Hanif Azizi hade trott att hans flyktingbakgrund skulle vara en tillgång som polis i förorten. Men när han jobbar sitt första pass i Rinkeby får han ett bryskt uppvaknande.

Här följer ett utdrag från Hanif Azizis bok Förortssnuten som släpps den 6 april.

Mina föräldrar träffades i slutet av 1970-talet när de var studenter i Shiraz i västra Iran. Mamma Zohreh läste till lärare, pappa Abbas till farmaceut. Båda kom från enkla förhållanden, och det som knöt dem samman var politiken. De var båda aktiva i Folkets Mujahedin, en muslimsk oppositionsrörelse grundad av universitetsstudenter som kämpade för ett sekula- riserat, socialistiskt och mer demokratiskt Iran. De var en del av revolutionen som fällde shahen av Iran, men bannlystes kort därefter av den nya regimens andlige ledare Ayatollah Khomeini, som ville föra Iran i en helt annan riktning. I praktiken gjorde det Mujahedinmedlemmarna rättslösa. De förföljdes, fängslades och torterades, och mamma och pappa flyttade hela tiden runt mellan olika adresser för att undvika upptäckt. De sov med skorna under kuddarna och en pistol gömd i pappers- korgen. Alltid på sin vakt, alltid redo att fly.

I denna turbulenta tid föddes jag, den 24 aban 1360. Eller 14 november 1981, om man räknar på svenskt vis. Några månader senare greps mamma och sattes i fängelse. Polisen sökte även pappa, men han lyckades undkomma och kunde ta sig över gränsen till Pakistan. Även min faster och hennes dotter försökte fly, men blev tagna av polis när de skulle korsa gränsen. De kastades i fängelse och kom aldrig levande därifrån.

Utan någon mamma eller pappa som kunde ha hand om mig blev jag lämnad i släktingars vård. Ibland tog mammas syskon hand om mig, ibland pappas.

Misstankarna mot mamma gick ut på att hon sympatiserade med Folkets Mujahedin. Myndigheterna kunde dock inte bevisa att hon faktiskt var medlem, så efter ett halvår i fängelset beviljades hon permission. Då hämtade hon mig, flydde över gränsen till Pakistan och letade rätt på pappa. Folkets Mujahedin hade en stor verksamhet i Pakistan, och mina föräldrar fick flera nya vänner, bland annat paret Reza och Mithra som långt senare skulle få en stor roll i mitt liv.

Från Pakistan har jag mina första minnen. Tror jag i alla fall. Det kan också vara sådant jag fått höra i efterhand och omskapat som egna minnen. Jag var bara två år gammal när vi bodde där. Hur som helst minns jag att jag sprang runt på en strand vid havet, och att jag plockade snäckor. Jag minns också att jag red på en kamel, och att det guppade väldigt mycket när den rörde sig framåt.

Jag brukar slarvigt säga att jag kom till Sverige som nioåring, men faktum är att jag bara var två och ett halvt år när jag kom hit första gången, då som kvotflykting i sällskap med mamma, pappa, farbror Hamid och faster Niko.

Först hamnade vi på en flyktingförläggning utanför Surahammar i Västmanland. Där föddes min lillebror Saleh. Sedan flyttade vi till Rinkeby. Jag minns inte mycket från den tiden, bara att jag rymde barfota från förskolan en gång, för att springa hem till mamma och pappa.

I vuxna år har jag fått höra mycket gott om mina föräldrar under den här tiden. Folk har kommit fram till mig och berättat hur Abbas och Zohreh alltid ställde upp för andra som stödde kampen, och att vår lägenhet så småningom förvandlades till ett anjoman, ett kontor för Mujahedinmedlemmar i exil.

Det var för kampens skull vi hade flytt hit, och det var för kampens skull våra föräldrar redan 1985 tog beslutet att rycka upp oss på nytt och lämna Sverige.

”Vi kunde inte ha ett bra liv i Sverige när vi visste hur folk led på grund av Khomeinis ändlösa brott”, skulle mamma skriva i ett brev till mig långt senare.

Första anhalten blev Auvers-sur-Oise, tre mil norr om Paris, där Folkets Mujahedin hade sin europeiska bas. Året därpå, 1986, flyttade min familj, liksom tusentals andra Mujahe- dinmedlemmar, till en militärbas i öknen några mil öster om Bagdad i Irak.
Kriget mellan Irak och Iran hade pågått i flera år, och Iraks ledare Saddam Hussein såg i Folkets Mujahedin en chans att locka till sig fler soldater i kampen mot sin ärkefiende. Han erbjöd därför organisationen både vapen och en stor militärbas, Camp Ashraf, bara åtta mil från gränsen till Iran.

Mamma och pappa återvände aldrig till Sverige. Det var bara jag och Saleh som gjorde det. Ensamma.

Pappa dödades av iranska soldater, och mamma valde att stanna kvar i Irak.

För kampen.

Tjugofem år senare rullar jag in i Rinkeby på nytt. Jag blickar upp mot fasaderna och försöker återkalla minnen från min barndom. Jag misslyckas. Det diffusa dagisminnet är det enda jag har kvar. Dessutom har jag fullt upp med att koncentrera mig på annat. Jag är i slutet av min aspiranttjänstgöring och gör i dag min första dag hos närpolisen i Rinkeby. Jag har längtat efter att få komma just hit och är oerhört sugen på att få komma ut och jobba. På att göra skillnad.