Hur mycket vill du ha betalt för att föda barn?

Vem bestämmer om vi ska skaffa barn, och hur många? Kanske påverkar vinster i det lokala fotbollslaget, och i så fall ligger Värnamo bra till just nu. Men många länder vill styra utvecklingen mer handfast, med politik och pengar.

Hört talas om den demografiska transitionen? Inte? Men om jag säger Hans Rosling? Fram träder bilden av en entusiastisk farbror som gör globala frågor begripliga genom att stapla legobitar på bästa sändningstid.

Till allt som den populäre professorn i internationell hälsa lyckades förklara för tv-publiken (Hans Rosling dog 2017) hör just ”den demografiska transitionen”. Den handlar om hur världens befolkning sedan 1800-talet rört sig från höga döds- och födelsetal till låga. Startpunkten är industrialisering och ökad välfärd. Ju bättre folk har fått det desto färre barn har satts till världen.

Processen är genomförd i stort sett jorden runt, bortsett från Afrika söder om Sahara och några ­fickor i Asien. Övriga regioner har nått det som kallas replacement fertility, det vill säga en befolkning där i princip alla barn överlever till fertil ålder och där varje kvinna föder i genomsnitt 2,1 barn.

Därför borde befolkningsminskningen enligt alla prognoser ha stannat av.

Men det har den inte.

I stället har en avsevärd andel av de mest utvecklade länderna gått in i en fas som demograferna inte såg framför sig när teorin föddes på 1960-talet.

I nästan hälften av världens länder föds för få barn för att befolkningsstorleken ska kunna ­bibehållas, enligt FN:s beräkningar. I Sydkorea, världens minst fertila land, föds 0,9 barn per kvinna. I EU är snittsiffran 1,59. Även de nordiska länderna, som haft jämförelsevis höga födelsetal, har fått se födelsetalen sjunka. I både Finland och Norge är nivåerna lägre än EU-snittet. Sverige är med sina 1,76 högst på Nordenlistan.

Hur orolig man ska vara över detta beror på vem man frågar. Färre människor betyder lägre belastning på jordens resurser. Men det betyder även åldrad befolkning och därmed högre belastning på dem som ska bära upp den gemensamma välfärden. Det kan också betyda försvagad position som ekonomisk aktör på den internationella arenan.

I fler och fler länder är budskapet från politikerna tydligt: Skaffa fler barn.

Ibland formuleras ärendet med glimten i ögat. För två år sedan väckte Norges dåvarande statsminister Erna Solberg muntration när hon i sitt nyårstal uppmanade norrmännen till ökad barnalstring: ”Jag tror inte jag behöver förklara hur det går till.”

Det är dock vanligare med tydliga regler.

Kina, som 1979 införde sin ökända ettbarnspolitik, började redan 2013 lätta på den principen. Sedan 2016 har kinesiska par tillåtits att skaffa två barn. I maj i år höjdes gränsen ytterligare, till tre barn per par.

Gör bonusar och uppmaningar att fler barn föds?

I Ungern bidrar staten med ett engångsbelopp motsvarande cirka 300 000 kronor och fördelaktiga lån vid bostadsköp till de par som skriver på ett kontrakt om att föda tre barn. Barnfamiljer kan få 80 000 kronor i bidrag för att köpa bil – om den har minst sju säten. Senaste nyheten är att kvinnor som föder fyra barn eller fler blir befriade från inkomstskatt livet ut.

Italiens regering har lovat en bit land till par som får sitt tredje barn de kommande åren. 2018 utlyste Serbiens kulturdepartement en tävling för slogans som skulle uppmana till barnafödande. ”Föd, sluta skjuta upp!” var en av kandidaterna. Och i Ryssland betalar staten 70 000 kronor per barn som föds, från och med andra barnet. För ett antal år sedan utnämndes i Ryssland den 12 september till ”befruktningens dag”. Föräldrarna till de barn som föds nio månader senare får pengar, bilar och vitvaror.

I Israel ges sedan länge gratis IVF-behandling till varje israelisk kvinna som så önskar upp till 45 års ålder. 90–95 procent av alla provrörsbefruktningar betalas av staten.

Den stora frågan är: funkar det? Gör bonusar och uppmaningar att fler barn föds?

Det snabba svaret lyder: nej.

– Det finns två huvudspår när det gäller sätten att försöka öka barnafödandet. Välfärd eller premier.

Det säger Glenn Sandström. Han är docent i historisk demografi vid Umeå universitet.

Välfärd är det mest utbredda spåret. Det innebär att man gör det enklare för kvinnor att välja att ­skaffa familj genom möjligheten att kombinera barnafödande och yrkesliv. Vi talar om förskolor, barnbidrag och föräldraledighet.

Premiespåret handlar om att göra det enklare för en i familjen att försörja alla. Det vill säga att med till exempel bonusar stödja en norm där mannen arbetar och kvinnan är hemmafru.

Traditionellt sett har den senare metoden funkat sämre.

– De länder där kvinnan måste välja mellan att arbeta eller att få barn är också de länder som sjunkit ner till extremt låga födelsetal, säger Glenn Sandström.

Martin Kolk, docent i demografi vid Stockholms universitet, instämmer. Det verkar som om barnafödandet blir högre i länder där kostnaderna för att ha barn och familj betalas av allmänna medel i stället för av föräldrarna själva.

– Länder med riktigt låga födelsetal, som Ryssland, Japan och Sydkorea, har infört bonusar på tiotusentals kronor. Men trots att retoriken varit pronatalistisk (förespråkat barnafödande, reds. anm.) har folk inte litat på att stödet kommer finnas kvar över tid och tyckt att summorna varit för små. Därför har det inte fungerat så bra.

De senaste tio åren har dock utvecklingen förändrats. Länder som Polen och Ungern, där man har samma pronatalistiska retorik, har börjat lägga in så mycket resurser i systemen att folk kan börja känna att de är mer permanenta.

– Det är fortfarande en öppen fråga om det fungerar på sikt, men som fenomen är det något ganska nytt. Det är inte otänkbart att vi får se fler länder som följer efter, säger Martin Kolk.

Han betraktar Kina och Israel som avvikare i sammanhanget. I Kina har man inte infört några särskilda stöd för att främja barnafödandet. Det är snarare slutet på en politik som starkt begränsat ­födelsetalen, säger Martin Kolk. Och att kinesiska par får ha tre barn betyder inte att det saknas en bortre gräns; den kvinna eller man som får fyra barn kan bli av med jobbet.

Israel har länge haft högre födslotal än de man hittar i andra rika nationer. Systemet med gratis IVF-behandling påverkar givetvis siffrorna, men i sak skiljer sig inte metoden från den vi har i Sverige, menar Martin Kolk.

– Även här har vi ett generöst IVF-stöd jämfört med exempelvis USA, där par som önskar provrörsbefruktning gör stora personliga investeringar.

Snarare handlar det om kulturella skillnader i ­synen på barnafödande. I Israel uppmuntras en livsstil som innebär fokus på familj och många barn, säger Martin Kolk.

Samtidigt finns det en faktor som ­förenar Israel med länder som Polen, ­Ungern och Turkiet. Det handlar om det nationalistiska perspektivet.

I Ungern går den politiska retoriken inte bara ut på att landets kvinnor bör föda fler barn utan på att de, som premiärminister Viktor Orbán formulerat det, bör föda fler ”ungerska barn”. Parlamentets talman László Kövér har uttryckt sig i samma anda: ”Att skaffa barn är en offentlig angelägenhet, inte en privat”, sade han på partikongressen 2019.

Orbáns formulering skapade diplomatisk kris mellan Ungern och Sverige efter att vår dåvarande socialminister Annika Strandhäll twittrat om att uttalandet ”doftar 30-tal”. Med det menade hon att det är ett uttalande som kan associeras med tysk mellankrigstid och en framväxande nazism.

Så kan man se det. Men man kan också säga att det är ett uttalande som doftar svensk stormaktstid.

Liksom svenskt 30-tal.

– Historiskt sett har det alltid legat i statsmaktens intresse att det föds barn som kan stå i nationens tjänst. Inte minst har det handlat om behovet av unga människor som kan tjänstgöra i armén, säger Glenn Sandström.

Tyskland var inte det enda land där man under 30-talet önskade att det skulle födas fler barn. Eller för den delen – barn av rätt sort.

– Det var en ganska utbredd politisk inställning i den industrialiserade världen att man ­bekymrade sig för de kraftigt fallande födelsetalen. Sverige är kanske det mest typiska exemplet, säger Glenn Sandström.

Kris i befolkningsfrågan är titeln på den moderna svenska socialpolitikens främsta klassiker. Boken är skriven av Gunnar och Alva Myrdal och gavs ut 1934. Originalutgåvan är en raritet, ett ”snedläst” exemplar med ”solbränd rygg” kostar 939 kronor på Bokbörsen.

Kris i befolkningsfrågan fick enorm politisk betydelse och ledde till genomförandet av den typ av omfattande välfärdsstat som man förknippar med de nordiska länderna. Makarna Myrdal skriver om de faktorer som gör att kvinnor väljer att skaffa barn – bättre bostäder, barnbidrag, förskolor, fri sjukvård. Hela idén var att både mannen och kvinnan skulle kunna arbeta utanför hemmet.

Men boken innehåller också tidstypiska och i dag häpnadsväckande termer som ”folkmaterial” och ”vår folkstam”, liksom tankar om ”den radikala utsortering av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering”.

– Det som kännetecknar befolkningspolitiken från slutet av 1800-talet och ända fram till andra världskriget är att man tänker sig att det inte bara ska vara fler barn utan barn av bättre kvalitet. Man tyckte att det var fel personer som födde barn. Det fanns ett eugeniskt tänkande som ledde till ett mörkt kapitel inte bara i Sverige utan även i USA, Tyskland och en stor del av de europeiska länderna, säger Glenn Sandström.

Trots aktuella nationalistiska exempel som Ungern och Polen är det knappast rasrenheten som är drivande i dagens oro för sjunkande födelsetal. Oron i världens länder handlar inte om att det föds fel barn. Den handlar inte heller om att det föds för få barn i sig.

Den handlar om att det föds för få barn i relation till att vi lever allt längre.

– Det absoluta antalet födda barn är en sak. I nationalistiska länder oroar man sig över att det absoluta antalet invånare minskar, som Erdoğan i Turkiet som tror att det gör hans land mindre mäktigt. Men i flertalet länder, exempelvis Taiwan, Sydkorea och många europeiska länder, oroar man sig framför allt för åldersstrukturen. Minskat barnafödande ger en åldrande befolkning, säger Martin Kolk.

Han är demograf. Inte politiker. Och demograferna oroar sig generellt något mindre över utvecklingen än vad politikerna gör.

– Det finns forskning som tyder på att det inte är så allvarligt med ett barnafödande på 1,5 barn per kvinna. Det är först om det går ner mot 1 eller 1,1 som det kan bli svårt att få fungerande socialförsäkringssystem. I Sverige förutser man varken dramatiskt åldrande befolkning eller minskad befolkning.

Få tar ändå sjunkande barnafödande med en axelryckning. Det gäller såväl politiker, demografer som allmänhet. Och det beror inte bara på ekonomiska kalkyler.

Det handlar om barnet som symbol. Om barnalstring som uttryck för hopp och framtidstro.

I en värld eller ett land som mår bra växer befolkningen. Så tänker vi. Ja, inte bara tänker. Det räcker med att peka på de rekordkullar som föddes i hela Europa efter kriget.

Fenomenet är väl känt och märks i skilda sammanhang. När IFK Värnamo nyligen gick upp i allsvenskan intervjuades Lucia Naldi, professor i företagsekonomi, av lokaltidningen. Hennes studier visar att en allsvensk seger ökar sannolikheten för att regionens kvinnor ska föda barn.

– Det kan förväntas en ”allsvensk generation” i Värnamo nästa år, sa Lucia Naldi trosvisst till Värnamo Nyheter.

Den internationella forskningen ger henne stöd: seger är lika med befruktning. Nio månader efter att Barcelonalegendaren Andrés Iniesta tog sitt lag till final i Champions League 2009 – som de vann – ökade födelsetalen i hemstaden med 45 procent. De nyfödda fick genast ett namn: ”Iniesta-generationen”.

Demografen Glenn Sandström forskar inte om idrottssegrar. Däremot arbetar han just nu med en internationell enkätundersökning där hans uppgift är att studera varför barnafödandet i de nordiska länderna fallit utan att den ekonomiska konjunkturen gått ned.

– Det är något nytt. Vanligtvis följs konjunktur och barnafödande åt. En tänkbar teori är att man i dag är orolig för framtiden i ett större perspektiv. Man ser klimatkrisen, kanske ökad polarisering och instabilitet och annat som gör att man väljer att ­skjuta upp eller låta bli att bilda familj, säger han.

Hemmalag som vinner en final. Politiker som anser att barnlösa människor ”står på dödens sida” – just så har den tidigare nämnda ungerska talmannen uttryckt sig. Barnafödandet omges av både morot och piska. Av yttre omständigheter som ömsom underhåller, ömsom förskräcker.

Samtidigt är frågan om att föröka sig högst privat och rör vårt mest intima.

Glenn Sandström konstaterar att staten har ganska svårt att påverka vad vi gör i sängkammaren.

– Det har visat sig vara mycket svårt att få upp barnafödandet. Jag skulle bli utomordentligt förvånad om de länder som lockar med bonus och premier lyckas.

Glenn Sandström syftar på det faktum att både kvinnor och män utbildar sig länge och är inställda på att förvärvsarbeta och ha familj samtidigt.

Den globala befolkningsökningen kommer plana ut vid runt 10 miljarder människor i slutet av det här seklet, säger han.

– Att stoppa ökningen är nödvändigt för att vi ska kunna behålla någorlunda avancerade samhällen på sikt. Biosfären har inte hur mycket resurser som helst. Från biologin vet vi att alla populationer som utvecklar okontrollerad tillväxt kollapsar förr eller senare.

Är vi möss eller människor? Frågan är retorisk och menad att fånga det som många av oss trots allt ser som barnafödandets grundläggande förutsättning, nämligen kärlek.

– Kärlek och sexuell attraktion är den biologiska konstanten, samhället sätter gränserna för vilka uttryck som kärleken och attraktionen kan ta sig. Ta bara en sådan revolution som p-pillret. Den innebar en fundamental förändring i kvinnors möjligheter och gjorde att reproduktionen kunde frikopplas från kärlek, säger Glenn Sandström.

Martin Kolk pekar på barnafödandets existentiella dimension. Frågan om sjunkande födelsetal kretsar ofta kring samhällsekonomi. Men diskussionen om hur många barn som föds och ska födas måste förena samhällets intressen med människors längtan, menar han.

Om medborgarna önskar att ha två barn och ser det som en viktig del av ett bra liv, då kan det vara ett rimligt politiskt mål att skapa ett samhälle där det blir möjligt, säger Martin Kolk.

– Det ska vara upp till vem som helst att ha noll, två eller fyra barn. Det betyder inte att politiken behöver vara neutral.

Det finns ett ord för sådant som rör privatlivets intima sfär: ”sängkammarfrågor”. Termen används av den som vill kritisera att det offentliga lägger sig i sådant som man tycker ska vara ett personligt val.

Men frågan om barnalstring kommer alltid sträcka sig utanför sovrummet. Och det kommer alltid vara en gemensam angelägenhet att samhället utformas så att tillräckligt många barn föds.