I Max von Sydows fotspår

Max von Sydow har avlidit, 90 år gammal. Bakom sig hade han 140 filmer och en storslagen karriär. Han var Ingmar Bergmans favorit och han har medverkat i några av de största Hollywood-produktionerna. Men när vår skribent försökte fånga honom för en intervju år 2018, gick bara spåren av honom att finna.

Jag har aldrig träffat Max von Sydow. Eller har jag det? Vid det här laget har jag spenderat 41 timmar och 35 minuter i hans närvaro. Jag somnar med Antonius Block, vaknar med Karl-Oskar, äter lunch med Albert Vogler och middag med Knut Hamsun. Jag närstuderar hans spetsiga näsvingar och det långsträckta vecket mellan ögonbrynen, ser in i hans blå lite sorgsna ögon och hör hans mörka röst avsluta meningarna med skarpa konsonanter.

Men det här är ju inte han. Utan rollerna. Rollen och jaget. Jaget och rollen. För en skådespelare alltid en växelverkan. För en betraktare ibland omöjliga att skilja åt, i synnerhet om jaget håller sig undan. Och det gör Max von Sydow.

I alla fall från oss i Sverige. Under flera decennier var han svensk film och teaters stora stjärna, en internationell export som med jämna mellanrum återvände till den svenska arenan. Vid 88 års ålder fortsätter han att filma, Game of Thrones, Star Wars och nu senast Thomas Vinterbergs Kursk med premiär senare i år. Men på svensk film eller scen har han inte medverkat sedan 1996. Vart har han tagit vägen?

Det är Bergmanår. Det valsas ut dokumentärer i tv, det görs nytryck av böcker, Dramaten anordnar festival, den traditionella Bergmanveckan på Fårö slår på stort. Men den viktigaste gästen, frånsett huvudpersonen själv som vilar i jorden vid Fårö kyrka, är frånvarande. Max von Sydow gjorde elva filmroller med Ingmar Bergman. Därtill tillhörde han Bergmans stall på Malmö stadsteater under storhetstiden på 1950-talet. Men till att medverka på festivalen har han tackat nej. Varför?

29 januari 2018

En gråkall januaridag träffar jag filmaren Henrik von Sydow, Max son, på ett kafé i Stockholm. Han är involverad i Bergmanåret och har just gjort en film om skådespelaren och regissören Gunnel Lindblom.

– Max har bestämt sig för att inte prata om tiden med Bergman, han har lämnat den bakom sig, berättar Henrik, som själv föddes 1958 och förstås inte minns guldåren i Malmö.

– Därför var det särskilt spännande att gå igenom bilder från den tid då Max och Gunnel arbetade tillsammans, säger han och bläddrar bland bilderna på sin dator för att stanna vid ett foto på Max och Gunnel Lindblom. Det togs i samband med uppsättningen av Peer Gynt 1957. De är vända mot varandra, hon till höger, han till vänster, Gunnel har sin hand under Max haka. De ser varandra i ögonen och ler mjukt.

Henrik von Sydow är redaktör för en dokumentärfilm om Ingmar Bergman med biopremiär i höst och visning (i fyra avsnitt) i SVT i december. Max medverkar inte – Henrik gjorde från början klart för produktionsbolaget att samarbetet med honom inte var en väg att nå fadern. Och någon dokumentär om Max von Sydow tror han inte att det blir.

– Nej, han skulle inte känna sig bekväm med att kamerorna rullade. Det är synd att han inte vill prata.
Vad beror det på?
– De sista femton åren med mamma (Christina Olin) var trassliga. Hon var också skådespelare, men den stora sorgen var att hon inte gick tillbaka till yrket efter att ha fött mig och min bror Clas. Sedan träffade pappa sin nuvarande fru och flyttade till Frankrike, där han skapade sig ett nytt liv.

3 februari

Tanken på Max von Sydow släpper mig inte. Ingen svensk tidning har intervjuat honom sedan 2012. Officiellt bor han i Paris, men enligt flera källor lever han i Sydfrankrike. Går det att lyckas med den omöjliga uppgiften att träffa honom?
Eller kan jag lära känna honom på annat sätt?

Jag fiskar reda på kontaktuppgifterna till filmaren Jan Troell, skriver ett mejl och börjar mata filmer på 32-tumsteven, först de Oscarsnominerade Pelle Erövraren och Extremt högt och otroligt nära. Enastående rollprestationer. Så går jag in på Troell. Utvandrareposet med en ungdomligt strävande Karl-Oskar, envist ärelystna polaringenjören Andrée i Ingenjör Andrées luftfärd, den underbara kortfilmen Uppehåll i Myrlandet, där han spelar rallaren Kvist, som i sin frihetslängtan kliver av tåget mitt ute i den lappländska ödemarken.

På mitt lokala bibliotek hittar jag Max von Sydows memoarer Loppcirkus, som skrevs 1989. Redan då har Max medverkat i 82 filmer och 83 teateruppsättningar. Han har inte ens sett alla filmer själv.

5 februari

En kväll strax före halloumiburgarna ringer Jan Troell, han ber om ursäkt för att det dröjt lite. Han låter vänlig och rar på rösten och kan gärna prata om Max, de talas vid ibland. Jag är välkommen till Smygehamn, det är förstås bekvämast för honom.

– Men kanske inte för dig?

Jag försäkrar att det går bra och lovar att komma.

I väntan på resan gräver jag runt på nätet. Gamla artiklar, Youtubeklipp från galor och premiärer. En Emmy-utdelning, världspremiären av Star Wars – The Force Awakens. Max von Sydow är, oavsett språk, alltid vänlig men samtidigt gåtfull. I de flesta sentida intervjuer står Catherine Brelet, den franska filmare han gifte sig med i en provencalsk landsortskyrka 1997, strax invid hans sida.

– Catherine är med mig hela tiden. Vi reser tillsammans, promenerar tillsammans, sover tillsammans. Catherine och jag är aldrig ifrån varandra, sa han till journalisten Markus Wilhelmson vid en intervju för Expressen i samband med premiären av filmen Snö faller på cederträden år 2000.

Jag försöker ta reda på parets adress, men deras namn står inte att finna på franska söktjänster. På Facebook hittar jag sönernas profilsidor – Henrik och hans bror Clas från det första äktenskapet, samt de två söner han adopterade som vuxna då han gifte sig med Catherine Brelet – Cédric och Yvan.

Skådespelaren Cédric har lagt upp bilder från Max senaste födelsedag. Bakom tomteblossen och födelsedagsljusen i hallontårtan skymtar en förtjust 88-åring. ”Un jeune homme”  lyder bildtexten.

Max har även en officiell Facebooksida med 1 456 följare. Först misstänker jag att den är falsk, men det visar sig att Cédric sköter den. Den senaste uppdateringen är ett klipp från en ceremoni vid Los Angeles Film Critics Association i januari 2018. Cédric tar emot pris för Max räkning, medan fadern skickar en uppsluppen hälsning via video.

– 140 filmer har jag gjort. Nä, var lugna, jag lovar att jag inte ska räkna upp dem allihop, skrattar pristagaren från skärmen.

Namnet Max kom senare, via en fingerad loppa.

Max von Sydow föddes i Lund den 10 april 1929 som Carl Adolf von Sydow. Namnet Max kom senare, via namnet på den fingerade loppa han uppträdde med under militärtjänsten. På en regementsafton höll han show för kamraterna med en loppcirkus, och eftersom ingen kom ihåg hans rätta namn lånade han loppans mer internationellt gångbara variant, berättar han i Loppcirkus. Boken har ett ödmjukt tilltal och Max tycks vara en man med båda fötterna på jorden. Så verkar det också att döma av de flesta intervjuer.

– Privat är jag en vanlig man. Jag har alltid varit en vanlig man, sa han i intervjun från år 2000.

En roande artikel i brittiska Independent med rubriken Charmed, I’m sure (2003) provar teorin att denne tidigare så tillgänglige man har dragit sig undan på grund av en uppslukande kärlek till hustrun.

Men när Dagens Nyheter som enda svenska tidning får en intervju med honom i Berlin 2011, i samband med världspremiären av Extremt högt och otroligt nära förklarar Max:

– Nej, jag har inte blivit kidnappad. Jag har bara valt att bo i Frankrike, och berättar vidare att Sverige ligger honom varmt om hjärtat, inte minst de svenska stadsteatrar som format honom som skådespelare.

Ändå är han inte längre svensk medborgare. Varför?

8 februari

Jag sätter mig på tåget till Skåne. På Helsingborgs stadsteater, där Max von Sydow arbetade åren 1953–1955 lever minnet av honom starkt. När man 2010 gjorde en utställning om teatern på Dunkers kulturhus fick Max frågan att medverka med ett eller annat minne från sin tid i staden. I en pärm på scenograf Yvonne Ericssons kontor stryker jag med fingret över det handskrivna svaret:

”Hjärtligt tack för brev. Dessvärre kan jag inte ge er något material för Er katalog. Mina minnen från Hälsingborgstiden har dessvärre förbleknat totalt. Det lilla som inte helt har tonat ut är rysligt banalt och kan inte göra någon människa glad. Men lycka till i alla fall. Med bästa hälsningar, Max von Sydow.”

I kostymförrådet på samma teater letar skräddaren Lena Danielsson Svenson raskt fram den mantel och krona han bar då han spelade Luigi Pirandellos Henrik IV. Hennes man, före detta teaterchefen Lars Svenson, kommer strax därpå förbi för att säga hej.

– Det där är Max von Sydows gamla mantel, säger han tvärsäkert.

Jag lägger näsan mot mantelns mörklila tyg och sätter andäktigt kronan på huvudet. Den faller nästan ned på näsan.

Så hyr jag en bil och åker till Smygehamn, där Jan Troell bor med havet inpå knuten. Vid 86 års ålder är han fortfarande i arbetstagen och visar mig några scener ur sin senaste kortfilm, Kryp. Eftermiddagen går och katten Anders hoppar upp och ned från bordet medan vi fördjupar oss i detaljer från gamla filminspelningar. Vi glömmer nästan bort mitt ärende, tills han säger.

– Vi skulle ju komma in på Max.

Jo, ni gjorde åtta filmer ihop.

– Ja, han har verkligen betytt mycket för mig. Jag saknar honom ur ett svenskt perspektiv.

Hur började ert samarbete?
– Jag fick som en av fyra nordiska regissörer frågan om att göra en kortfilm i projektet 4 x 4. Producenten Bengt Forslund föreslog Eyvind Johnsons novell Uppehåll i Myrlandet. Jag hade då främst sett Max von Sydow i Bergmans filmer, men jag tyckte att han hade något Jungman Janssonskt över sig som skulle passa. Ett ursvenskt och sympatiskt uttryck bortom det han visar hos Bergman. Vid det här tillfället var Max i Hollywood sedan länge, han hade just spelat huvudrollen i Mannen från Nasaret, men Bengt skrev till honom, och en tid därefter läste jag i Sydsvenskan att Max skulle spela huvudrollen i en svensk kortfilm.

Max var självskriven som Karl-Oskar. Han var en klippa att ha med.

Tidningen fick reda på det före dig?
– Ja! Men det var det bästa som har hänt mig. Jag var nervös förstås, men genom Max inställning och sätt att jobba var ingenting konstigt. Han tyckte det var så roligt att improvisera fram saker.

Varför tror du att han tackade ja till rollen?
– Jag vet inte, det är synd att vi inte kan fråga honom om det. Varför han ville. Jag har aldrig frågat. Men visst var det fantastiskt – från Jesus till bromsaren Kvist.

Jag återkallar de filmbilder jag har sett de gångna veckorna. Kontrasten mellan filmerna kan inte vara större. Sandfärgade landskap och masscener i George Stevens film, där Max spelar Jesus i huvudduk och fotsid klädnad, långa närbilder på hans känslosamma ansikte. Strax efter denna storfilm reste han hem för att göra den mustaschprydde och ordkarge tågbromsaren Kvist, som i svartvita bilder skuttar fram längs ett norrbottniskt järnvägsspår.

Så småningom blev det Utvandrarna?
– Där var Max självskriven som Karl-Oskar. Han var en klippa att ha med, mycket hjälpsam och tjänstvillig. Han är händig med redskap, intresserad av att allt skulle se rätt ut, vare sig det gällde att plöja med oxar eller snickra en kista till sin döda dotter. Rent fysiskt hade han en oerhört påfrestande scen med oxen.

I scenen Jan talar om tvingas Karl-Oskar döda sin oxe för att med värmen inifrån djurets kropp rädda Johan från förfrysning under en hård snöstorm.

– Vi höll på hela dagen, det var vind från maskinen, kallt och snö som yrde. Enda gången jag kan minnas att han tappade humöret är efter den arbetsdagen. Något med maten hade hängt upp sig, och han fick ett raseri-, ja inte raserianfall men han började skälla på någon. Det varade i kanske tjugo sekunder, sedan sa han ”Nu är det över.”

Han tycks okomplicerad och oneurotisk?
– Utåt ja, men jag tror han … Eller det vill jag inte yttra mig om. Men jag kan ta mig själv som exempel. Jag betraktas av de flesta som kolossalt lugn och oneurotisk, men jag kan bara tala om att det är inte sant. Men tröskeln, innan det går ut över någon annan, är nog väldigt hög.

Numera skriver Troell och von Sydow brev till varandra regelbundet. Då och då slår de en signal på telefonen.

– Max skriver nästan alltid brev för hand. Det är inte så ofta, kanske någon gång om året. Det går inte att mäta vad han har betytt för mig, att jag fick tillfälle att göra de här filmerna. Nu gör han ju mest cameoroller, det måste han tycka är tråkigt. Men han verkar lycklig, de omger sig med åsnor, katter, getter och allt vad det är i sitt hus norr om Cannes.

20 februari

Max von Sydow är med mig dag och natt. I stort sett varje ledig stund ägnar jag åt någon av hans filmer.

– Hallå barnen, vill ni se på film med mig?

– Är det med Max von Sydow?

–  Ja, i dag är det Ansiktet eller Såsom i en spegel …

– Okej, Ansiktet då.

Vi ser Ansiktet. Max spelar magikern i svart lösskägg och peruk, hans blick är genomträngande under den svarta luggen. Vi ser Det sjunde inseglet, filmen som börjar på stranden där han inleder sitt schackparti med döden. Max von Sydow är bara 28 år då han kliver in i Antonius Blocks gestalt, riddaren som vill förstå Guds gåta. Hans gängligt ungdomliga kropp går nästan inte att få ihop med hans högtidliga väsen, men någon gång syns det skälmska leendet i mungipan och kalufsen ser ut att lysa gult rakt igenom de svartvita filmrutorna, vidunderligt fångade av Gunnar Fischer.
Medan jag undan för undan kliver in i von Sydows filmiska värld kommer han mig närmare och närmare. Jag försöker gå in i hans psyke, känna mig besläktad, till sist tror jag nästan att jag känner honom. Via Jan Troell skriver jag honom till slut ett brev. ”Bästa Max, vi känner inte varandra …”

1 mars

Jan Troell ringer upp mig då ”gammaldags vinter” – som han säger – äntligen har kommit till Skåne. Han är mycket vänlig och förtrolig:

– Tack för ditt brev! Visst kan jag skicka det vidare till Max, men jag skriver själv till honom via hans franska agent. Om jag märker kuvertet ”Privat” brukar det komma fram.

Och så ber han mig att ta bort ett par rader och skicka det på nytt.
Jag berättar att mitt intryck av Max är väldigt positivt och att jag vill låta honom veta hur fint det har varit att se filmerna. Jan svarar:

– Ingmar Bergman ombads en gång definiera ordet gentleman. Han svarade ”Max von Sydow”. Och det har han alldeles rätt i.

Jag befinner mig i Åre på sportlov då jag har ett missat samtal från utlandet på mobilen. Jag är övertygad om att det är Max, tills jag krånglar av mig vantarna i iskylan i liftkön och på telefonsvararen lyssnar till den glada franska tjejen som önskar hyra vår lägenhet.

8 mars

Att resa till Norrköping tar i dag en dryg timme med tåg, men säkert längre på Max tid. Hit sökte han sig 1951, nästan direkt efter elevskolan, eftersom hustru Christina gick på elevskolan här. ”Två år stannade jag i Norrköping. Två spännande år. Ett engagemang vid en stadsteater var en utmärkt scenskola för en ung skådespelare”, skriver han i Loppcirkus.

På den gamla jugendteatern söker jag som en spårhund efter minnesskärvor av den drygt 20-årige von Sydow. Rör mig runt i katakomber, på tågvindar, i loger, nosar mig fram. Börjar jag bli tokig? Bortsett från Pirandellomanteln, som ju är tvättad många gånger, har jag aldrig varit i närheten av Max von Sydows doftvärld.
Jag ställer mig på scenen, ser ut över de ornamenterade balkongerna. Här på den för arbetarstaden märkligt guldinklädda scenen, stod han i alla fall. Läste de rimmade raderna ur Peer Gynt mot Margaretha Krooks Solveig. ”Det var en fantastisk utmaning för en 24-åring samtidigt som det kändes som en hemkomst”, skriver han i Loppcirkus.

Lite moloken går jag på lunchpromenad på Norrköpings vitklädda gator. Mina ögon råkar falla på en port jag passerar – ”Stadsmuseets bibliotek och arkiv” och så en liten ringklocka. Jag ringer på.

– Hallå, säger rösten.

– Hallå, jag letar efter Max von Sydow … jag menar efter bilder från Max von Sydows tid på Norrköpings stadsteater.

– Jag kommer ner, säger rösten, som visar sig tillhöra intendent Anne Wastesson Jonsson.

Forskarrummet är för närvarande stängt, förklarar hon, de har problem med råttor i 1700-talsbyggnaden, men jag får låna hennes personliga dator för att leta i bildarkivet. Där finns tio bilder på Max von Sydow, flera är snarlika. Snarlikt underbara. Max som Peer Gynt, Max med bössa i handen i logen, Max, som tillsammans med Margaretha Krook sminkar sig inför föreställning.

15 mars

Jag ringer teaterkritikern Leif Zern. Han recenserade Spöksonaten i regi av Andrzej Wajda, det senaste Max von Sydow har gjort på en svensk scen. Det är en sågning rubricerad Störtdykning för Spöksonaten:
”Max von Sydows ihåliga djävulsgrin under andra aktens spöksupé skulle inte ens skrämma min katt.”
Zern skrattar när jag läser upp raderna för honom i telefonen.

– Det där hade jag glömt. Ja, det har slagit mig att trots att Max var på Dramaten under förfärligt många år på 60- och 70-talet har jag inte så många minnen av det han har gjort. Men några saker var oerhört starka, Vildanden till exempel, där han spelade den knutna Gregers Werle. En annan pjäs som jag minns vagt – det var så himla länge sedan – är Fångarna i Altona av Sartre. I den spelar han en person som är ensam och plågad av någonting.

Upplever du någon skillnad på honom som teater- och filmskådespelare?
– Han hade en enorm utstrålning på film. Där har han ju ofta fått spela roller som är extremt utrerade*Fotnot: Stäng*Överdrivna, stum till exempel. I Vargtimmen var han till den grad stum att han försvann. Det här betydde också att han spelade rätt mycket för sig själv, ett slags monologroller, som andra reagerade på. Det gjorde ett starkt intryck på film där Bergman använde hans ansikte, men funkar kanske inte på scenen. Ja, det slår mig nu när vi pratar att Max von Sydow nog inte var någon ensembleskådespelare. Även under Malmötiden gjorde han roller som huvudsakligen var soloframträdanden, Peer Gynt till exemp

Hans relation till Bergman?
– Det var Bergman som gjorde honom till Max von Sydow, den bild av Max von Sydow som har fäst sig i vårt minne. Troell tog fram en folkligare sida. Egentligen är det märkligt att han kunde bli skådespelare med sin långa gängliga kropp och sitt speciella ansikte. Han är en gåta. Han har gjort så mycket bra och så mycket dåligt. Det är sorgligt att han nu lever så i skymundan.

Ja, så fortsätter det. Varje eftermiddag bläddrar jag ivrigt i posthögen. Jag mejlar lite fram och tillbaka med Henrik von Sydow och slår då och då en signal till Jan Troell.

– Hej Anna, vad roligt att du ringer, jag sitter och klipper, men har du hört något från Max?

Det har jag inte. Jag har nu levt med Max von Sydow i ett par månader, men aldrig träffat honom. Fast kanske en dag – efter den här tidningens pressläggning – ligger det ett brev på dörrmattan.

I så fall lovar jag att du ska få veta.