Hos tomten i Rovaniemi – en studie i snömos

Vi for till norra Finland för att förstå hur en avlägsen och sönderbombad småstad kunde resa sig och bli ett vallfärdsmål för tomteturister från hela världen.

Det första som möter oss i tomtebyn är en souvenirbutik. Den rotundaformade köpladan rymmer allt tänkbart och otänkbart: diadem med små tomteluvor monterade ovanpå, rosaskimrande fleecetröjor med vargmotiv för 79 euro, samt storsäljaren: en grön t-shirt med Heineken-liknande logga och texten: I have crossed the arctic circle.

Runt omkring mig råder julstämning. Två uppspelta unga japaner tar selfies vid pelarna som märker ut polcirkeln, en grupp israeler kränger glatt på sig fodrade overaller inför en hundspannstur och ett amerikanskt par köar för att köpa inramade certifikat som intygar att de har träffat Tomten.

Det är Julgubben – han heter så i Finland – som legitimerar kommersen.

Vi skymtar en tomte i helfigur, men den är gjord av lego. ”Var god, sitt inte på legotomten”, förmanar en skylt. Till sist blir vi anvisade att vänta framför en port inuti souvenirbutiken. Utanför står ännu en skylt: ”Stängt. Tomten och hans nissar har rast från 13.00 till 14.00.”

De andra i kön verkar vänta på en trevlig pratstund med Tomten. Jag ser snarare fram emot någon sorts ansvarsutkrävande intervju. Hur är det möjligt att en fiktiv figur kan ligga bakom en av de mest anmärkningsvärda uppryckningarna i europeisk stadshistoria?

Så här: När kapitulerande tyskar vände hemåt 1944 brände de ner Rovaniemi till grunden. Skorstenarna var allt som återstod när de evakuerade återvände. Arkitekten Alvar Aalto fick i uppdrag att rita en ny stad.

Sovjetberoendet tvingade Finland att tacka nej till den amerikanska Marshallhjälpen; Rovaniemi fick i stället pengar från UNRRA, föregångaren till Unicef, där presidentänkan Eleanor Roosevelt var ordförande.

Hon kom till Rovaniemi 1950, för att se hur återuppbyggnaden gick. En timrad stuga uppfördes på polcirkeln, enkom för gästen. Därifrån skickade hon ett vykort till USA:s president Truman, det första någonsin från polcirkeln.

Med tiden blev stugan en turistattraktion. Det blev en gimmick att skicka ett vykort från polcirkeln. Många av de tidiga besökarna var tyskar, som lockats till finska Lappland för att uppleva midnattssol.

Rovaniemi var länge en renodlad sommardestination, men så, på 1980-talet, inleddes förvandlingen till tomteland. En försäljare på Finnair, stationerad i London, fick nys om BBC:s planer på att ordna en ”Min stora dag”-liknande upplevelse för sjuka barn. Han tipsade om Rovaniemi. Staden låg ju faktiskt påpolcirkeln. 1984 flög den första Concorden från London till Rovaniemi, vilket blev upprinnelsen till en brittisk turistvåg.

Året därpå uppfördes tomtebyn med Roosevelts gamla stuga som nav. Ett stort postkontor smälldes upp, så att fler skulle kunna skicka vykort från och till Tomten.

Några år senare började Concorde flyga reguljärt och i takt med att fler turister vällde in så uppfanns kringaktiviteter. Skoterkörning, en vanlig sketen transportmetod för lokalborna, paketerades om som exotisk upplevelse. Likaså hundspann. Likaså isfiske. Likaså bastande. Den som besökte tomtestaden kunde vältra sig i arktisk turism.

Protester förekom. Alla vet ju att Tomten bor på Nordpolen, dundrade amerikanerna. Nänä, på Grönland, invände danskarna. Norrmännen insisterade i sin tur på att Tomten kom från Drøbak. I Sverige lockade Moras tomteland också utländska besökare, och till och med Arvidsjaur gav sig in i kampen. Bästcase hade väl egentligen turkiska Demre, före detta Myra, som påpekade att S:t Nikolaus, ursprunget till tomtemyten, de factokom därifrån. Rent faktamässigt hade Rovaniemi inte så mycket att sätta emot.

Enligt finsk folksägen härstammar Tomten från Korvatunturi, en ödemark på gränsen till Ryssland. Något Rovaniemi erkände, men kringgick genom påståendet: men det är här han tar emot sina besökare.

2006 skrotade staden parollen The heart of Laplandför att i stället bli The official hometown of Santa Claus, och sedan dess har det inte varit något snack. De omkring 600 000 turister som intar Rovaniemi varje år anser sig besöka Tomtens hemstad.

Att gifta sig i en igloo på snöhotellet några mil utanför stan är en av många arktiskt gnistrande lockelser. Väggarnas snökristaller skimrar som pärlemor. På varje sida av altargången löper nio bänkrader av massiv is. Bröllop sker varje vecka (nästa vecka ska ett italienskt par vigas) men inte just i dag, informerar hotellet. Ändå träffar vi ett brudpar i kapellet. Ett kamerastativ har kilats ned i snön. Crystal Tay kontrollerar kompositionen, sedan sätter hon på automatutlösaren och joggar, iförd vit brudklänning, fram till Richard Ho vid altaret.

Bip-bip-bip.

De hinner precis fatta varandras händer innan blixten går av. Crystal och Richard äktar inte varandra på riktigt, men de ska göra det. 6 juni 2020. Troligtvis på Hawaii. Resan till Rovaniemi görs enbart för att få bilder till det collage som ska visas vid ceremonin. Redan på första dejten pratade de om vart i världen de helst ville åka. Båda svarade Rovaniemi. Och resan har infriat alla förväntningar. De visar bilder från gårdagens norrsken. Ett illgrönt virrvarr på natthimlen, fotat genom glastaket på deras iglooformade hotellrum.

– Det här är en dröm som går i uppfyllelse, säger Crystal.

Salla Taurianen på Visit Rovaniemiär svårt upptagen, vilket hon ber om ursäkt för när vi väl ses över en fika. Det är en tidsödande uppgift att utröna vilka medierepresentanter som är värda att lägga tid på, förklarar hon. Journalister är en sak – förra veckan var ett tv-team från Hongkong här – men influencers måste också tas på allvar. För några dagar sedan var den italienska instagrammaren och youtubern Federica di Nardo på besök.

– Vi kollar på antal följare, men även räckvidd och antal kanaler, säger Salla Taurianen.

Så hur ser den ut, staden hon säljer till omvärlden? Dagtid är Rovaniemi city inte så värst mycket att hänga i granen. På det glesbefolkade Lorditorget, namngett efter det Eurovision-segrande hårdrocksbandet, står en högrest gran, julpyntad och omgärdad av isblock. Intill ligger faluröda stugor som säljer julsouvenirer. Glesbefolkade de också, liksom isbarerna längre ned på gågatan. Stannar någon till vid dem så är det för att instagramma, inte för att dricka något.

Om kvällarna är centrums restauranger fulla, inte minst ställen som Nili, vars ”authentic laponian cuisine” är en happening i sig, men dagtid dammsugs stadskärnan på turister. Lämmeltåg av overallklädda besökare vallas in i bussar, för att i stället forslas ut i naturen. Tomtebyn finns en bit utanför stadskärnan, precis som de flesta aktiviteterna. Vi bestämmer oss för att prova på en av de mest populära,floating.

I minibussen har vi sällskap av Rivi och Yoram Hartman, ett israeliskt pensionärspar som har flugit direkt till Rovaniemi från Tel Aviv, samt Nicolai Piletitch och Julia de Nunes, två nyförälskade 19-åringar, från Paris. Ingen av dem har sett så här mycket snö förut.

Rovaniemis PR-triumf blir än mer anmärkningsvärd när vi lämnar själva stan bakom oss. Snö en masse, visst, men landskapet kan inte sägas bölja, och här finns inte tillstymmelse till fotogeniska fjäll. Det ser ut som längs vilken svensk vinterväg som helst.

Efter en halvtimme parkerar vi i sluttningen intill en istäckt sjö. Vår guide visar in i en råkall stuga, där vi byter om. De överdimensionerade våtdräkterna får oss att se ut som teletubbies. Guiden varnar för att det kan bli ”a little cold”.
Vi går i baklänges, med hjälp av en stege. När det kalla vattnet når låren stramar dräkten åt. Vi pressar hakspetsen mot bröstkorgen och faller baklänges ned i vattnet.

Jag flyter runt med blicken mot himlen. Försöker vara mindful, men känslan av underkastelse tar över. Det finns ingen storytelling. Inget i stil med ”Sedan 1400-talet har folket i finska Lappland badat i våtdräkt. Ritualen sades kunna bota krämpor och driva ut onda andar … ”

Och vadå upplevelse? Yoram lägger all energi på att fippla med sin pannbandskamera – ”A trip without memories is not a trip!” – medan hans fru Rivi bärs omkring i vattnet. Hon litar inte på dräktens flytförmåga så guiden, en bastant dam, får bära den spröda kvinnan i famnen.

Det påminner om ett baptistdop.

– Jag blev kall i fingrarna och hade svårt att andas, säger Rivi när vi kommer in i stugan igen.

Och det här betalar du för?
– Yes! säger hon och skrattar.

– Som min man säger, det här är en grej du gör en gång i livet. Finns ingen anledning att göra det igen.

På väg hem från floatingen säger 19-årige Nicolai Piletitch, dittills odelat lyrisk, plötsligt:

– Det är ingen vidare personlig stad.

Minibussen kör genom en ändlös korridor av snöklädd granskog.

– Vi har liksom inte fått någon känsla för lokal identitet, fortsätter han.

– Det är en konstig stad, säger Julia de Nunes, samtidigt som hennes hand far upp för att kväva en gäspning.

– Inte vacker, mycket melankolisk.

– Det negativa är att man är med guider hela tiden, fortsätter Nicolai.

Han berättar att de gick till zoo i går.

– Det är den enda aktiviteten vi har gjort på egen hand.

– Det vore trevligt att få träffa människor också, säger Julia. Bara prata med dem. Vi vet ingenting om det här landet. Vi har åkt skoter. Det var kul, men det är väldigt … ytligt.

Lyckligtvis finns det reservat där vi turister kan stöta och blöta oss med livs levande lokalinvånare. En kväll uppsöker vi Paha Kurki Rockhouse, en trång rockbar mitt i city. Glasmontrarna på väggarna innehåller elgitarrer och LP-omslag med autografer vars autenticitet går att ifrågasätta. Hanoi Rocks, Kiss, Mötley Crüe. Ett Hard Rock Café i miniatyrformat, fast sjavigare och hjärtligare.

Folk hinkar Karhu och Lonkero, den anrika gingroggen med grapefruktsmak. Det dröjer inte länge förrän Teppo Kentälä slår sig ned vid vårt bord. Han presenterar sig som the town crazy.

Han är 1,97 lång, bär svart läderjacka med nitar, och hatt. En rännil utgråten kajal under ögonen. Klädseln kunde varit Lemmy Kilmisters, men utseendemässigt är han en korsning mellan Boy George och Stellan Skarsgård. Grovhuggen men skör. ”I’m different”, upprepar 50-åringen. Och det har kostat i Rovaniemi, låter han förstå.

Efter några glas bjuder Teppo upp oss till sin etta alldeles runt hörnet. Där visar han sina målningar, vargar är favoritmotivet, hans spirit animal. Han är glad för att ha besök. Bjuder på apelsiner och hemmagjort sött rödvin som han kallar ”witch wine”.

Så sitter vi där i natten, i Teppos skinnsoffa, och turas om att spela låtar från Youtube, musik som förhoppningsvis berättar något litet om vilka vi är. Det är inte norrskens-wow, men det är det här jag kommer att minnas om tio, tjugo år.

Okej, det finns konventionella turistupplevelser som också gör intryck. Hundspann, till exempel. Kicken när min fot lättar från slädens bromsplatta och de fyra siberian husky-hundarna sätter av! Skogen fullkomligen svischar förbi. De späda träden nedstuckna i allt det vita, som födelsedagsljus i en gräddtårta. Hundarnas taktfasta flämtande, deras fladdrande tungor, mitt hjärtas dunkande. Jag knycker med höfterna, för att lägga tyngdpunkten rätt i kurvorna och för några ögonblick känner jag mig ogarderat levande. När guiden ger tecken att bromsa in tror jag att det är paus. Men, nej, turen är över.

Samma västgötaklimax infinner sig nästa natt när vi jagar aurora borealisnågra mil utanför stan. Himlen är otrolig. Stjärnorna gnistrar så stort och tätt att de förefaller vara pynt, dinglande från innertaket av en väldig kupol. Men själva norrskenet är så svagt att endast våra kameror förmår uppskatta strimmorna.

Det är minus 27 ute, så det är härligt att grilla korv framför öppen eld efteråt, men hade jag betalat över 100 euro för utflykten hade jag känt mig snuvad. Varför beklagar sig ingen över överpriserna? Yoga and husky therapy: tre timmars promenad och hundgos för 289 euro. Björnstek på Nili: 62 euro för tre skivor torrt viltkött på majrovspuré. Ingen kommenterar heller de grå snöflaken som skyfflats upp på stadens trottoarer.

Lika lite som någon tycks lägga märke till busschaufförerna som krypkör tålmodigt bakom de virriga horderna. Handen över tutan, men de trycker aldrig till.

Kalla det kejsarens nya kläder, kalla det turistens placebo … Rovaniemi drar nytta av de långväga besökarnas välvilja. Skulle någon till äventyrs vara besviken skulle de aldrig erkänna det. Jag har själv flängt över halva jordklotet; och då är det direkt oförskämt att komma hem och säga att det var skit. Entusiasmen är obligatorisk.

På Arktikum, det valvformade museet vid älven, träffar jag Frank Nieuwenhuizen, en 32-årig holländare som är en del av ruljansen. Han guidar på museet, men driver också eget turistföretag. Namnet skiljer sig dock från annat här: A Frank Idea.

– Allt annat heter Arcticeller Polar och jag vill inte hålla på med det där. Just nu fixar jag norrskensutflykter, men bara för att betala mina räkningar. Vi håller på att renovera huset.

Frank är kluven till turismen. Hans arbetsplats Arktikum fungerar mest som värmestuga för influgna besökare som väntar på nästa häftiga aktivitet. Frustrerande, tycker Frank. Särskilt som museet är en av få platser där Rovaniemis sanna historia berättas.

Vi blir stående framför modeller av staden så som den såg ut före och efter utplåningen. Frank pratar sig varm om Alvar Aalto, den världsberömde finske arkitekten vars betydelse för Rovaniemis återuppståndelse offrats vid Tomtens altar.

Det finns en permanent utställning om Aalto på stadens rådhus, men dit är det få turister som går.

– Folk flyger över halva jorden för att stanna här en helg. De kommer hit för att uppleva Tomten och nordisk stillhet, men är speedade, knäpper med fingrarna och vill se norrsken omgående.

Trots att han livnär sig på turism beklagar han att flygplatsen håller på att byggas ut.

– Någonting måste ändras, det här kan liksom inte vara för evigt.

För några år sedan utfärdade terroristgruppen IS ett hot mot ett ospecificerat julrelaterat mål, vilket spred skräck i Rovaniemi. Men det finns ett mer reellt hot: klimatförändringarna. Utan snö – inget tomteland. Decemeber 2018 var den varmaste på många år. Snöbristen tvingade folk att ställa in sina vintriga drömresor till Rovaniemi, vilket fick den engelska skandaltabloiden The Sun att köra rubriken ”Crapland”.

Järtecknen har inte undgått Rovaniemi. Visit Rovaniemi arbetar på att göra staden till en helårsdestination, och ingredienserna till en annan berättelse finns: midnattssol, Alvar Aalto, stadens återuppståndelse … 

Tills vidare fortsätter allt emellertid att vila på en vit lögn. Den om Tomten. Rovaniemis flygplats, som ursprungligen byggdes av Luftwaffe, expanderar nu för att kunna tillmötesgå den ökande efterfrågan. Och det är Julgubben folk vill besöka.

Rovaniemi beskrivs som enonce in a lifetimeresa, och kanske är det insikten om att besökarna aldrig återvänder som gör att det prånglas på så aggressivt. Torkat renkött säljs för närapå tusen kronor kilot, och den som verkligen har spenderarbyxorna på kan gränsla den uppstoppade renen i entrén till tomtebyn. No riding!står det. Följt av förtydligandet: If you ride you pay 600 euros.

Tomtebyn ligger insvept i kornig skymning när det blir dags att uppsöka Santa Claus Office. Vi går längs en vindlande spång. Efter att ha tagit oss upp för några trappor är vi framme. Utanför Tomtens kontor finns en vägg med bilder på celebriteter som Conan O’Brien, Tarja Halonen och Mika Häkkinen poserandes med Tomten.

Vi visas in av en kvinnlig tomtenisse. Och titta, där sitter han ju! Julgubben fyller ut sin länsstol av trä. Nävarna är rejäla, hyn rödlätt, låtsasskägget långt och gulvitt. Jag vill prata med mannen bakom masken, ställa riktiga frågor, men när jag frågar hur det känns att vara dragplåstret, anledningen till att så många lägger sina surt förvärvade pengar på att komma hit, svarar han undvikande.

Det står snart klart att Tomten varken kommer att röja sin identitet eller klä skott för några skjutjärnsfrågor. Intervjun, som bokats med hjälp av Visit Rovaniemi, skerin character. Ett av de minst värdiga, och mest bisarra ögonblicken i min journalistkarriär. Men det blir faktiskt bättre.

Jag frågar vad barnen önskar sig. Veckorna före jul får Tomten 30 000 önskelistor om dagen, berättar han. Det räcker med att skriva ”Santa Claus” för att brevet ska hamna här, i tomtebyn.

– Många önskar sig glädje och hälsa för sina föräldrar, säger Tomten.

Han rättar till glasögonen som halkat långt ned på nästippen.

– Det där är något nytt. Jag tror verkligen att något gott är på väg att ske i världen.

Bara i dag har Tomten träffat människor från Indien, Italien, Japan och Brasilien, berättar han.

– De flesta vill prata om sin resa till Finland, många berättar om norrskenet och naturen. I dag träffade jag en kvinna som berättade att hon hade väntat 72 år på att få komma hit. Många gråter när de träffar mig.

Det händer att Tomten blir rörd, han också. En familj hälsade på honom bara åtta dagar efter att deras dotter hade dött i cancer. Pappan hade med sig flickans önskelista, som de tittade på tillsammans. Flickan önskade att hennes pappa skulle tatuera in hennes smeknamn, Mimmi Pigg. En önskan pappan lovade Tomten att uppfylla.

Ovanför låtsasskägget ser jag hans ögon blinka fram äkta medlidande. Äntligen, en gnutta uppriktighet. Det är i alla fall allt jag någonsin önskar mig, jul eller inte.

Christian Daun är frilansjournalist och mångårig medarbetare i Vi. Notorisk tomtemissare vid släktens julfirande; mot slutet av Kalle Anka slinker han obemärkt ut ”för att köpa tidningen”.Sara Mac Key är fotograf som älskar trakterna runt polcirkeln, och som mer än allt den här julen önskar att få se Christian i tomtenissekläder.**