I skuggan av Evert – Ellinor Taube fick vara ”Lillan” hela livet

Ellinor Taube hade en särskild plats i pappa Everts hjärta.
Men det hjälpte inte – hennes liv som kämpande konstnär präglades av återkommande depressioner och ekonomiska problem. Vi har läst den omfattande brevväxlingen mellan far och dotter.

”Pappa kom hem, för vi längtar efter Dig.
Kom innan sommaren är slut,
lilla pappa.” 

Så lyder de första stroferna i Evert Taubes omåttligt populära visa Brevet från Lillan, inspelad första gången 1937. Ursprungsbrevet i fråga skrevs av den då 6-åriga Ellinor Taube och kom till under en av faderns många och långa resor. Hon skriver om hur hon badar varje dag, att hon ska börja skolan till hösten och om saknaden efter sin pappa. 

Jag som skriver detta är döpt efter Ellinor Taube och har växt upp inte bara med Everts musik utan också med vetskapen om henne, den tysta lite hemlighetsfulla dottern som tonsattes av sin far. Förutom det mest kända exemplet ovan bjuder hon upp honom i Ellinors vals – ”Får jag lov lilla pappa du lovade mig en dans” – och inspirerade honom till barnboken Fiorella från Caramella. 

Många gånger har jag undrat över henne, min namne som var ”Lillan” med svenska folket, och som jag senare fick veta blev konstnär men förde ett undanskymt liv. 

Det ska visa sig att visan om den verkliga Ellinor handlar om ett kämpande kvinnligt konstnärskap, om att leva i skuggan av sin berömde far och om att älska sina barn över allt annat. Men den innehåller också en ny, tidigare ej berättad historia om släkten Taube – en gång i tiden en av Sveriges mest omskrivna familjer. 

Året är 1949. Ellinor är 19 år och har följt med sin pappa på en resa i Karibiska havet och till Panama. Han är sedan länge en rikscelebritet med alter egon som Fritiof Andersson och Rönnerdahl, och nu är han på jakt efter material till nya dikter och visor. Ellinor har följt med för att med sina teckningar och målningar dokumentera resan. På det fåtal fotografier där hon syns tittar hon aldrig in i kameran. Så har hon alltid varit allvarlig och lite tillbakadragen, lärde sig tala sent och betraktade snarare än deltog. 

De tycker om varandras sällskap, Ellinor och Evert. Hon har en särskild plats i hans hjärta och det är om och till henne han skrivit sånger, inte till sina två söner. 

Annat är det med Astri. När Ellinor föddes hade det gått två år sedan Astris och Everts dotter Rose-Marie gick bort, bara ett par veckor gammal. Kvar blev Astri med sorgen och en liten son att ta hand om, medan Evert åkte iväg för att göra grammofoninspelningar i London. Kanske var det därför hon inte riktigt kunde ta till sig sitt nya barn?

Det tror åtminstone Ellinors dotter, Maria Taube. Jag har sökt upp henne för att få veta mer om hennes mammas historia. 

− Ellinor stod sin pappa mycket nära. De var lika, har jag en känsla av, förstod varandra. Med mormor var det annorlunda. 

Maria Taube kom själv att arbeta med konst, som intendent på Moderna museet, och är engagerad i Taubesällskapet. Vi sitter hemma hos henne och väggarna pryds av både Ellinors och Everts tavlor. Astris skulpturer fyller en hyllvägg. Längst upp blickar en byst av en nioårig Ellinor ut i rummet. 

− Mormor tyckte väldigt mycket om mig, men hon och mamma gick aldrig ihop. Mormor var alltid missnöjd med mamma, och mamma var alltid arg på mormor.

När far och dotter kommit hem från Panama-resan söker Ellinor in på Konstakademien. Liksom sina syskon, Per-Evert och Sven-Bertil, har hon vuxit upp i ett hem där kultur är viktigare än kapital. Evert målar, skaldar och musicerar. Astri skulpterar. Bostaden på Grev Turegatan på Östermalm i Stockholm är inte bara ett hem utan en arbetsplats. Ofta är föräldrarna inne i sitt skapande, ibland svåra att få kontakt med. 

För Ellinor har yrkesvalet alltid varit självklart och det blir en stor motgång när hon får avslag på sin ansökan till akademien. I stället inträffar något som gör att hennes konstnärsdrömmar ska sättas på paus i nära tio år: hon blir gravid. Fadern är även han konstnär, tio år äldre än Ellinor och heter Bengt Ericson. 

− Enligt mamma upplevdes graviditeten som en katastrof, Astri och brodern Per-Evert grälade på henne, berättar Maria Taube. 

När de fick pengar söp han upp dem. Mamma var inte alls sådan. Jag minns att de alltid bråkade

Evert säger ingenting. Men när Ellinor ligger och gråter i sängen smyger han in i mörkret. Med sig har han ett tefat med tre sockerbitar som han ställer på hennes nattduksbord, klappar på henne och går sedan in till sig. Så såg ofta hans tröst ut, i konflikterna mellan Ellinor och Astri.

För att undvika skandal förlovar sig Ellinor och Bengt och i Aftonbladet kan man läsa att ”så småningom brudbukett med gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol”, med hänvisning till Everts Rönnerdahl. 

De gifter sig i februari 1950 och bröllopet står i Hedvig Eleonora kyrka. Efteråt hålls festen på Everts stamställe Den gyldene freden i Gamla stan. En bild tagen från bröllopet visar hur Ellinor står lutad bort från sin nya make och i stället vänder sig mot pappa Evert.

− De var väldigt olika, mamma och pappa. Han var överenergisk, vital, pratade hela tiden, charmig, men alkoholist. När de fick pengar söp han upp dem. Mamma var inte alls sådan. Jag minns att de alltid bråkade, säger Maria Taube.

När dottern föds tre veckor för tidigt går Ellinor in i en förlossningsdepression. Den lilla familjen har flyttat till ett torp i Hällefors, Rönntorpet, som de fått hyra genom familjekontakter. Pappa Evert rycker in hos det handfallna paret, hjälper och lär dem laga mat och byta blöjor. Det har bara gått några månader och så blir Ellinor gravid igen. Och igen. På fyra år föder hon fyra barn. 

− Hennes vänner från Stockholm kunde inte förstå varför. Varför använde hon inte preventivmedel, gjorde abort? Det vet inte jag heller. När hon blev gravid för fjärde gången tyckte hon att det var otroligt pinsamt och jobbigt, berättar Maria som själv är nummer tre i syskonskaran. 

För att komma ifrån prat och fördömande blickar åker familjen för att bosätta sig i en svensk konstnärskoloni i Almuñécar på spanska sydkusten. Men allt går snabbt fel. De har ont om pengar, yngsta dottern Mathilde får lunginflammation och Ellinor gulsot. Desperat skriver hon till föräldrarna om pengar och biljetter hem, vilket Evert och Astri också skickar, men de når aldrig Ellinor. 

Föräldrarna misstänker att det är Bengt som festar upp pengarna, men Ellinor försvarar sin man. ”Ett underbarare liv än med Bengt skulle jag icke kunna uppleva, även om jag vore gift med en grefe, miljonär eller något annat som ni skulle tycka var fint”, skriver hon till dem.

Efter ett drygt års vistelse kommer hon slutligen hem utan sin man men med sina barn, en misskött gulsot och utan någonstans att bo. När skilsmässan är ett faktum tas hon in på Karolinskas psykiatriska klinik med diagnosen depression. Ellinor är 25 år, ensamstående fyrabarnsmor och utan arbete eller utbildning. Barnen delas upp och hamnar på barnhem. 

I Evert Taube-arkivet på Göteborgs universitetsbibliotek finns en stor brevsamling som rör familjen Taube och däribland korrespondensen mellan Ellinor och Evert; ett par hundra brev som visar på kärleken men också sprickorna dem emellan. Åren efter skilsmässan är det en ensam och utsatt Ellinor som skriver om sin längtan efter fadern, en vuxen kvinnas version av sexåringens brev. Hon tycker att hon ser honom oftare på tv och i tidningar än i verkliga livet. 

”Jag längtar så mycket efter att Du skall ’lägga dig i’ mitt liv lite mera.”

”Älskade Pappa ännu en gång, några ord och jag vet att Du verkligen bryr Dig om mig och att vi inte äro alldeles ensamma. Din Ellinor”

”Nu har ditt brev kommit och jag blev så glad.
Mitt liv som under långa perioder ohjälpligt stannar av, blir stumt och livlöst har nu fått doft, färg och innehåll.”

Efter vistelsen på Karolinska reser Ellinor för att vila upp sig på ett pensionat i Edsåsen, en liten by söder om Åre. I området bor den trettio år äldre konstnären Maja Braathen i ett hus som hon själv ritat och låtit bygga. I fjällen, boskapen och människorna har hon hittat sina konstnärliga motiv. Hon och Ellinor har en gemensam vän, konstnären Lilian Lindblad, och en dag står Ellinor Taube utanför Majas dörr och säger: ”Jag ska hälsa från Lilian att jag kan vara här.” 

Det blir början på en ny vänskap och inträdet i en krets med äldre kvinnliga konstnärer som ska komma att få stor betydelse för Ellinors framtida konstnärskap. Förutom Maja Braathen och Lilian Lindblad är det skulptören Ninnan Santesson, expressionisten Siri Derkert (som blev första kvinna någonsin att göra en separatutställning på Moderna museet) samt tecknaren och målaren Vera Nilsson. 

Medan Ellinors barn fortfarande är på barnhem tycker Astri att det är dags att hennes dotter skaffar en utbildning som kan säkra hennes framtida försörjning. Ellinor skickas till Tyskland för att gå en sekreterarskola, men vantrivs förskräckligt och rymmer därifrån. Hon skriver till sin mor, i augusti 1956: 

”Du blev väl alldeles förskräckt när Du hörde att jag var i Sverige igen. Men det var ingen idé att stanna, jag hade för lite förkovran och mådde inte bra av att vara så mycket ensam.”

Brevet har hon författat från Lilian Lindblads gård i Småland, ett kvinnligt konstnärskollektiv där levernet är spartanskt men kreativiteten flödande. ”Det har varit ett stort utbyte för mig att vara här. Det är väldigt fina människor, idealistiska och strävsamma. Du skulle se vilka härliga ateljéer, tre stycken och en stor verkstad”, skriver Ellinor.

Men hon saknar sina barn. Så snart hon får möjlighet tar hon hem dem och lyckas få en tvåa på Sibyllegatan, bara ett kvarter ifrån Everts och Astris bostad på Grev Turegatan. Somrarna ska de komma att tillbringa i Rönntorpet där barnen får slippa ur den trånga lägenheten och springa med gräs under fötterna medan Ellinor målar. 

Under flera år ska de tre yngsta komma att periodvis bo i fosterfamiljer i Småland, medan den äldsta dottern permanent får bo hos och uppfostras av Evert och Astri. Något som gör relationen mellan mor och dotter ännu svårare. 

Den 4 oktober 1959 kan man läsa en notis i Göteborgs handels- och sjöfartstidning med rubriken ”Taubes Lillan ny akademielev”. Det är på inrådan av Maja Braathen som Ellinor på nytt sökt in på Konstakademien och kommit in, 29 år gammal. 

Under fem år studerar hon för konstnärerna Evert Lundquist och Lennart Rodhe och i samma årskull finns bland andra Peter Dahl. Ellinor utvecklar alltmer sin stil. Oftast målar hon i olja eller gör kol- och blyersteckningar. Landskap och stilleben, mörka lite dova färger, men med ett inneboende ljus. Här finns allvar och långsamhet. Som största förebild har hon Matisse, hon inspireras av hans förhållande till färgen. 

När hon studerat ett år och sedan tillbringar sommaren ute i Rönntorpet där hon kan få arbeta i lugn och ro skriver hon till sin pappa: ”Jag är mycket förhoppningsfull angående framtiden. Det är väl Du också. Jag är lycklig över att ha Dig till fader.” Och fadern i sin tur är lika lycklig över sin dotter: ”Du är min tröst och glädje och jag är stolt över att vara din pappa. … Ditt senaste landskap visar att Du, liksom din pappa inte behöver försöka att vara originell eller konstig men enkel och sann och rättvis mot vad hjärtat känner.”

Vid flera tillfällen ska Ellinor komma att göra illustrationerna till Everts dikter och visalbum.

Det är ju tack vare att Evert är så berömd, annars hade vi inte kunnat hålla på med det här

När hon avslutat sin utbildning 1965 gör Expressen ett reportage om hur sexåringen bakom Brevet från Lillan nu blivit fyrabarnsmor och konstnär:

”Ellinor Taube är en allvarlig människa, som också i sitt måleri dras till det vemodiga. Hennes teckningar är tunna, skimrar i grått, ingenting får bli riktigt helt uttalat; där finns alltid någonting outsagt, som bara får anas.” 

Ett par dagar senare är det en annan artikel, i Arbetet, som även den berättar historien om ”Lillan” som blivit stor. Och det är så hon i princip alltid ska komma att omskrivas. Ibland får hon också höra att hon uppmärksammas som konstnär för att hennes far är den han är. Om det berättar Ellinors son, Alexander Taube. 

− En gång hade jag följt med mamma upp till mormor, och då sa mormor att ”Vi kan sälja och klara oss men det är ju tack vare att Evert är så berömd, annars hade vi inte kunnat hålla på med det här.” Och då blev mamma jättearg och de började gräla. 

Alexander Taube bor i dag på en gård i Värmland men har varit engagerad i familjearvet, och är den som sammanställt de privata familjebreven på Göteborgs universitetsbibliotek. 

− Det fanns med som ett komplex, det där med Evert. Jag vet ju att även Sven-Bertil fick höra det många gånger.

I november 1967 gör Ellinor sin debututställning på Hos Petra, Nytorgsgatan i Stockholm. Verken består av skogsmotiv, stilleben och franska landskap från sommarens vistelse i Provence tillsammans med Evert. De har enkla, anspråkslösa titlar som En ros i fönstret, Tallqvist på golvet och Skog I, Skog II, Skog III. 

Aftonbladets konstkritiker Bengt Olvång ger henne en fin recension:

”Om Evert kommer ’av ett brusand’ hav’ så drar sig Ellinor undan till tystnaden i djupa skogar. Det finns poesi i denna ensamhet men också saknad. Den liknar danskarnas vemod och skogsförälskelse, så som den kom till synes på Giersings dagar.” 

Störst uppmärksamhet får hon efter en medverkan i populära tv-programmet Hvar fjortonde dag. Det finns inte bevarat någonstans, men i Dagens Nyheter kan man läsa att programledaren Ulf Thorén ”höll på att fråga ihjäl den tålmodigt svarande Ellinor Taube.”

Men kändisskapet är inget hon söker – tvärtom. Familjen är ständigt påpassad av journalister och fotografer och under somrarna i Rönntorpet händer det att folk kommer och tittar in genom fönstret för att få en skymt av Ellinor och hennes barn. Det anordnas till och med vandringar dit från ett pensionat i närheten.

− Mamma tyckte väldigt illa om att vara i rampljuset och hade svårt att skydda sig själv. Men hon skyddade oss barn och när det kom fotografer lärde vi oss att titta åt olika håll så att det inte skulle bli en bra bild. När det kom folk till Rönntorpet ropade hon till oss att springa in och lägga oss i sängarna, berättar Maria Taube.

Vi var fattiga materialistiskt men växte upp i en rik kulturell miljö

Och offentlighet ger inte nödvändigtvis inkomster. Ellinor målar långsamt och inte alls i perioder av depression, och har svårt att försörja sig och sina barn med konsten. Att göra något annat är uteslutet, om det vittnar den avhoppade sekreterarkursen. Barnen går i ärvda lappade kläder och ibland har de ont om mat. När elbolaget ringer på dörren för att stänga av elen för att det inte kommit någon inbetalning, får barnen öppna och säga att mamma inte är hemma. 

− Vi var fattiga materialistiskt men växte upp i en rik kulturell miljö, säger Maria Taube. 

Samtidigt, berättar hon, hade Ellinor alltid dörren öppen för behövande människor, oftast kvinnor, och en smörgås till övers för hemlösa. 

Ständigt skriver hon till sin far och ber om pengar; till mat, hyra, kläder. Han har svårt att säga nej till sin dotter och hjälper henne både genom att abonnera på och köpa hennes konst men skickar även pengar, ibland utan Astris vetskap. 

− Ellinor hade samma relation till pengar som sin pappa. Evert tjänade bra på sin musik, och mamma sålde ganska bra. Men de hade aldrig pengar. Min mamma brukade säga: ”Jag vill inte ha pengar på kontot, de ska användas”, minns sonen Alexander.

− För att kunna måla behövde hon också resa bort i perioder, ofta till södra Frankrike. Det var där det rätta ljuset fanns. Då brukade vi ha en hushållerska hemma som tog hand om oss barn, och både det och mammas boende kostade ju pengar. Det blev väldiga räkningar. 

Att gifta om sig är det inte heller tal om. Ellinor Taube har tröttnat på män och vill inte vara beroende av dem. I Aftonbladet får hon frågan om hon älskar männen, liksom Sven-Bertil sagt att han älskar kvinnorna. Hon svarar med ”ett mångtydigt leende”:

”Karlar har en djup instinkt att hindra kvinnor från att utvecklas. Det är inget roligt att vara tillsammans med karlar. De hindrar en från att andas, och så ska de ha potatis till alla mål!”

Men pengafrågan och den äldsta dotterns boende hos Evert och Astri tär på familjerelationerna. Under slutet av 60-talet är det upprivna brev som skickas från dotter till far. Hon beskyller honom för att inte stå upp för henne gentemot modern, och mot bröderna som ”skyr henne som pesten”. Hon beskriver hur hon måste måla för försörjningen men inte kan. 

”Jag har hela tiden fått sätta tre fjärdedelar av min kraft, kanske mer, för att dämpa och undertrycka min förtvivlan och vanmakt, men nu är det som att det inte går längre trots starka sömnmedel som jag får ta dygnet runt för att dämpa ned mig och nu börjar jag känna som om jag vore på väg mot katastrof.” 

Alexander Taube berättar att hans mamma hade perioder av djupa depressioner. 

− Då var hon inte kommunicerbar och kunde också höra av sig till föräldrarna på ett sätt som inte blev så bra. Men Evert uppträdde ofta i den tröstande rollen. Han hade väl sitt, men fanns där och stöttade Ellinor när hon hade de svårare perioderna.

1976 går Evert bort efter en lång tids sjukdom. Året därpå reser Ellinor till Teneriffa för att måla och förbereda sig för sin största utställning hittills: en retrospektiv på Konstnärshuset där hon ska visa upp allt hon gjort. 

En dag på ön sitter hon i bilen utan säkerhetsbälte och frontalkrockar med två fordon. Hon skadas allvarligt, hamnar i medvetslöshet och hennes barn får veta att hon är döende, 46 år gammal. Efter en vecka där barnen vakat vid sängen får hon flyga hem till Sverige. 

På Karolinska ser läkarna att hela bakre delen av hjärnan är skadad genom krosskador på pannbenet och de opererar henne, men säger att de i bästa fall kan få upp henne i rullstol. Under sjukhustiden är Astri ständigt vid hennes sida. Livet igenom har de bråkat, men i krisens stund står Taube-familjen enad. 

− Mamma hamnar så småningom på långvården på Danderyd och blir djupt deprimerad. Hon ligger bara i sängen och säger ”Jag vill dö, jag vill dö”, berättar Maria Taube. 

− Men en dag kommer vi dit och hon sitter spikrakt upp. Så säger hon: ”Maria, jag ska inte ha den här nattskjortan, jag är inte sjuk. Pappa var här i natt. Han pratade med mig och sa: ’Ellinor, du ska leva för dina barn behöver dig’. Så nu ska jag leva.” 

Hon lär sig så småningom att gå och tala och även om detta blir slutet för hennes offentliga konstnärskap, fortsätter hon att måla och börjar också väva. Somrarna tillbringar hon på Rönntorpet tillsammans med sina vuxna barn. Yngsta dottern Mathilde dog 2006, den äldsta dottern lever men vill inte vara en del av detta reportage. 

När Ellinor går bort 1998 skriver man i nekrologerna om ”Lillan”, den hon förblev i allmänhetens ögon ända fram till slutet av sitt liv. 

Men två av hennes konstnärsvänner, Lilian Lindblad och Kjerstin Halden, minns henne i egen rätt; hennes djupa allvar och hennes känsla för vardagens triviala poesi:

”Ellinor Taube behövde festen, som en flykt från en tung vardag och ett alltför hårt liv. Mot denna bakgrund spirade hennes känsliga och finstämda måleri. Hennes landskap och stilleben var märkligt intensiva och ofta vemodiga. Men från Provence kom också målningar som doftade av honung. Där fanns det ljus och den förtrollning som var Ellinor Taubes egen.”  

Ur Tidningen Vi nr 5, 2024

Läs mer:

Argentinska äventyr med Taube – trubaduren som ville bli författare

Evert Taube: Vi har just fyllt 60 år, Vinga fyr och jag