”Ingen ska behöva dö ensam”

Massimo Antonini, 80, är volontär på en palliativ vårdavdelning. Gång på gång håller han handen på människor som tar sitt sista andetag.

”Jag flyttade till Sverige från Italien för att jobba som utbytestekniker när jag var 20 år. Efter bara fyra dagar här träffade jag min blivande fru – och sedan dess har jag och Birgit varit oskiljaktiga.

Jag gjorde mig snabbt hemmastadd i Sverige men efter en tid kom telegrammet. Min far låg för döden i Rom. Jag reste dit och tillbringade ett dygn vid hans sida. Det var ett avgörande dygn för mig, som kom att prägla mitt liv på många sätt. Pappa hade drabbats av en hjärnblödning och hela hans vänstra sida var förlamad. Det gick inte att kommunicera med honom och hela familjen satt omkring hans sjuksäng. Många grät. Men jag kände något från honom och satte mig bredvid och tog hans hand, den högra som fortfarande hade känsel. Jag försökte överrösta gråten genom att prata. Jag berättade att jag hade gift mig och sa: ’Om du hör mig, tryck min hand hårt.’ Och det fanns något där. Han tryckte tillbaka, som för att visa att han hört mig. En kort stund senare drog han sitt sista andetag.

Åren gick men jag bar med mig händelsen. Den gjorde något med mig, men jag hade fullt upp med familj och jobb.

För sju år sedan såg jag en annons om volontärer till en palliativ avdelning och jag sökte. Det kändes helt rätt. Nu jobbar jag som volontär ett par gånger i veckan. Jag gör det patienterna önskar, som att ge fotmassage, kamma och raka dem eller bara lyssna. Många är blyga och tystlåtna i början men efter ett tag vänjer de sig vid min närvaro och jag får höra deras livshistorier. De berättar om erfarenheter av livet, om jobben de haft och vad de är stolta över. Det är ofta fina samtal och vi skrattar en del tillsammans. Jag har blivit hembjuden till vissa, och trots att jag vet att det aldrig kommer hända så tackar jag ja. Patienterna jag möter kommer aldrig mer lämna rummet. För dem väntar bara döden.

Mot slutet sitter jag bara bredvid och håller deras hand. Dödsögonblicket är för det mesta lugnt. Vissa gestikulerar lätt, till och med ler, drar ett andetag och sedan är det över. På min avdelning har de inte ont eftersom många får starka smärtstillande mediciner.

Jag tror inte att jag någonsin har varit rädd för döden. Jag har levt ett rätt vilt liv, hoppat fallskärm, haft flygcertifikat och dykt. Vissa skulle kanske säga att jag har stirrat döden rakt i vitögat, men jag har aldrig varit orolig för min egen skull.

Men alla drabbas av döden, förr eller senare, och vi måste alla möta sorgen. För ett år sedan dog min yngste son. Han var bara 36 år gammal, fullt frisk och jobbade som ordningsvakt. Plötsligt föll han ihop på golvet i kramp. Ambulansen kom och vårdpersonalen slet intensivt men kunde inte rädda hans liv. Läkarna kunde inte förstå vad som hade hänt. Han var en fantastisk pojke.

Volontärarbetet har hjälpt mig i sorgen och det har betytt väldigt mycket för mig. Många skräms av att prata om döden, men för mig har den på ett sätt blivit vardag. Min egen sorg är djup, men mildras en aning av att se att andra känner samma sak. Det finns en sorts gemenskap i det. Jag har accepterat att döden är en del av livet, för alla. Det kanske låter sorgligt, men redan när vi föds påbörjar vi resan mot döden. Det bara är så.

Jag tänker fortfarande ofta tillbaka på min pappas sista andetag. Han signalerade tydligt att han fanns med oss till slutet. Han var svag, men medveten. Han kände något. Och därför ska ingen, om möjligt, behöva möta döden ensam.”

Berättat för Karin Herou

Läs mer:

Jenny-Ann Gunnarsson blev Sveriges första dödsdoula

Frida Hylander jobbar som klimatpsykolog