Hur ska vi hantera den här galenskapen?

Söndagen efter Hamas terrorattack och de påföljande krigshandlingarna mot civila i Gaza söker sig Helena von Zweigbergk till en kyrka. ”Något har sipprat in, en kyla, ett hat. Jag är livrädd för vad som händer omkring mig. Men vart skulle jag fly?” frågar hon sig.

Den här är ett tal, en vädjan, en fråga. Med orden jag skriver nu vill jag sträcka mig mot närmaste medmänniska, på bussen, i tunnelbanan, på gatan, över middagsbordet: Vad händer? Vad gör vi? Hur ska vi hantera den bestialiska galenskap som tycks råda över världen? Hur lever vi vidare med det vi vet och befarar?

Ändå tvekar jag, nu när jag har utrymmet och möjligheten.

Det är inte bara jag som oroas över tröstlösheten inför våldet och krigen, det vet jag. Vänner, familj, spontana möten, blickar som möts, bekräftelsen som hakar fast, när vi säger att vi aldrig har upplevt världen så mörk som nu.

”Vad är vi med om?”, frågar vi varandra med röster som inte alltid är helt stadiga.

Kanske är det samtidens så ofta försåtliga, hånfulla och grälsjuka offentliga samtal, som ätit sig in i mitt sinne och hindrar orden att vilja formera sig. Det stockar sig. Något har sipprat in, en kyla, ett hat mot det jag under större delen av mitt liv ansett som självklart, att det rått konsensus om att söka rättvisa och samförstånd. Även om det ofta misslyckats, var det den självklara utvecklingen, föreställningen om demokratin som en naturkraft. Med sin obändiga styrka var den allas vilja utom en och annan diktators. Men de kan störtas, och så kommer att ske, förr eller senare. ”Ondskan kommer alltid att besegras”, sa min morfar. ”Men det kan ta lite tid.”

Jag har alltid älskat Jag står här på ett torg med Ulla Sjöblom. Hennes sätt att sjunga raderna: ”Vem spelar detta spel/med blod och svett och tårar/med kulsprutor och tårar/jag vet att det är fel/ni vet att det är fel.”

Jag vet och ni vet.

Och ändå är det lätt att känna sig skör. Som om man vore löjlig, bara för att man vill hålla fast vid hoppet om fredliga lösningar på konflikter. Företrädare för Svenska Freds – och skiljedomsföreningen vittnar om förakt och sarkasmer. Eller som prästen, författaren och bildkonstnären Kent Wisti uttrycker det: ”Man vet att det är en sjuk jävla tid när man inte vågar ta ordet fred i sin mun för man vet vilket hat det väcker.”

”Godhetsknarkare” kan man också bli kallad.

Och ja, visa mig lite godhet, för ingenting hellre vill jag knarka just nu.

Vi kan ha två sidor igång samtidigt.

Söndagsförmiddagen efter Hamas terrorattack på civila i Israel och krigshandlingarna mot civila i Gaza, gick jag till Katarina kyrka här i Stockholm. Jag tycker om att vara där, friheten i rummet, den kravlösa gemenskapen, att man lägger undan masker och försvar, öppnar sig, visar sig, kan tillstå sin hjälplöshet.

Prästen Camilla Lif berättade i sin predikan om hur hon nyss varit på en middag och pratat om sin ångest och smärta inför världsläget. Värdinnan hade lyssnat, och därefter gått och hämtat en teckning. Den föreställde ett huvud, uppdelat i två delar. Den ena var fylld av mörker och ångest över det som sker. Vanmakt och rädsla. I den andra huvuddelen stod det: ”Björn Skifs – vilken pipa han har, egentligen”.

Camilla Lif ville påminna församlingen om, att vi kan ha två sidor igång samtidigt. Människan är sådan. Allvar och trivialiteter, sida vid sida. Växelvis tänkande. För att stå ut. För att inte tappa ljuset.

Och för att hjälpa och stötta varandra.

Att bara låta sig fyllas av mörker, att inte dela med sig av något annat till omkringvarande människor blir i längden ohållbart. Jag blir arg och provocerad av att få famnen full av elände efter elände. Och tycks man inte tillräckligt knäckt, finns mera att fylla på med. Att avlasta sin ångest som om mottagaren vore en packåsna, bara för att lätta sin egen börda, är kärlekslöst.

Å andra sidan – att bara prata om Björn Skifs pipa vore rena mardrömmen. Att helt vägra verklighetens mörka fond, så otäckt. Ett glättigt och falskt skrällande.

Fly eller fäkta, springa eller slåss, är vad vi och djuren får impulsen att göra när vi blir rädda. Men upplever vi faran alltför svårbemästrad, att vi står helt maktlösa inför hoten, hamnar vi istället i det som kallas frystillstånd. I naturen spelar djuren döda eller lägger sig ner och blottar strupen i hopp om nåd. Det är vad jag gör nu, tänker jag ofta. Jag vet liksom inte annat vad jag kan göra. Jag är livrädd för vad som händer omkring mig. Men vart skulle jag fly? Och hur ska jag kunna slåss? Mot vem, egentligen? Idiotiska politiska krafter? Hur?

Sett på håll kan det likna apati.

Istället håller jag vardagen hårt i handen, beter mig som jag brukar, om än med vitnande knogar.

Det är ingen otrevlig tillvaro, egentligen. Vännerna kommer på middag. Promenader i snålblåsten, men ändå friheten. Pratar i telefon med ena sonen i Berlin, och med den andra i Uppsala.

Men ändå.

Någon del av mig är handlingsförlamad, någon låser upp min arm bakom ryggen. Din egen lättja, bannar jag mig. Lata, okunniga människa, likt en idisslande ko står du och glor på katastrofer av olika slag som närmar sig.

Det hårda tonfallet och förlöjligandet växer sig inåt, men hjälper inte. Snarare tvärtom.

Jag läser på. Frystillstånd handlar inte om viljekraft eller att vara en latmaja. Vårt nervsystem svarar inte på ”ryck upp dig” eller ”skärp dig”. Det är ren biologi. Inför hoten vi känner och vet om sparar kroppen på energi för att överleva.

Finns det någon tid i världshistorien som människan någonsin varit så välinformerad om omvärldens lidande? Bilder på blod och förtvivlan, sårade barn, hemlösa och döda. Det går inte att ta in, inte på djupet. Men lidandet existerar och med en lågintensiv förtvivlan försöker vi att hantera det bäst vi kan.

Ibland hörs röster – då och då min egen – som nämner hur litet motståndet är, hur omvärlden slappt accepterar vad som sker och bara tuggar i sig det som är. Att tystnaden är skrämmande.

Och vad är jag då för människa som också ligger på soffan och scrollar bilder på kattungar eller nya jeans på någon secondhandsajt, samtidigt som det kommer vittnesmål om hot och hat från omvärlden?

Självhatet hovrar över huvudet, det går inte helt att befria sig från hur mycket jag förflyttar mig till andra, enklare, lättare världar.

Har fördömandet man upprepar då och då mot sig själv, blivit en besvärjelse? Saker man bara säger, att man har dåligt samvete för att man flyger, för att man köper för mycket, för att man inte har satt sig in i vissa konflikter eller visat med handling att man bryr sig om fler än den egna kretsen?

Lyssna hellre på Björn Skifs eller någon annan.

Pyser man ut den skamfyllda medvetenheten, kan det kännas som att en del av skammen försvunnit. Inte en direkt uttänkt strategi, men man har i alla fall visat att man är väl insatt i sakernas tillstånd. Så småningom inser man möjligen vilken avledningsmanöver det är man egentligen håller på med, och skäms ännu lite till. För att bli kvitt den obehagliga upplevelsen, måste man mota bort den med ytterligare nonchalans. Så fungerar skambefrielse. Jag visar att jag står emot skammen, jag gör som jag vill ändå. Men skammen har en tendens att smyga efter och överraska mig när jag minst anar det. Då måste jag göra en ny manöver, visa upp mitt oberoende i förhållande till vad jag borde göra. Så kan jag hålla på, tills jag tror att jag inte bryr mig. Man lever bara en gång och kan man inte få ha roligt då och inte begränsa sig eller stå upp för en massa saker? Det spelar väl ändå inte någon roll i det stora hela.

Ändå gör det förstås det.

Man tänker på barnen och att man älskar dem så mycket att man blir rädd och det är också en känsla och tanke som får en paralyserad. Och möjligen kompenserar man dem för mycket för att stå ut. Det som kallas curling kanske är en sån sak. Det handlar egentligen om att skydda dem från omvärlden, att trösta dem för att allt ser ut som det gör.

Kanske är det frystillståndet som fått mig att bli oförmögen att göra något större, viktigare, trots att jag vet att jag borde.

Så alltså, säger jag till mig själv och andra; försök sluta med negativa tankar om dig själv. Det är bara ett patetiskt självömkande. Negativa tanke igen! Inse att kroppen och sinnet vill skydda dig! Sluta med föreställningen om det stora världsomstörtande. Börja med små saker. Försök sakta tina upp. Pausa från det som stressar din hjärna så att allt låser sig. Säg ifrån någonstans. Ge dig själv i uppdrag och klappa dig på axeln när du sagt ifrån. Och var vänlig! Ingenting hjälper upplevelsen av vanmakt så mycket som att vara vänlig mot någon. Sprid värme.

Alla de hårda orden, de förlöjligande, de hånfulla, de som förminskar andra människor, orden och meningarna som vill dela upp folk i mer eller mindre värda; hitta ett sätt att skydda dig. Lyssna inte. Även om de kommer från dem som har makten. Kanske speciellt om de kommer från de som har makten.

Lyssna hellre på Björn Skifs eller någon annan. Till exempel Stig Dagerman:
”Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl”

Ur En broder mer från 1954