Infiltrerade CIA världens mest ansedda skrivarskola?

Iowa Writers Workshop är världens mest ansedda författarskola. Men enligt kritikerna bidrar skolan till att strömlinjeforma litteraturen, och den sägs även ha gått CIA:s ärenden under kalla kriget. Martin Gelin går till botten med en seglivad myt.

Ur Vi läser #3 2023.

Om våren är Iowa City en amerikansk småstadsidyll med blommande körsbärsträd och collegestudenter som sitter och läser vid flodbädden. Den lilla stads­kärnans gator kantas av säregna kråkslott i den amerikanska mellanvästerns Queen Anne-stil. Många av byggnaderna tillhör University of Iowas vidsträckta campus. Där Iowa River gör en kraftig krök ligger Iowa Writers Workshop. ”Förmodligen världens mest berömda skrivarskola” enligt idéhistorikern Louis Menand och många med honom.

Den har varit ett nav i USA:s litterära kultur i åtta decennier.

Det är kanske oväntat att denna mäktiga institution hamnat just här, i den amerikanska ­mellanvästerns mest vidsträckta oändlighet av ingenting alls, omgiven av böljande kullar med majsfält och förfallna bond­gårdar, milsvida motorvägar mellan små kristna småstäder, där kyrkan och Walmart är de främsta och ofta de enda mötesplatserna. Men sedan Iowa Writers Workshop grundades 1936 har den etablerat sig som USA:s och kanske hela den engelskspråkiga världens mest åtråvärda författarskola – inte mindre än 16 ­Pulitzerprisbelönade författare har tagit examen härifrån.

I entrélobbyn blir jag stående framför porträtten på läroverkets berömda lärare och studenter: ­Flannery O’Connor, Kurt Vonnegut, Tennessee Williams, John Cheever, Raymond Carver och Philip Roth. På senare år har de fått sällskap av Louise Glück, Orhan Pamuk, Yaa Gyasi, Junot Díaz, Yiyun Li, John Banville och Marilynne Robinson. Det är inte märkligt att tusentals unga aspirerande författare från hela världen söker sig hit. Endast 26 elever blir antagna varje år. Men har skolan dessutom varit navet i en omfattande kulturpolitisk vision för att tämja radikala röster? Har amerikanska CIA rentav använt skolan som ett vapen i kalla kriget? Det hävdar i alla fall kritikerna.

Vid mitt senaste besök på skolan intervjuade jag Marilynne Robinson, hyllad romanförfattare och en av Iowa Writers Workshops mest berömda lärare i dag. Där och då framstod skolan som en ganska oförarglig plats. Robinson berättade visserligen att det fanns en viss sorts litteratur som lyftes framför andra när hon började undervisa, men det var eleverna och inte lärarna som drev den linjen.

– Det fanns ett tydligt arv från Flannery O’Connor och Raymond Carver bland studenterna. Det spelade ingen roll hur deras egna liv såg ut, de ville bara skriva som O’Connor och Carver, sade Robinson.

Skrivarskolan utmålas närmast som en tunnelseende författarsekt

När skolans lärare och administratörer får frågor om hur de lyckats spotta ur sig så oproportionerligt många skickliga författare svarar de generellt med mellanvästerns karaktäristiska ödmjukhet: det har inte att göra med skolan, utan med antagningsprocessen. Det exklusiva fåtal som kommer in på Iowa är ”redan goda författare”, säger en lärare till The New Yorker.

Iowa Writers Workshop har därmed, som Biskops Arnö i Sverige eller Forfatterskolen i Köpenhamn, ­blivit en mytomspunnen plats. Iowa Writers Workshop har förevigats i åtminstone tre romaner av Philip Roth och i en säsong av tv-serien Girls, där Lena Dunhams karaktär Hannah Horvath konfronteras med en kreativ kultur som tycks värdera den personliga identiteten framför allt annat.

I flera böcker och essäer utmålas skrivarskolan närmast som en tunnelseende författarsekt. Skolan görs även till syndabock för en kommersialiserad och apolitisk samtidslitteratur, som enligt kritikerna smittat av sig globalt. Lärarna på Iowa beskylls för att pracka på eleverna ett cyniskt program för strömlinjeformade stilistiska direktiv, där litterär gestaltning ska prioriteras framför socialrealism, där fokus på individen ska trumfa kollektiva gestaltningar av samhällets skuggsidor, och där parollen ”Show don’t tell” är överordnad alla andra estetiska principer.

När den Hongkong-födda författaren Rosemarie Ho nyligen antogs till Iowa Writers Workshop ursäktade hon sig på ­Twitter för att hon skulle studera vid en skola som hennes vänner kallade ”Langley West” – en anspelning på CIA:s högkvarter utanför Washington. Det var ett skämt, men det säger något om hur utbredd myten om Iowa Writers Workshop som ett slags agenter för en amerikansk politisk agenda är. Skolan anklagas för att ha varit en viktig kugge i en statlig kampanj under kalla kriget, då USA:s utrikesdepartement och underrättelsetjänster, som CIA, subventionerade skrivarskolan och flera av de tidskrifter där dess författare publicerades, inte minst den ansedda Paris Review. De senaste decennierna har nytt arkivmaterial från Washington offentliggjorts och där har det blottlagts hur omfattande de kulturpolitiska strategierna från USA var under kalla kriget, då litteratur betraktades som ett vapen i propagandakriget mot kommunismen globalt.

Den mest omtalade boken om Iowas roll i kalla kriget är Eric Bennetts Workshops of Empire, vars dramatiska titel är talande för det alarmistiska tonläge som präglar mycket av kritiken mot skrivarskolans roll i amerikansk efterkrigskultur. Bennett framställer USA:s kultur­politik på 1950- och 1960-talet som slugt cynisk och oerhört ambitiös, med kalkylerade strategier för att producera amerikansk samtidskultur som skulle stödja ett frihetligt budskap under kalla kriget.

Han fokuserar särskilt på två lärare, Paul Engle och Wallace Stegner, som undervisade på Iowas och Stanfords skrivarskolor. Enligt Bennett implementerade dessa lärare, på amerikanska utrikesdepartementets direktiv, en rad estetiska preferenser med det övergripande målet att betona individens inre liv på bekostnad av skildringar av politiska system. ­Parollen ”Show don’t tell” skulle prioriteras i stället för ­politiska manifest eller övergripande analyser av ­samhällets orättvisor. Bennetts berättelse har fått fötter. I såväl europeisk som amerikansk litteraturdebatt har Iowa Writers Workshop allt oftare framställts som vore det bara ytterligare en gren i USA:s propagandakrig ­under 1900-talet. De som läst Bennetts bok, ­eller ­råkat på dess kritik i andra hand, verkar ivrigt ­dissekera varje amerikansk efterkrigsroman och dikt på jakt efter minsta spår av en hemlig imperialistisk agenda. Bennett är den mest ambitiösa av de många journalister som grävt febrilt i arkiven hos både CIA och skrivarskolorna för att hitta den rykande pistolen som visar att staten styrt amerikansk litteratur. Men ingen lyckas få ihop ett särskilt övertygande argument för detta.

Den som tar sig tid att läsa den litteratur som ­faktiskt skrevs av de utexaminerade Iowa-studenterna under kalla krigets mest frenetiska propagandakrig får en ­väldigt annorlunda bild av skolans roll. Det fanns gott om lärare som försökte implementera estetiska principer i undervisningen, men om målet var att lyfta patriotisk litteratur om USA:s storhet och tämja allt som luktade samhällskritik så gjorde de ett bedrövligt jobb.

Iowa Writers Workshop och andra mäktiga så ­kallade MFA-program för kreativt skrivande, som Princeton, Columbia och Stanford, beskylls av kritiker för en läroplan som indirekt präglats av utrikespolitiska direktiv. Men det var just dessa skolor som producerade den allra hårdaste litteraturen om det amerikanska samhället och landets våldsamma historia under efterkrigsåren. Från Toni Morrisons osentimentala skildringar av den amerikanska rasismens psykologiska och fysiska våld, till Philip Roths American Pastoral och ­Cormac McCarthys Blood Meridian. Eller Marilynne Robinsons lika lågmälda som politiska skildringar av segregation, kvinnoförtryck och brutal fattigdom i mellanvästern.

En mer nyanserad beskrivning av Iowa Writers Workshops roll i amerikansk 1900-talslitteratur får vi i Mark McGurls The Program Era. Slutsatserna i McGurls majestätiska bok går stick i stäv med Eric Bennetts Workshops of Empire. Att skrivarskolan skulle ha skapat en strömlinjeformad konformitet kring gestaltande antipolitisk litteratur är nonsens, menar McGurl. Tvärtom bidrog Iowa till att ­skapa en intellektuell kultur präglad av en öppenhet, mångfald och konstnärlig frihet, som sedan kom att inspirera efterföljande skrivarskolor över hela landet. McGurl skriver att Iowa hade flera lärare som nästan som ett mantra upprepade ”Show don’t tell” på 1940- och 50-talet – vilket knappast var en kontroversiell teori. Den uppfanns inte av CIA, utan av Tjechov.

Men på 1960-talet byttes sådana direktiv ut mot budskapet ”Hitta din egen röst”, samma budskap som Marilynne Robinson återkom till under vårt samtal. Målet på Iowa de senaste sextio åren har främst varit att undvika just tydliga, övergripande direktiv som inskränker författarens konstnärliga frihet. Varje lärare får i stället stor frihet att forma sin egen läroplan.

Iowa Writers Workshop inflytande över amerikansk samtidslitteratur har enligt Mark McGurl inte alls sett ut så som kritikerna menar – en fabrik för att producera apolitisk prosa för att tämja radikala budskap. Tvärtom har skolan uppmuntrat ett skifte till mångfald i skönlitteraturen, med fler perspektiv från de röster som varit tystade eller förtryckta i den amerikanska historien. Det har tagit två generationer för amerikanska bokförlag att implementera dessa värderingar, men på 2020-talet börjar USA:s samtidslitteratur faktiskt likna landets befolkning. Exempelvis har antalet romaner i USA som publiceras av författare som inte är vita ökat från 5 procent på 1970-talet till 26 procent i dag.

Terminen har precis börjat i Iowa. Man kan känna ett slags intellektuell iver i den friska höstluften. Marilynne Robinson är ledigt klädd när hon tar emot mig på det vackra och rymliga kontoret, med fönster från golv till tak. När vi kommer in på kritiken mot skolan konstaterar hon att de knappast ägnar sig åt doktrinär skolning av ”Show don’t tell”.

– Jag försökte lära eleverna att hitta egna röster och egna upplevelser i stället. Så mycket av undervisningen här handlar om att lära dem att saker de lärt sig tidigare, ofta från agenter och stora förlag, är fel. De har ibland fått hemska råd, som att ”Du måste fånga läsaren från den första meningen” eller ”Du måste veta slutet på berättelsen innan du börjar”. Det är inga bra råd. Det viktigaste är att försöka få dem att undvika det konventionella, att utveckla en hälsosam rädsla för att influeras av andra.

Den svagaste länken i kritiken mot skolan och de andra tongivande MFA-programmen i USA är tanken att det skulle gå att generalisera så grovt om amerikansk litteratur under de senaste 80 åren. I sådana fall skulle Toni Morrison, Louise Glück, James Baldwin, Mei-mei Berssenbrugge, Arthur Miller, Bharati ­Mukherjee, Lydia Davis, Philip Roth, John Ashbery, Eileen Myles, Ursula K. Le Guin och Maxine Hong Kingston alla vara verksamma i samma banalt apolitiska narrativa tradition, präglad av något slags hollywoodsk dramaturgi? Sådana argument dyker faktiskt upp på kultursidor och i litteraturdebatten med jämna mellanrum, men för den som läst ens en bråkdel av dessa författare framstår det mer som en förlegad europeisk fördom om amerikansk kultur, som något inneboende vulgärt och kommersiellt, än som en verklig beskrivning av den oöverskådliga mångfald som faktiskt präglat USA:s samtidslitteratur det senaste halvseklet.

En mer rimlig förklaring till den ilskna kritiken mot Iowas skrivarskola, såväl som mot tidskrifter som Paris Review, är kanske att de utgör den amerikanska samtidslitteraturens mäktigaste grindvakter, i en tid då allt fler vill, men allt färre kan, livnära sig som författare. Tusentals författare refuseras varje år av dessa institutioner och kanske är det då en försvars­mekanism att intala sig att dessa elfenbenstorn egentligen är destruktiva propagandaverktyg för den amerikanska imperialismen.

Den obändiga tron på konstnärlig frihet, ­litteraturens kraft och kulturell mångfald som ­faktiskt förespråkas på Iowa och som speglas i tidskrifter som Paris Review, är knappast unikt ­amerikanska värderingar, utan tvärtom ideal som hela tiden hotas.

Just nu kommer hoten i USA inte från skrivarskolorna, utan från en våldsam offensiv av bokförbud från den kristna högern, från Florida till Texas. De trakasserar bibliotekarier och lärare, försöker censurera eller bannlysa prisbelönt litteratur om rasism, feminism och hbtq-frågor, eller väljer, som i Texas, att helt enkelt lägga ner bibliotek som vägrar följa den högerradikala dagordningen.

Det är mest en påminnelse om att den seriösa, utmanande och samhällskritiska litteraturen alltid varit en utrotningshotad motståndsrörelse.

Skrivarskolor som Iowa Writers Workshop – vare sig du får ­Marilynne Robinson eller Yaa Gyasi som lärare – är just de ­krafter som håller den vid liv.