I Inger Alfvéns romaner har minnet ofta en betydande roll.
Varför det är på det viset minns hon inte riktigt.

Inger Alfvéns nya roman Tvilling inleds med att Lollo förbereder ett tal till en minnesstund över sin syster Pi. Tvillingskapet till trots har de genom livet varit var-andras motpoler. Lollo avstod psykologkarriären, gifte sig med den konservative bankmannen Peter och blev hemma med barnen i Bromma. Den bohemiska och politiskt radikala Pi valde bort familj och blev berömd krigsfotograf. Trots alla konflikter minns Lollo sin syster med kärlek.
Tio år efter Pis död upptäcker Lollo att systern har svikit henne grymt. Maken Peter sitter inne med svaren på alla frågor sveket väcker, men dem har han tagit med sig in i demensen. Minnet visar sig med andra ord inte vara någon solid grund att ställa sitt liv på.
Hur står det till med ditt eget minne?
– Det är bra med minnet. Den delen av hjärnan fungerar.
Hur kom berättelsen om Lollo och Pi till dig?
– Det minns jag däremot inte. Det som intresserade mig när jag skrev romanen var att Lollos minnen av sin syster förändras med situationen.
Minnet är dock ett återkommande ämne i dina böcker. Hur kommer det sig?
– Ingen aning. Jag tänker inte så, utan skriver det som kommer för mig.
Du har skrivit över 20 romaner. Hur minns du dem?
– Jag minns ingen särskilt bra. Jag kan hjälpligt redogöra för en huvudhandling, men detaljerna är nästan alltid borta. För att skriva nytt behöver jag göra mig av med det gamla. Vissa jag känner åter-vänder till sina texter och läser om dem, men det gör inte jag. Jag är bara intresserad av det jag håller på med.
Det brukar heta att man med åldern minns sitt tidiga liv allt tydligare. Stämmer det?
– Om det stämmer för andra vet jag inte, men det stämmer absolut inte för mig. Men som författare är det lite speciellt, eftersom man använder sitt liv som ett instrument när man skriver. Vad som är vad vet man sedan inte.
Inom hjärnforskningen anar man en framtida möjlighet att radera enskilda minnen. Har du något minne du skulle vilja bli av med?
– Nej, det är klart att jag har några minnen som gör ont, i första hand av sådant som jag har vållat andra. De kan driva upp ångest i mig. Men jag vill inte bli av med dem. Jag tror inte att forskarna kommer att lyckas, utan att hopplöst skada hjärnan. Jag fick en stroke för fem år sedan, där kontakten mellan hjärnan och vänstersidan skars av. Det var en väldigt egendomlig sak att vara med om men det är också ett slags minne, i kroppen.
Det låter inte som att du planerar att skriva dina memoarer.
– Jag har aldrig varit intresserad av mig själv på det sättet. Då är det intressantare att dikta om andra. Om det är feghet eller något annat, det vet jag inte.