Hur dum kan en människa bli?

Vi människor har inte blivit smartare de senaste 200 000 åren, snarare tvärtom. Och än värre kan det bli. Det är ingen liten sak. Det handlar om vår existens, menar psykiatern Anders Hansen och fysikern Ulf Danielsson.

De har aldrig träffats tidigare, men känner förstås till varandra: Anders Hansen, psykiatern som gjort sig känd genom böcker och tv-program om vår hjärna, och Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, som skrivit flera populärvetenskapliga böcker om universum och mänsklighetens roll i detsamma.

Anders Hansen, som redan som litet barn fascinerades av Carl Sagans Cosmos, passar nästan omedelbart på att ställa en fråga till fysikprofessorn: Hur många andra civilisationer tror han att det finns i vår galax?

– Jag tror att civilisationer har uppstått flera gånger, svarar Ulf Danielsson, kanske till och med ganska många gånger, men det är inte säkert att det finns särskilt många nu levande civilisationer som är i klass med oss, eller att de ens finns i vår galax. Jag är däremot säker på att de flesta civilisationer är relativt kortvariga. De flesta överlever nog inte så mycket längre än vår mänsklighet ser ut att göra.

I sitt sommarprat från 2019, som har lyssnats på långt över två miljoner gånger, berättar Anders Hansen om första gången han håller en människas hjärna i sina händer. Det sker i en obduktionssal på Karolinska institutet.

– Det är ett avgörande ögonblick för mig; att hålla i ett organ som är det närmsta man kan komma en annan människas inre. Allt personen har upplevt ligger i mina händer. Men det jag framför allt bär med mig från den stunden är känslan av att hjärnan är ett organ, att det har utvecklats för att vara just en hjärna, och att den inte visar världen som den är, utan hur vi evolutionärt har behövt se världen.

Ulf Danielsson har aldrig hållit i en hjärna, men har haft flera liknande upplevelser: avgörande tillfällen där han på samma gång förstått sitt kall och sin plats i världen.

– Jag minns att jag är sju år och sitter i bilen på väg hem från min mormor och morfar. Jag sitter på vänstersidan, tittar ut på stjärnhimlen och lovar mig själv att det här ska jag hålla på med när jag blir stor: stjärnorna, rymden och universum. Eller när jag hade sparat ihop till ett teleskop och för första gången såg kvasaren 3C 273, där jag visste att det fanns ett svart hål. Fysik är för mig tätt sammankopplat med naturupplevelser och med känslan av att verkligheten tar tag i mig.

Det låter också som att upplevelserna är tätt sammankopplade med dig som människa?

– Ja, de handlar om mig. Jag befinner mig i min kropp i den här världen och är en del av den på riktigt. Det jag upplever är inte på låtsas, inget jag ser på en skärm eller läser om, utan en verklighet som är otroligt stor och gåtfull.

För ett par månader sedan kom Anders Hansens senaste bok: Depphjärnan för unga, som han har skrivit tillsammans med Mats Wänblad. I den förklaras bland annat att ångest och oro historiskt har hjälpt oss att överleva. Den ångest vi känner i dag har ganska liten verklighetsförankring, utan är en rest från en tid då hoten var verkliga: svält, katastrofer, att bli ensam och utan flock.

– Det är ofta en lugnande förklaring för mina patienter med ångest. För inte så länge sedan dog hälften av alla människor innan tonåren, det har format vår psykologi och vår fysiologi mer än någon kulturyttring eller religion. Att se världen som livsfarlig gynnade oss. De som målade fan på väggen var de som klarade livhanken. Därför går vi runt och ser världen som farligare än den är, säger han.

Ulf Danielssons senaste bok heter Handbok för medborgare i universum. I boken har Danielsson tagit på sig rollen som ”redaktör” för den mystiska, fiktiva Intergalaktiska intresseorganisationen IIO. Organisationen vill berätta hur universum kommit till, ger lektioner i fysik och varnar flera gånger för vad som väntar en mänsklighet som inte skärper sig och tar hand om sin planet. Enligt IIO har flera människoliknande civilisationer i universum dött ut, bland annat eftersom de lyckats ”missbruka varje tekniskt framsteg”.

De första människorna vandrade på jorden för ungefär 200 000 år sedan. Både Ulf Danielsson och Anders Hansen menar att vi människor inte har blivit smartare sedan dess. Sedan 1990-talet har den genomsnittliga intelligenskvoten i Skandinavien sjunkit, enligt studier som Anders Hansen tagit del av. Ulf Danielsson skriver att vår intellektuella utveckling kan ha gått tillbaka: ”Detta är oroande men inte alls ovanligt. Det är ofta förekommande att livsformer slöar till när de får tillgång till allt mer avancerad teknik som gör livet lättare att leva.”

Hur går det ihop egentligen? Vi gör ju allt mer tekniska framsteg varenda dag?

Ulf Danielsson: Det är inte samma sak. Man kan vara tekniskt finurlig och hitta lösningar på praktiska problem. Men vi har inte fått någon förmåga att på ett eftertänksamt sätt veta vad vi ska använda framstegen till, och se helheten.

Anders Hansen: Evolutionen struntar i helheten. Hjärnan skapades inte för att skriva symfonier eller vinna Nobelpris, utan för att ta oss levande till morgondagen. Det enda som evolutionen bryr sig om är överlevnad och reproduktion. Vi har starka instinkter, som att stoppa i oss alla kalorier som finns tillgängliga, för att inte riskera att dö av svält. Vi har inte utvecklat något motstånd för det där, trots att det absolut inte gynnar oss i den värld vi lever i.

Borde det inte finnas någon form av instinkt att skydda oss själva från sjukdomar, hålla oss friska och hålla planeten levande?

Anders Hansen: Det har inte funnits något evolutionärt tryck som har utvecklat det. Hjärnan tror fortfarande att vi är på savannen och hotas av svält. Vi har så många akilleshälar. Att inte kunna motstå godishyllan är en sådan. Att vi är tribala till vår natur är en annan. Det fungerar bra när vi ska skydda varandra i små grupper på savannen, men inte när man blandar in kärnvapen.

Ulf Danielsson: Det är därför risken är så stor att vi inte kommer överleva särskilt mycket längre till.

Skärmarna tar bort all kreativitet.

Ulf Danielssons nya handbok är full av (påhittade) exempel på civilisationer som dött ut eller evolutionerat på oväntade sätt: bland annat en människoliknande varelse vars planet genomgick klimatförändringar. Den människoliknande varelsen förflyttade sig tillbaka till havet och evolutionerade sakta men säkert till ett säl-liknande stadium, innan den slutligen dog ut. ”Kanske var de lyckligare som sälar”, skriver Danielsson. Anders Hansen beskriver hur vi i dag har en orimlig förväntan på att hela tiden vara lyckliga. ”Känslor av välbefinnande ska vara korta och övergående”, skriver han, och förklarar att lycka har varit en tillfällig belöning, avsedd att motivera oss att fortsätta jobba hårt.

Hade vi varit lyckligare som sälar?

Ulf Danielsson: Jag vet inte. Definiera lycka. Vad är det? Det här är vårt stora problem. Fram tills nu har allt gått ut på överlevnad. Vad händer när vi har klarat av alla våra behov och inte vet vad vi ska göra? Är vi gjorda för att vara lyckliga?

Anders Hansen: Vi är gjorda för att sträva mot nästa mål hela tiden. Nu står vi inför en situation där vi snart kanske inte ens behöver jobba, eftersom AI gör jobben. Vad ska vi göra då? Sitta med Metaverse och spela VR-spel? Jag tror inte det är lyckat. Det behövs mer forskning och förståelse för vad som är ett bra liv. Vad lycka är.

Ett annat exempel i din bok, Ulf, handlar om en varelse som kände smaker genom sina händer. Med tiden utvecklade de en manick, genom vilken händerna kunde känna världens alla smaker, hela tiden. Det dröjde inte länge innan alla varelser gick runt med händerna på sina smakmanicker och stirrade tomt framför sig …

Ulf Danielsson: Ja, är det inte märkligt, IIO verkar ha läst och inspirerats ganska mycket av Olaf Stapledons Star Maker (Stjärnskaparen på svenska, en klassisk science fiction-bok om liv på andra planeter) från 1930-talet.

Anders Hansen: Jag läste nyligen om Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Man skrattar, men skrattet fastnar i halsen. Tänk hur rätt han ändå hade på något vis, hur vi passiviserar oss själva. Och att de kunde hitta på sådant för nästan hundra år sedan.

I dina böcker förstår man att det är mycket som försvårar våra liv: bristen på fysisk aktivitet, ensamhet, tid som tillbringas framför olika skärmar …

Anders Hansen: Vi är möjliga att hacka; det är möjligt att fånga vår uppmärksamhet. Slumpvisa belöningar funkar på oss. I naturen är belöningar stokastiska: man vet inte om man kommer att fälla ett djur när man går ut och jagar, och därför överbelönar hjärnan osäkra utfall. Det här har företagen, som Metaverse, förstått att använda sig av. Våra telefoner är som casinoapparater som drar till sig vår uppmärksamhet. Vi har ingen motståndskraft.

Är skärmar det farligaste vi håller på med?

Anders Hansen: Näe …

Ulf Danielsson: Jo. Det är väldigt farligt. Det läskigaste är när man tittar på hur påverkade barnen blir. Hur skärmarna tar bort all kreativitet, vilja och lust att lära sig. Hur ska man vara med och förändra samhället i en positiv riktning om man bara är en slav under skärmarna? Datorspel är en sak, men mobilen där man bara kan scrolla runt helt meningslöst … Många människor är i dag helt skräckslagna inför att vara själva med sina tankar.

Jag får två insikter när jag läser era böcker. Den första är att vi som lever nu är på tillfälligt besök i en väldigt gammal värld. Den andra är att ni båda verkar angelägna om att påminna oss om att vi är biologiska varelser. Varför är det så viktigt?

Ulf Danielsson: För att vi är det. Det är så enkelt. Den organiska biologiska världen är en förutsättning för din existens. Biologisk mångfald handlar inte om några små kuriösa kryp som en fältbiolog vill värna om – det är grunden till att vi finns. Jag känner ibland att det behövs en ny mytologi om oss människor, för att vi ska förstå helheten.

Anders Hansen: En annan historia, ja. Jag har länge undrat varför historieskrivning alltid fokuserar på ekonomi: territorier, makt, pengar, resurser. Aldrig hälsa, välbefinnande, spädbarnsdödlighet. På något vis behöver vårt narrativ förändras i grunden.

Ulf Danielsson: Om vi mot förmodan löser problemet med vår civilisations överlevnad kvarstår ändå meningen med alltihopa. Vi måste hitta den, annars rasar vi tillbaka. Jag tror att meningsfullheten handlar om tillhörighet och om vår plats i världen.

Anders Hansen: Men den känslan kanske är möjlig att åstadkomma? Det är ju den du känner när du ser kometen, och jag när jag läser Carl Sagan. Fler måste få känna den där gåshuden. Den här fascinationen för det mystiska ligger i oss, den strängen går att slå an. Jag tror man kan börja i naturen, i evolutionen. Den historia som Svante Pääbo har blottlagt, om en östafrikansk apa som letar sig upp i Europa, hittar ett gäng andra apor, parar sig och plockar upp gener – den är helt sanslös, det finns ingen som kan dikta upp något sådant.

Varje kapitel i Handbok för medborgare i universum avslutas med några praktiska övningar: Lägg dig i gräset och titta på stjärnhimlen. Fundera över meningen med mänsklighetens existens och skriv dess minnesord. Ställ dig vid stranden av en ocean och föreställ dig tiden när du hade kunnat se stranden på andra sidan vattnet. I sitt vinterprat från 2020 pratar Danielsson också om att odla jordärtskockor, som ett sätt att förstå och respektera vår biologiska värld. Anders Hansens råd till människor är nog de flesta bekanta med vid det här laget: motionera mer, lägg bort telefonen, tillbringa tid tillsammans med människor, tro inte att du kan vara lycklig hela tiden.

Vi lever i en tid där många lider av psykisk ohälsa, där livet snurrar snabbt. Ni har båda gett ut handböcker med tips och råd för att navigera i universum. Vad säger det om vår tid, att vi behöver hjälp att förstå världen och leva i den?

Ulf Danielsson: Det är svårt att säga vad andra ska göra, men … Ja, nu kommer jag tillbaka till mobilerna. Det som gjorde det möjligt för mig att upptäcka naturen och fysiken, och hitta mitt sammanhang, var att jag inte distraherades. Jag tror att telefonerna blir parasiter som tar över hjärnan. Jag tror det finns en risk för att vi verkligen missar något när barnen blir uppslukade av telefonerna. I vår vardag finns ju egentligen alltihop: stjärnhimlen, våra kroppar, hjärnan, hela det biologiska samspelet som vi måste förstå.

Anders Hansen: Jorden är 4,5 miljarder år ­gammal. Liv uppstod för 3,9 miljarder år sedan. Flercelliga organismer för kanske 700 miljoner år sedan. De första nervcellerna utvecklades för 500 miljoner år sedan. Avancerad kognition är bara 500 000 år gammal. Jag tror att vår möjlighet att förstå universum är väldigt ovanlig. Det kanske bara finns hos oss. Det innebär att universum blir levande genom oss. Då måste vi ta ansvar! Annars är ju hela skiten i onödan. Om man tänker mer på de här stora grejerna, så faller andra saker på plats. Ens prioriteringar blir bättre, tror jag.

Ulf Danielsson: Man får inte glömma sin omgivning och bara grubbla över universum. Men det kan nog hjälpa en i vardagen. Vid några sällsynta tillfällen har mänskligheten fått verkliga uppvaknanden, som när man tog den första bilden av jorden från månen och såg den vackra planeten i kontrast till det döda mörkret. Vi tenderar att glömma den bilden.

Var det lättare att leva för 10 000 år sedan, när vi inte hade allt vi har i dag?

Anders Hansen: Man ska inte romantisera. Den värld vi formades i var ett helvete där hälften dog innan tonåren och de flesta vuxna hade förlorat ett barn. Vi ska inte skönmåla det förgångna. Men självklart skulle vi kunna må bättre. När man studerar moderna jägare och samlare ser man att depression och ångest är ovanligt, liksom hjärt-kärlsjukdomar. De är fysiskt och psykiskt friska. Jag menar inte att vi ska backa till savannen, men vi kan dra lärdomar av det som har format oss. Om vi vill må så bra som möjligt.