träffat några andra än Lindas vänner.”

Det var dit vi for, fotografen Thron Ullberg och jag, till bergsbyn med ansiktet vänt mot Medel­havet. Till huset som makarna Berg haft i snart ­­ 20 år, huset som också deras dotter Linda älskade. Gränden utanför ekar fortfarande av hennes glada steg och i trädgården finns olivträdet som planterades den junidag hon skulle ha fyllt 35. Vi står där och småpratar om regnet som hänger i luften och att vindruvorna över trädgårdsbordet redan skördats. För var ska vi börja? Hur närmar man sig ett ämne som egentligen inte går att tala om – detta att förlora ett barn?

Lasse Berg hjälper mig. Säger att vi kanske kan sätta oss ensamma, han och jag. Fotograferingen får vänta och hans hustru Ingrid behöver vila, natten har varit dålig. Eftersom han inte har talat med någon utomstående om dotterns död behöver han också pröva sig fram, se vad han klarar, om det går.

Som i blixtbelysning minns han natten när beskedet drabbade dem. Han och hans hustru hade efter ett dygn nått Johannesburg, varit ute och ätit och nu återvänt till hotellrummet. Satt på sina mobiler. Där fanns ett sms från en av Lindas väninnor: ”Ring omedelbart.”

– I timmar försökte vi ringa, men fick inget svar. Fantasierna var svarta, vi tänkte att Linda kanske blivit våldtagen, hade skadat sig. Inget värre, det var liksom otänkbart. 

Fram emot gryningen svarade äntligen en av dotterns bästa vänner. Svarade, men kunde inget säga, bara grät.

– Till slut hörde jag hur jag vrålade rakt ut: ”Men vad är det som har hänt? Är Linda död?” Väninnan bekräftade och bredvid mig i sängen skrek Ingrid rätt ut.

I böcker om sorg står ofta att ett dödsbud inte går att ta in med en gång, kroppen reagerar med förnekelse. Lasse Berg förstod direkt att detta var oåterkalleligt och att han aldrig mer skulle få en kram av sin dotter. 

– Nästa tanke blev: vad kommer att hända med Ingrid och mig? Bilden var så stark att vi skulle falla ner i två separata brunnar av sorg. Skilda från varandra skulle vi finnas där längst nere på botten som två gamla ålar i resten av våra liv, allt blekare och blinda. Det var en sådan fruktansvärd skräckbild.

Ögonen strålar när han berättar hur det blev, att Ingrid tog hans hand där på sängkanten, sa orden som hela deras liv kretsat runt sedan dess: ”Vi ska klara det här tillsammans.”

Vad hade hänt Linda? Från början visste ingen och när polisen hittade henne – då hade det hunnit bli fredagskväll och Lindas pojkvän anade oråd – utgick man från att det kunde vara ett mord.

– Hon låg i en blodpöl på golvet i vår lägenhet i Uppsala, den hon bodde i när vi var borta. Bredvid fanns hennes hund Yoda, som vi tagit hand om sedan dess. 

Det finns inga ord, ingen tröst. Den enda tröst hade varit om du kommit hit med Linda

Det var inget mord. Det var en av de mest fasansfulla olyckor jag hört talas om. Någon gång runt klockan 13 den där torsdagen, Linda hade skickat ett sms strax före och kom inte till ett möte strax efter, måste hon ha snubblat och stött knäet mot en fyrkantig kruka som stod på golvet. En kruka i hård keramik som sprack. Skärvorna blev till två sylvassa spjutspetsar som trängde in i hennes knä och skar av två artärer. Troligtvis förblödde hon på några minuter, det fanns inga spår som avslöjade att hon försökt kravla i väg. Sedan låg hon där i 36 timmar innan hon blev hittad.

– Det är detta vi haft att tampas med, säger Lasse Berg med låg röst. Han säger något annat också som försvinner in i Yodas skall. Genom den lilla hundkroppen silas numera varje stämning – den som upprör hennes husse får räkna med att bli utskälld. 

– Jag vet inte … det är ju …, försöker jag forma en mening, men Lasse Berg avbryter. Numera vet han att en del av sorgearbetet är att ta hand om alla som försöker hitta ord att beskriva sina egna känslor inför vad som hänt.

– Alla är så snälla, men det finns inga ord, ingen tröst. Den enda tröst hade varit om du kommit hit med Linda i handen.

De for hem den där nattsvarta dagen i januari, ordnade upp allt praktiskt. Fick flytta tillbaka till sin lägenhet efter att polisutredningen var klar, en saneringsfirma tagit bort blodspåren. En ström av medkänsla och vänliga människor minns han, grannen som kom med den godaste köttfärssås han ätit, blommor, kramar – men också sorgens rent fysiska smärta. Gråtattacker som en kramp i mellangärdet. 

– Att flytta tillbaka till lägenheten där allt hänt var förstås fruktansvärt svårt. Samtidigt kände både Ingrid och jag att vi inte ville bli av med mer som var Linda.

Om en stund kommer jag att tala med hans hustru – och förstå varför det var till Frankrike de drog sig undan. På planet ner är jag fortfarande undrande, tänker att det mest naturliga hade väl varit att de rest till Moçambique eller Botswana, länder de båda älskar. Och där de bott under så många år, också med Linda. 

Sex ord räcker som förklaring. 

– Det var där vi fick beskedet, säger Ingrid Löfström Berg. 

Förhoppningsvis kommer de att kunna återvända dit längre fram, men just nu känns det omöjligt. I nio månader umgicks de mest med Lindas vänner, de som kände henne på samma sätt som de själva. Annars var de mest ensamma. Kröp in i sin lya som vilda hundar som söker tryggheten dit inga lejon når. Så förflöt dagarna med några fasta hållpunkter: vakna och slå på CNN, uppröras över Trump eller något annat, äta frukost, gå ut och köpa en tidning, så småningom börja planera kvällens middag.

Och böckerna de läst? Båda skakar på huvudet, nästan ingenting har de haft lust eller koncentration till att läsa. Och arbete? Ingrid Löfström Berg är pensionerad efter ett intensivt yrkesliv, bland annat som ambassadråd i Rwanda. Lasse Berg har beskrivit världen för oss i böcker, tv-filmer, reportage och radioprogram – för att inte tala om alla föredrag han hållit för såväl Sveriges samlade amningsexperter som Sveriges samlade kyrkomusiker. Och nu? Ingenting. Han erkänner vansinnet i att som författare medge hur lite arbetet visat sig betyda. Att han inte skrivit ett ord.

– Men det bekymrar mig inte. Det är inte så att jag fått skrivkramp – nej, jag sätter mig inte ens vid datorn. Det hade jag aldrig trott skulle kunna hända. Men sedan den där natten, sedan Ingrids ord på sängkanten, har vi varit inriktade på att överleva.

Alla klarar det inte. Några brister själva i förlusten efter ett barn – och att äktenskap, kärleksrelationer, havererar är inte ovanligt alls. Ingrid och Lasse Berg vet. De söker varandras händer, talar om den tacksamhet de känner. Inte bara över att de har varandra utan också att de fick 34 år med sin älskade dotter.

Men har ni aldrig känt vrede, rasat över det som hände?

Båda skakar på huvudet; aldrig. Ingrid Löfström Berg påminner om att så många drabbas av minst lika fasansfulla saker, barn blir våldtagna och mördade. 

– Det finns ingen anledning för mig att känna mig som ett offer. Det enda jag kan känna är en avgrundsdjup saknad och en stor ledsenhet över att inte ha en framtid med Linda. Hon som just avslutat en konstkurs och äntligen visste att hon ville syssla med keramik, måleri. 

För Lasse Berg hör icke-vreden ihop med hans avsaknad av gudstro.

– Om jag var religiös, om jag trodde på en ordnande tanke bakom allt, skulle jag säkert tycka att Lindas död var jävligt orättvis. Nu tror jag mer att allt är tillfälligheter som vi bara i mycket liten utsträckning kan påverka. Det finns helt enkelt ingen att vara förbannad på.

Så mycket verkar de dela men en skillnad finns: Han har två döttrar från ett tidigare äktenskap. Hon hade bara Linda. Första kvällen när han och jag sitter ensamma vid köksbordet för jag det på tal. Undrar försiktigt om det ändå inte finns någon tröst i att hans två andra döttrar är friska, ­levande? Hans svar är vänligt men mycket bestämt: Det fungerar inte så. Jo, visst är han djupt tacksam över sina andra två döttrar. Och det var först när han ringde till dem den där helvetes­natten i Johannesburg och berättade vad som hänt som allt brast och han började gråta.

– Men sorgen blir inte mindre för att man har två barn kvar. Varje barn är unikt. Linda var också det enda jag hade med Ingrid – och det enda barn som var just hon. 

Vid samma köksbord några timmar senare berättar Ingrid Löfström Berg att det hänt att hon önskat att de haft fler barn, hon och Lasse. Eller att Linda själv hunnit bli mamma. Samtidigt minns hon känslan att hon aldrig skulle kunna älska ett nytt barn lika mycket som Linda. Dessutom hade Lasse två döttrar när de möttes. Livet blev som det blev. Vad de kan känna nu, där går deras historier ihop, är rädslan att något ska hända den andre. Lasse kan också nudda tanken, den fasansfulla, att en dag är de båda borta. 

– Då finns inget av vår kärlek kvar. Den fanns hos Linda, sedan finns den inte mer.

Men jag tror inte jag varit så kär i Ingrid, fortfarande, om vi inte gått igenom allt det där

Man kan värna om livet på många sätt. Ingrid går runt med en karta tabletter i handen som jag till slut måste fråga om. Det visar sig vara nikotintuggummi. Dem hon behöver för att inte återfalla i att börja röka. Redan tredje dagen efter att hon och Lasse mötts på en strand i Moçambique visste han: ”Dig vill jag bli gammal med.”

Inledningen till deras kärlekshistoria är som gjord för stråkar och längtanssuckar. I böcker och Sommar-program på radion har Lasse Berg berättat hur han den 20 april 1980 drabbades av den förälskelse som han fortfarande känner. ”Det fanns inte en molekyl i min kropp som inte inom några minuter signalerade till min febriga hjärna att det var henne livet gällde.” 36 år har gått – år som också rymt problem och sorger.

– Men jag tror inte jag varit så kär i Ingrid, fortfarande, om vi inte gått igenom allt det där. För då hade jag inte vetat vem hon är. Det låter kanske inte så romantiskt men Ingrid är den mest hederliga människa jag träffat.

Så här efteråt kan det verka som om vårt samtal pågick i ett dygn, utan avbrott. Så var det förstås inte. En natt hann gå emellan, som nödvändig sovpaus. Dessutom behövde vi ibland fylla på med vatten, kaffe, några nyinköpta croissanter – jösses, vi var ju ändå i Frankrike. Tårar blandades med skratt, höga och glada, vid minnet av deras dotter. Hon är så vacker på bilderna som de lägger ut över bordet, med ljushår som en sky runt ansiktet, och där kramar hon en elefant och där slåss hon och hennes pappa om vem som ska få diska och där … 

I dag går det inte att söka efter sorg på nätet, begreppet är utrangerat. I stället talar vi om depression. Men Lasse Berg har inte känt sig deprimerad en enda gång under månaderna som gått.

– I stället kan jag gripas av en glädje, en passion till livet. Linda fick 34 år som var fantastiska på många sätt, resten av livet blev hon berövad. Då har jag själv inte rätt att slösa bort de år jag har kvar. Det vore fel både mot mig själv – och mot henne. 

Fotografen Thron Ullberg öppnar försiktigt dörren och undrar om vi kan bryta för fotografering, han har sett ut platserna där han vill plåta makarna. Det kommer att bli i dagsljus i deras trädgård, intill Lindas olivträd. Men också mot en dramatisk kvällshimmel bortom byns borg. På båda platserna fladdrar fjärilar förbi. De vita fjärilar som blivit Linda, i hennes mammas tankevärld.

Ingrid Löfström Berg får förklara:

– Jag tror inte på Gud, vilket säkert hade underlättat i det här läget. Men det är inget man bara kan bestämma. Å andra sidan är jag inte ateist, snarare agnostiker. Det kan finnas något vi inte förstår dimensionen av. För att trösta mig har jag lärt mig hitta tecken, Lindas energi måste ju finnas någonstans. En bekant sa ”titta efter fåglar och fjärilar” och vet du, nu ser jag vita fåglar och fjärilar överallt. 

Ger de tröst?

– Ja, faktiskt, trots att jag i grunden är en logisk person. Men jag brukar säga ”Hej Linda” till dem. Det hjälper.

Har ingen tröst gått att hämta från den afrikanska kulturen som hon känner lika bra som den svenska? Ingrid var 13 år när hennes pappa blev lärare vid ett byggnadstekniskt institut i Etiopien och när familjen efter fyra år flyttade hem igen lovade hon sig själv att återvända. Genom Sida fick hon möjligheten. Men att något därifrån skulle ge tröst – nej, så fungerar det inte. Att förlora ett barn är som att förlora en arm, säger hon. Samma fantomsmärta.

– Linda finns och ändå finns hon inte. 

Det som lindrat är de nära relationerna. Afrikanska vänner som hört av sig, ibland både morgon och kväll. På samma sätt som Lindas alla vänner världen över hörde av sig, satte ord på sin sorg.

Och Lasse Berg som skrivit böcker på rad om hur människan blivit människa. Men inte ett ord, så vitt jag kan hitta och minnas, om hur vi genom historien hanterat förluster. Jo, i Ut ur Kalahari. Drömmen om det goda livet skriver han lättsinnigt: ”Men det här med döden är nog lite överreklamerat. När människor lever stoppas de in i våra hjärnor genom olika stimuli av våra sinnen. Och utan att förringa sorg och saknad så är det så att de finns kvar, i allra högsta grad, därinne i skallen också efter döden, gör sig påminda, snackar med en, har åsikter.”

Skulle du kunna skriva samma sak i dag?

– Aldrig. 

Varför han inte intresserat sig för vårt sätt att hantera sorg genom historien, förstår han inte själv. Det har bara aldrig känts aktuellt, viktigt. Nu vet han att processen inte är rätlinjig, det är inte så att sorgen avtar i takt med tiden. Snarare är den som vågor på Stilla Oceanen, den kommer och går. För att, helt plötsligt, avbrytas av en tsunami.

– Det är då jag kan känna; hjälp, kommer jag att vara så här resten av livet. 

Alla som sörjer kan inte göra det i solen. De vet att de är privilegierade – visst vet de. Också för att de har detta hus dit ingen kommer objuden. ­Ingrid talar om hur sorgen gjort henne mer sårbar. Men också hur hon slutat ta hänsyn efter alla år när hon, likt så många kvinnor, tänkt på andra först, sig själv sist.

– Kanske kan man säga att jag blivit mer egoistisk. Men nu handlar det om existensen.

Som mamma hade hon ambitionen att tidigt lära Linda stå på egna ben. Göra henne självständig. Ändå var kontakten mellan dem tät, inte minst sedan Linda blivit vuxen. Mitt i sorgen har hon kunnat tröstas av tanken att Linda slapp mista dem, henne och Lasse. Om det skett nu, innan hon skaffat egen familj, hade det varit en katastrof.

Hur Lasse Berg varit som pappa behöver han tid att formulera. Men han vet att han varit närvarande. Att han brett 43 000 ostmackor. Visserligen har han genom åren varit borta i perioder, men sedan har han ju suttit hemma och skrivit, med barnen runt sig. 

Men jag har Ingrid. Utan henne skulle jag också behöva en flock

Hans egna pappaminnen är inte få, de är obefintliga. Snabbversionen är att hans mamma lämnade mannen som var hans far och flyttade till Båstad med ettårige Lasse och hans storasyster som fått polio. Dockagården, ett hem för polioskadade, blev deras hem. Utanför fanns friheten. Utan en pappa och med en mamma som arbetade hårt fanns ingen chans att bli överbeskyddad. Ingen hejdade hans längtan ut i världen. Fast först hann han bli flygare, yrkesmilitär och det var på F11 i Nyköping som han hörde radioprogrammet där Gunnar Myrdal sa att den som inte gjort något spännande av sitt liv före 25-årsdagen kan glömma resten.

– Jag var 22 och insåg att jag bara hade tre år kvar! Dagen efter sa jag upp mig och drog till Nepal.

Det han lärt om människans natur – och hans forskning har pågått sedan den dagen – är att vi är flockdjur, gjorda för att samarbeta. Ensam är död, aldrig stark. Själv är han ”extremt introvert”.

– Men jag har Ingrid. Utan henne skulle jag också behöva en flock. Men vi människor måste vara olika, annars hade vi varit utrotade för länge sedan. Tänk dig en verktygslåda med 30 identiska skiftnycklar. Den är fullständigt värdelös.

Lasse Berg kan berätta så mycket mer, som att människan är god och att världen blivit betydligt bättre. Han har sett det med egna ögon när han återvänt till platser i Afrika och Asien. När han kommer så långt i sina föredrag brukar publiken se så bekymrad ut – eftersom det går på tvärs mot allt vi annars hör och läser. Därför brukar han tillfoga att ingen vet fortsättningen. Det kan absolut gå åt helvete i framtiden, även om det inte är hans egen prognos.  

Men just nu något annat. Kampen för den egna överlevnaden, att hans och Ingrids värld inte ska gå åt helvete. 

Det har hunnit bli kväll, igen, och vi äter kyckling och grönsaksröror, ostar och en utsökt melon i trädgården intill Lindas olivträd. Njuter, småpratar – tills Ingrid tar mig i armen, vill försäkra sig om att jag förstått det viktigaste: Lindas alla kvaliteter, vilken fantastisk person hon var. Sammanfattningen upprepas, mellan meningarna måste tempus ändras: 

– Jag är så stolt över att jag var mamma till Linda. Över att jag är hennes mamma.

Mörkret har rullat ner från bergen. Det är väl därför vi inte ser fjärilen som borde ha fladdrat förbi.

Läs mer:

Recension: Lasse Bergs nyfikenhet är drivkraften

Anki Lidén: ”Sorgen sätter sig i kroppen”