I Kerstin Ekmans Valsjöbyn hade allt varit annorlunda

I slutet av 70-talet hittade Kerstin Ekman hem i Valsjöbyn. Här fann hon inspiration till Händelser vid vatten och flera andra romaner. Nu sitter författaren Josefin Olevik på tåget fullastad med foton och funderingar – på väg mot byn som nästan blev även hennes plats på jorden.

En röd matta sträcker sig över trottoaren utanför förlaget vid Humlegården i centrala Stockholm. Det är kall mars men gästerna glittrar och klapprar på höga klackar, förväntansfulla. Kerstin Ekman ska ta emot Natur & Kulturs kulturpris 2023 för ett ”rakryggat, vittförgrenat författarskap med djupa rötter”. Det är ett tungt pris som innebär 500 000 kronor och ett erkännande av en livslång kulturgärning.

Kerstin Ekman är 89 år och det står en stol på scenen. Men hon föredrar att stå upp. Hon sig lik, karg och med torr humor. Som hon brukar framstå i intervjuer. Signalerar integritet.

Hon är en författare som uppmärksammar sorkfötters broderi och vargspårs skrift i snön, säger motiveringen. Bruno K. Öijer reser sig upp och håller ett hyllningstal, han har skrivit en dikt speciellt till Kerstin, den handlar om hur blåsippor välter ett tåg och den begränsade skaran framför scenen drar efter andan och känner hur litteraturhistoria skapas.

Jag är en del av publiken på plats för att hylla henne.

Hon har de vita lockarna och de blå ögonen precis som hon ska tänker jag och slår sedan generat ned blicken. Rädd att hon bland de uppvända ansiktena ska notera min alltför familjära besiktning.

Vad tänker de som står omkring mig? På vilket sätt har de läst Kerstin Ekman och hur ingår romanerna i deras liv? Är det bara jag som gränslöst annekterat hennes värld?

”Stränderna nedanför fjällen återgavs i vattnet, svartblåa med varje detalj i den taggiga grankonturen lika tydlig som på förlagan. Det såg inte längre ut som en spegelbild i vatten utan som ett annat lufthav och ett djup som fortsatte neråt i långa skogsklädda sluttningar mot en botten som de inte kunde se.”

Svartvattnet, byn som är skådeplats för berättelsen i Händelser vid vatten, har hämtat sitt utseende från verklighetens Valsjöbyn. Kerstin Ekman har många gånger sagt att tiden där var de bästa åren i hennes liv. Hon fann ett hemma och hon blev kvar i 25 år.

När våren spricker upp och blåsipporna har slagit ut sitter jag på ett tåg, på väg mot Valsjöbyn. Jag är lastad med böcker och foton och funderingar, och lite tyngd av frågan: Hur blev det så här?

Jag ska försöka förklara.

Kerstin Ekman och hennes make Börje Frelin kom förbi byn i norra Jämtland första gången 1975 för att fiska och tälta, men fann en tomt och flyttade så småningom dit.

”Landskapet och det säregna språket gjorde från början starkt intryck på mig. Så småningom lärde jag känna människorna, många av dem var inte mindre särpräglade, och jag fick lyssna till deras berättelser.”

Så skrev Ekman senare om trakten.

Ungefär samtidigt som Kerstin och Börje slogs med knott som sved som eld och fastnade för byn, var mina föräldrar där och fastnade de också. Det har berättats att jag 1978 tog mina första steg i en liten stuga de hyrde intill affären. Vår tomt låg högt uppe på en fjällsida med slående utsikt och den var full av fjällbjörk, det har mamma nämnt.

Sedan separerade mina föräldrar ganska snabbt och tomten blev såld. Och så var det med det.

Fast inte för mig.

Valsjöbyn har en ljusblå ton i mitt huvud, som en många gånger tvättad fjällanorak. Mammas snusnäsduk om håret, pappas Norgetröja i brunt, svart och rött. När jag försöker tänka på min mamma och pappa tillsammans ser jag dem och… Kerstin Ekman. Hon står intill dem med silverhår och ljusa ögon. Det är försommar, kyligt och klart, marken är täckt av de små, små blommor som utmärker fjällfloran, stänk av rosa rosling och vit fjällsippa. Daggkåpa med ludna öron.

Det hade varit annorlunda i Valsjöbyn. Det vet jag.

Precis som jag känner den från litteraturen.

Annie Raft, en av huvudpersonerna i Händelser vid vatten, tar bussen till byn. Hon har förälskat sig i sin elev Dan Ulander på folkhögskolan där hon varit lärare, och därmed förlorat jobbet. När han bjuder med henne till Svartvattnet inser hon att det hänger ihop med hennes familjehistoria, så som den har skildrats för henne. Det var där hon koncipierades en iskall vinternatt, när hennes föräldrar av en tillfällighet sammanstrålade i byn. Hon får en stark känsla av bestämmelse, att flytta dit vore att bokstavligen återvända till sitt ursprung.

”Men varför har vi blivit såna att vi söker mening och sammanhang? Vi ser ju ut så inne i hjärnan. Vi söker mönster och ordning. Men vi sprider våra liv, maktlöst och förstrött.”

När jag rullar in i byn för att leta efter min mening och min historia är det inte samma högsommar som Annie Raft mötte.

”Grönskan var obscen. Hon tänkte på ruggar av alltför kraftigt pubeshår (som man ser på badhus och vänder bort blicken). Detta hade hon inte väntat sig. Något slags karghet snarare. Sparsamma bleka färger.”

Den här gången har snön dumpat ned på våren som var i antågande. Det är vitt och grått. Men den stora sjön ligger utsträckt och samlande som en scen framför byn som klättrar på fjällsidan. Precis som jag känner den från litteraturen.

Varje liv söker sin väg framåt. Som en bäck på våren när vattnet stiger och måste leta nya sänkor att följa. Det kan vara en sten eller ett dike som avgör vart en förgrening rör sig.

I Kerstin Ekmans böcker är det ofta småsaker i vardagen eller oviktiga misstag som skapar ringar på vattnet, och leder till avgörande händelser. Inte så att hon tillskriver allt en mening, men hon kartlägger förlopp. Till synes disparat information gör helheten begriplig.

De flesta känner nog till Händelser vid vatten vid det här laget. Romanen fick Augustpriset när den kom 1993 och nu har Mikael Marcimains tv-version gjort succé på SVT. Tanken var att filmatiseringen skulle ske i Valsjöbyn, men det blev svårt att hitta inkvartering för ett helt produktionsteam bland de drygt hundra invånarna.

Händelser vid vatten är späckad med tillfälliga skeenden som länkas samman. Om inte Johan råkat se den våldsamma Torsten misshandla en granne så hade han inte sprungit efter doktorn. Då hade inte bröderna fått för sig att slänga ned honom i en brunn, Björne hade inte supit sig lika full, Johan hade inte hittat en ål och inte sprungit genom skogen i natten för att fly sin familj. Han hade inte fått lift mot Norge med Ylja.

Om inte handlaren hyrt ut sitt tält till turisterna. Om inte Annie och Mia missat den utskickade flock som skulle hämtat upp dem på en annan hållplats, om inte Annie sett Johan springa genom skogen.

Bokens tre dödsfall bygger på missförstånd. Slumpen eller ödet som sprattlar upp och slår till.

Jag var en snedväxt gren.

I mitt liv sprattlar något upp mellan barnet som tog sina första steg i Valsjöbyn och det som sedan blev. Ett liv som inte har någon koppling till utsikten över den där sjön.

Det existerar foton på min mamma och pappa och mig som bevis på att vi fanns. På många av dem är vi i fjällen. Mamma åker skidor med mig på ryggen, pappa sover med mig på bröstet. Men det är innan jag minns. De gifte om sig och skaffade nya familjer, med sin specifika historia. Jag flyttade fram och tillbaka, delaktig i båda men också mitt emellan.

De två personer som skapade mig levde helt olika liv, blev oförenliga i mitt huvud. Jag var en snedväxt gren mellan två släktträd.

Tills jag var i tonåren och Händelser vid vattensläpptes. Där fanns allt. Jag tuggade i mig den, sög på människorna, drog i mig doften från myrarna. Byggde upp en alternativ historia.

Det var så mycket från det jag kände till om mitt eget ursprung som återfanns i Kerstin Ekmans text. Precis som Annie Raft var min mamma engagerad i miljörörelsen, hon fann en yngre tjusig man med långt hår och bakgrund på folkhögskola. Hon tog gärna med mig, sin dotter, till kollektiv med vilda, lortiga barn och växtfärgade helst sina garner. Hon prioriterade familjen och vardagen. Min moster bodde en period på en getfarm i Lappland.

Liksom Birger Torbjörnsson var pappa läkare och jägare, han kände varenda kuf i byn där han bodde. Han fnös när aktivisterna från 70-talet kom på tal eftersom han tyckte de tog sig själva på för stort allvar och han fnissade åt alla politiska bokstavskombinationer. Helst ägnade han sig åt arbete.

De yttre likheterna var så slående att jag köpte också resten. Skilsmässor, skogsromantik, avverkning, svek och drömmen om glesbygden. I romanen hängde alla delar av livet som jag kände det ihop. Det var märkvärdigt.

Jag placerade Kerstin Ekman som en stabil björk intill min udda gren på släktträdet. Stödde mig på henne. Försökte kanske ympa fast mig?

De senaste åren har de vaga idéerna om Valsjöbyn och familjen kommit ifatt mig i takt med att mitt eget barn vuxit. Jag har skrivit en hel bok som heter Den befriade familjen och som delvis handlar om hur vi lämnat det traditionella, för att hitta nya sätt att leva tillsammans.

Ändå har jag svårt att släppa min egen kärnfamilj. Den jag inte minns. Mitt första riktigt medvetna minne är när mamma berättar att hon och pappa ska bo på olika ställen. Vi skulle sova i sovsäckar på balkongen den natten, i huset vi delade med några vänner. Räcket var grönt och vitt, färgen hade flagnat i stora skorpor som var lätta att pilla bort.

Jag hade nyss fyllt fem. På något vis måste jag ha förstått att det var en viktig sak, annars skulle jag väl inte ha kommit ihåg det?

Det enda jag minns av vår tid ihop är avslutet.

Bilderna av hur det var tidigare är urtvättat blå och gryningsrosa och utspelar sig på en fjällsida. Och Kerstin Ekman är med.

Jag blev orimligt störd när jag lyssnade till Rolf Lassgårds populära inläsning av boken, som sändes på Sveriges Radio 2020. Det var som om han tog över min historia, berättade den på fel sätt. Och när jag förra hösten hörde talas om SVT-serien som var på gång började jag känna mig trängd. Jag läste om romanen på nytt och det blev tydligt för mig hur jag placerat in mina föräldrar i ett manus som knappast är deras. Men som är den enda fläck där de får plats inom samma pärmar.

Vad gör det med mig? Jag tänker osunt mycket på Annie Raft, kärlekssveken hon utsätts för och misslyckandet som lärare. Och hur hon så småningom skaffar ett eget hus på lagom avstånd från de andra. Kanske är jag predestinerad att göra samma val?

Jag tror jag behöver reda ut saker. Lösgöra Valsjöbyn och alla dess invånare från sin litterära ram och från mina fria fantasier. Det blir akut när Händelser vid vatten övergår till lägerelds-tv på allas läppar. Jag måste få veta vem jag är i den där byn.

Annie Rafts liv ser inte heller ut som det var tänkt. Det är lugnande. Hon skulle ha blivit sångerska som sin mor Henny. Hon hade rösten, gåvan. Men inte nerverna. Hon blev paralyserad av skräck av att stå inför folk, kläderna luktade surt av svett efteråt. Så hon slank bort från den utstakade vägen, ut i oklarhet.

”Det märkliga var att det tycktes finnas en roll och en scen i världen för just Henny. Däremot inte för Annie.”

Annies ambivalens och sökande är en utvikning i den större brottshistorien i romanen. Kerstin Ekmans små nedslag i människors historia framstår för mig som ett Nya testamentet. En slags provkarta på livets utmaningar och hur man kan parera dem.

Jag har under vintern frågat mina föräldrar en del, vi har aldrig pratat riktigt om den där tomten. Den har bara nämnts i förbifarten.

–Det var min kursare Urban som tog med oss till Valsjöbyn, säger min pappa Jan. Vi läste medicin i Umeå.

–Kerstin Ekman? säger min mamma Britta. Hon bodde väl inte där då? Nej, jag minns snarare Ann-Margrete.

Ann-Margrete var sångerska och Hollywoodskådespelerska, hon är visst också uppvuxen i Valsjöbyn. Jag har aldrig hört talas om henne.

Ingen av dem kommer längre ihåg exakt var tomten låg. Deras alternativa liv verkar inte gro på samma ställe som mitt.

Efter samtalen ringer jag till Lantmäteriet. Handläggaren hittar inget ägande i Jämtland varken på Jan eller Britta, trots personnummer. Det svajar. Har de hittat på alltihop? Önsketänkt?

–Du får nog åka dit och prata med lokus, säger handläggaren på bred stockholmska.

Lokus är lokalbefolkningen slår jag upp.

Var vi en riktig familj?

Désirée Stattin står där med kokkaffe i termosen och bäddade sängar och är en given ciceron. Vi får bo hos henne, det finns ju inget hotell i Valsjöbyn. Eller någon restaurang. Så hon har gjort en meny. Hon är bra på att fixa saker.

Hon jobbar en del på affären och lite på järnhandeln och så bakar hon fika till kyrkan och slår gemensamma ängar och sånt. Innan hon gick i tidig pension var hon polis i Östersund.

–När jag flyttade hem blev alla rak i ryggen och blinkade i korsningarna. Jag började jobba på affär’n för att visa vem jag var mer än polis. Där får jag ställa in burkar och göra jämna rader och sånt. Jag uppskattar verkligen det, säger hon.

Och så hämtar hon Kate som bor i grannhuset. Namnet uttalas precis som det står, på ren svenska. Men egentligen heter han Karl Åke Vestlund, han har ljus mockajacka och tonade glasögon och han drev i många år den lokala Ica-butiken. Därför känner han till nästan allt som hänt, affären är byns samlingspunkt. Dessutom äger han en del mark.

–Jo, visst minns jag din pappa, säger han. Och dig med. Du låg som ett litet knyte på hans arm. Jag styckade ju av till honom, köpesumman var 5 000 kronor.

Vi skakar hand och jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

–Men de byggde ju aldrig. Man undrade väl lite.

Vi åker upp till tomten som ligger högt, precis som mamma sagt. Den är fortfarande inte bebyggd. Jag står där på kullen, högt över Valsjön och det har vuxit igen och fjällbjörkarna finns inte. Det är bara höga granar och aspar men Kate påpekar att det var ju 45 år sedan så det kan ha hänt en del med växtligheten.

Jag stannar upp en stund på höjden. Om min familj hade haft ett hus här?

I den alternativa historien hade min mamma övat mig på franska (hon kan det) och min pappa hade tagit med mig ut i markerna för att lära mig fåglarnas läten (han kan dem). Och eftersom jag inte har någon mormor hade jag hittat en stig till Kerstin Ekmans hus som ligger på samma sluttning, bara några hundra meter bort. Hon hade gjort mackor med prickig korv och förstås berättat vad växterna heter. Jag hade plockat mylta och fiskat röding.

Kate tar fram kontraktet han nogsamt bevarat i alla år, jag ser pappas underskrift från 1978. Den är hans, precis sig lik. Stod han här då? Trodde de på en gemensam framtid? Var vi en riktig familj? Jag blir lite yr.

Det slår mig att det här är människor som inspirerat Kerstin Ekman när hon skrev sin roman och som i sin tur inspirerat mig. Och nu är jag här och jag borde ge dem något som kan sluta cirkeln. Men vad skulle det kunna vara?

Jag ser på Kates stolta min och förstår. Han har sparat dokument från sitt långa liv som entreprenör och Ica-handlare i förhoppningen om att någon en dag ska dyka upp och efterfråga dem. Nu har det hänt. Och dessutom kommer äntligen förklaringen till varför den fina tomt han en gång styckade av inte blev bebyggd. För att köparen fick AT-tjänst i Falun i stället för i Östersund, och för att han och hans fästmö strax efteråt gick skilda vägar.

Vi får båda en pusselbit som saknats i våra respektive liv.

Vi köper getost på gården vi passerar och Tord Olofsson som driver Bränna gårdsmejeri tar fram det bästa han har. Det är tungt lagrade smaker, precis som dem Petrus bjuder på när det kommer besökare till Stjärnbergskollektivet i romanen.

Orienteringen mellan litteratur och verklighet är vid det här laget mycket osäker för min del. Munnen är full av smak och på affären intill vägen är det alltid besökare. Hit kom Annie Raft och hennes dotter Mia med bussen. Här blev de inte hämtade, trots att Annie fått löfte om det.

Kulturdebatten har aldrig vänt sig mot Kerstin Ekman för hennes förhållningssätt till verkligheten. Hon har fått hållas, hon har återkommande berättat att hon använt sig av det som fanns omkring henne i norra Jämtland, och så plockade hon ett tältmord från Lappland och ingen har tjafsat om det. Förutom ockupanterna i Höberg kanske, vars grundare uttalat sig några gånger i media och känt sig orättvist utpekad som förlaga till Stjärnbergskollektivet.

Kate Vestlund, hans hustru Kerstin Vestlund och Sven-Åke Nordenmark har samlats uppe hos Désirée Stattin. Hon har skurit upp gigantiska bitar av morotskaka och lagt upp en del mindre godsaker också, men så långt tror jag ingen orkar. Hon har renoverat huset hon ärvde efter sina föräldrar och byggt uterum och veranda och utsikten är som en tavla.

Vad känner de igen från boken?

De skruvar påtagligt på sig inför frågan.

–Hon var ju väldigt trevlig när hon handlade, vi förde alltid samtal, säger Kate. Förutom när hon var inne i sin egen skrivarvärld, då köpte hon fil och mjölk och gick hem. Då fick man ingen kontakt. Men man accepterade henne som hon var.

Kate verkar vara en varm och sympatisk person, långt från handlaren i Händelser vid vatten som är en riktig skitstövel.

Men när boken kom, var det inte mycket prat då? Om vilka de våldsamma och säregna karaktärerna byggde på?

–Nej, inte precis… säger Kate.

–Fast man undrade ju hur den där lilla människan kunde skriva så hemska saker. Hon var ju så späd och ljus, säger Désirée.

Läste ni boken då?

Nej, det gjorde de inte. Jo, Kerstin Vestlund. Hon kände igen en del, fast det var samtidigt annorlunda. De andra har sett serien på SVT. Förutom Désirée som varit specialiserad på grova brott och som inte stod ut med alla hemskheter. Hon såg bara ett avsnitt.

–Hon använde många platser från orten. Kerstin och hennes hund Selma hade egna stigar där de gick varje dag, den miljön känner jag igen, säger Sven-Åke Nordenmark som bodde granne.

–Man associerade ju till vissa, men sedan flöt man liksom med. Det var ingen som tog åt sig riktigt. Hon var väldigt duktig på att nysta upp saker som hänt, och jag satt och väntade på att det skulle komma upp sånt där gammalt. Men det kom inte, säger Kate.

–Det var lite vulgärt i serien, men det uppfattade man inte när man pratade med henne, fortsätter han.

–Fast nog svor hon en del, säger Sven-Åke Nordenmark och fortsätter:

–Det var märkvärdigt att ha en kvinna från Svenska Akademien som flyttade hit till vår by.

Men när hon väl kom gående över gården så hade hon på sig sin gamla regnjacka. Jag saknar både Kerstin och Börje.

Sven-Åkes föräldrar bodde grannar med Kerstin Ekman och numera har han tagit över föräldrahemmet. Familjen blev vänner med Kerstin och Börje när de flyttade in. Sven-Åke berättar att när han kom in i huset så rullade Kerstin bort pappret i maskinen så att man inte skulle se vad hon skrev.

–Farsan fick böckerna från förlaget och han läste allihop tror jag. Hemma hos oss var det elvakaffe med dopp och Kerstin hade inget dopp. Så Börje var hos oss nästan varje dag, säger Sven-Åke.

Det var en smal och dålig väg upp till huset där Kerstin Ekman och Börje Frelin bodde. Men Börje var musikalisk och ville absolut ha en flygel. Till slut fick Sven-Åke och hans pappa ställa flygeln på kant på en hästdroska och skruva av benen för att få upp den.

En annan gång blev det översvämning över vägen till byn, och ingen kunde köra därifrån. Åt andra hållet ligger bara Norge. Kate minns att det blev helt tyst, som ett undantagstillstånd i flera dagar. Men då kom en helikopter och hämtade Kerstin Ekman för hon hade ett viktigt sammanträde med Svenska Akademien.

–Hon var en kraftfull kvinna. Många som bodde här var hemmafruar och det var speciellt att hon var så aktiv i yrkeslivet. Det vet jag att mamma tyckte var roligt, mamma var lärare, säger Désirée.

Kerstin Ekman var vänlig, men höll sig på sin kant. Hon var engagerad i ”Hotagens minne”, en lokalhistorisk förening, men deltog sällan i de mer folkliga aktiviteterna. Så beskriver grannarna henne.

–Hon tyckte inte om kala ytor. När de flyttade skänkte de hela sitt skogsskifte till Naturvårdsverket. Nu har de visst sett någon hackspett där, så det blir nog svårt att avverka hos mig också, säger Kate.

–Jag vet precis var hon har placerat tältet i boken, säger Sven-Åke.

Hade jag blivit någon i boken?

Vid infarten till Rengsfallet, byns mäktiga och breda vattenfall som är mycket likt den fors som beskrivs i Händelser vid vatten, står en skylt. Den visar ett tält med ett kryss över.

Vi går förbi badplatsen och dansbanan – här blev Brandbergsbröderna fulla på midsommarafton, tänker jag – och närmar oss vattnet och suset.

–Här kastar man älgskit när det är fest, säger Désirée. Och där kastar man yxa!

”Strömmarnas och småfallens brus var oskarpt på håll. Ibland lät det som om massor av folk pratade och till och med skrek åt varandra. Ibland liknade det ljudet av trafik, ett stigande och sjunkande men alldeles mekaniskt mummel.”

Forsen får allt annat att hamna i bakgrunden. När man står intill fallet hörs inga andra skogsljud. I Händelser vid vatten skriker pilgrimsfalken.

Vi är nära byn men ändå utanför. Kanske där morden i tältet skedde.

Vi är också nära det som är Valsjöbyn i dag. Alla fisketävlingar och pubkvällar och närheten till Norge dit folk åker för att jobba eftersom det är så bra betalt. Nära den rekordhöga insamlingen till Ukraina. Nära det vita och gröna bandet som går genom byn, vandrare och skidåkare som följer den svenska fjällkedjan. Nära samernas renar och deras skällande hundar och nära affären och getgården och nära det som en gång var vår tomt.

Hade jag blivit någon i boken om vi stannat här? I stället för att boken blivit någon i mig?

Jag hittar en sten vid vattnet och bruset. Kerstin Ekman har kvar en fäbod utanför byn, men tycker det är för svårt att ta sig hit. Hennes man Börje gick bort 2021 och hon fyller 90 år i augusti.

Här sitter jag och annekterar henne. En gränslös läsare som tappat koll på verklighet och fiktion, författare och verk. Jag ser henne och hunden Selma stillsamt vandra stigen längs stranden. Plurra i vårens snösmältning, slåss mot svädarn i försommaren.

Jag lever på hjärnspöken och drömmar.

Det gör Annie Raft också:

”Jag går här som Rousseau gick i S:t Germainskogen. Jag är dimmig av fantasier, dofter och skönhetssyner. Poängen är att synerna står i motsats till den civilisation jag lever i. Jag söker ett alternativ.”

Det ligger något skamligt i insikten om hur stor plats Kerstin Ekman fått i mitt liv, medan jag inte har någon alls i hennes. Det påminner om en dålig relation, en älskare man inte kan släppa fast han inte fäste sig ens från början.

Men så kanske relationen till de stora författarskapen ser ut, att de genom sina berättelser blir en del av andras själva stomme. De hjälper till att bygga upp den inre struktur som ger en förståelse för allt det märkliga som sker under ett liv. Tar fram det outhärdliga eller bara obegripliga som är en del av att vara människa.

Är det en komplimang för Kerstin Ekman, eller skapar det en känsla av obehag? Hur nära vill en författare ha sina läsare?

Högre upp blir det stilla, där tar sjön Rengen vid. Det är kyligt och blött och jag tvivlar plötsligt på att hon skulle ha brett prickigkorvmackor till mig som barn. Hon har inte den auran. Säkert ville hon bli lämnad i fred.

Sven-Åke Nordenmark pratar fortfarande med Kerstin Ekman i telefon regelbundet och har hälsat på henne söderut. Han vet att hon gärna vill komma tillbaka på besök. Hon saknar Valsjöbyn.

–Jag läste en gång ett brev hon hade skrivit till farsan. Han hade sagt något om att ”man ska inte fara längre än till Toskströmmen”, det ligger några kilometer härifrån. Det hade hon snappat upp och fastnat för.

Hon längtar hit hon också, kanske efter sina alternativa liv?

Jag hoppas kunna återvända i midsommar och möta samma by som Annie Raft en gång gjorde.

”Smörblommor och rödblära glödde i kvällssolen på gränsbranterna. Sjön var fortfarande stilla men färgen hade djupnat.”

Det vore fint att tälta intill fallet även om det är förbjudet. Och så har Désirée Stattin redan erbjudit husrum. Hon säger:

–Ni skulle säkert haft ett underbart liv här. Det tror jag.

Ur Vi Läser #4 2023.