”Hon ville ge röst åt dem som inte har en”

När amerikanska dokumentärfotografen Mary Ellen Mark (1940–2015) i början av 60-talet fick låna sin första kamera gick hon ut på gatorna i Philadelphia och började ta bilder av dem hon såg. Efter det skapade hon reportage och porträtt, ofta av människor från samhällets utkanter. Hennes bilder har publicerats i tidningar som Life, Rolling Stone och Time, samlats i 18 fotoböcker, och visats på museer och gallerier över hela världen. Nu presenteras ett urval av hennes bilder på Kulturhuset i Stockholm, i utställningen The Lives of women (20 oktober 2022–30 januari 2023).

Utställningen är producerad av diChroma Photography i samarbete med Mary Ellen Mark Studio och Howard Greenberg Gallery i New York, USA.

Flicka hoppar över en mur, Central Park, Manhattan, New York, 1967.

Redan från 60-talet började Mary Ellen Mark fotografera på New Yorks gator. Hon gillade kontakten med människor, förevigade dem på färjor, i parker, på stränder, i väntsalar och på lekplatser. Mary Ellen Mark mötte människor genom kameran, började fotografera dem direkt. Och även om hennes mest kända arbeten är dem där hon följt sina objekt under lång tid, har gatufotografin följt med henne som ett parallellt spår.

Hustru och make, Harlan County, Kentucky, 1971.

De kom ner från bergen för att handla, berättar Mary Ellen Mark i boken Mary Ellen Mark, Exposure från 2004. Mannen hade fått syn på fotografen med kameran och bad henne ta en bild av honom. Han hoppade upp i trädet och poserade med vapnet. Sen ville han ha bilder där hans fru var med. Och hustrun klev in i bilden utan att han ändrade riktning på vapnet. ”Jag sa inte ’åh, du kan väl sikta mot din hustrus huvud’, förklarar Mary Ellen Mark. ”Han gjorde det bara självmant. Det är sånt människor – riktiga människor – för in i bilder.”

Tiny i sin halloweendräkt, Seattle, Washington, 1983.

I april 1983 reste Mary Ellen Mark till Seattle för att göra ett reportage om gatubarn för Life Magazine. Det var där hon träffade ”Tiny”, eller Erin Blackwell som hon egentligen heter, en flicka som prostituerat sig vid 13 års ålder och som Mark sedan fortsatte följa tillsammans med sin man, dokumentärfilmaren Martin Bell. Erin var en av få i gatugänget som hade ett hem. Hon bodde hos sin mamma som hade ett svårt missbruk, och som i Bells och Marks film Streetwise säger att det här med Erins prostitution bara är ”en fas”.

Moder Teresa matar en man i hemmet för döende, moder Teresas Missionaries of Charity, Kolkata, Indien, 1980.

Kort efter att Moder Teresa tilldelats Nobels fredspris sändes Mary Ellen Mark till Calcutta för att berätta om det levande helgonet för Life Magazines läsare. Hon hade redan jobbat i Indien flera gånger, bland annat med ett stort projekt om prostituerade i Mumbai. Hos moder Teresa möttes hon av sjukdom, fattigdom, nöd och lidande, men kände trots det inget av den hopplöshet hon känt i tidigare projekt när hon dokumenterat missbrukare, mentalpatienter eller intensivvårdssjukhus. Hos Moder Teresa fann hon mitt i bristen på resurser långt mer hopp, mod och godhet. Och att patienterna tilläts leva fullt ut till sina sista andetag.

Familjen Damm i sin bil, Los Angeles, Kalifornien, 1987.

Familjen Damm fotograferades för ett reportage om hemlösa i Life Magazine. Mary Ellen Mark och reportern Anne Padiman följde dem i en vecka. Mamman och pappan hade varit arbetslösa i ett år, ägde inget annat än den Buick Skylark som utgjorde deras hem och ett bohag som rymdes i sex papperskassar. Deras barn var fyra och sex år. Dottern, Crisstina Kerr, berättar i en senare intervju att Mary Ellen Mark var den första kärleksfulla person hon träffat. Att Mary Ellen hade borstat och kammat hennes hår och fått henne att känna sig värdefull och fin för första gången, och att hon hade kunnat ta med sig den känslan in i vuxenlivet. Mark återkom till familjen flera gånger.

Romskt läger, Barcelona, 1987.

Mary Ellen Mark sa att hon inte kunde skapa fiktion. Men att hon var riktigt bra på att se. Att hon kunde ta fram det i verkligheten som var ”konstigt … och verkligt”. Vid sidan av sina dokumentära projekt tog hon under hela sin karriär uppdrag som stillbildsfotograf vid filminspelningar, fotograferade med filmskapare som Federico Fellini, Miloš Forman och Baz Luhrmann. Hennes dokumentära bildspråk bär också ett släktskap med filmens.

Amanda och hennes kusin Amy, Valdese, North Carolina, 1990.

Under ännu en reportageresa för Life Magazine besökte Mary Ellen Mark en specialskola i South Carolina. Där fastnade hon för nioåriga Amanda. Mark följde henne hem och bad hennes mamma att få ta fler bilder. Mark har senare berättat för The Guardian att Amanda blev uppspelt och sminkade sig inför fotograferingen. När de avslutat och Mary Ellen Mark gick ut på baksidan för att säga hej då hittade hon flickan med en cigarett i handen, och lösnaglar, i barnbassängen.

Barnakrobat på cirkus i sin husvagn, Oaxaca, Mexiko, 2008.

Mary Ellen Mark drogs till sammansvetsade grupper av människor, ofta i utsatta situationer. Och hon följde dem under långa perioder. För fotoserien Ward 88, från ett mentalsjukhus, bodde hon med de intagna i 36 dygn. När hon första gången fotograferade familjen Damm sov hon i en bil bredvid deras. ”Hon följde ofta ett slags sammansvetsade grupper i samhällets utkanter”, säger Maria Patomella, ansvarig för utställningen Lives of women på Kulturhuset Stadsteatern. Hon träffade Mary Ellen Mark vid ett par tillfällen och konstaterar att ”Hon ville ge röst åt dem som inte har en.”

Text: Annika Persson
Foto: © 1963-2013 Mary Ellen Mark. Howard Greenberg Gallery, New York.
Första bilden: Mary Ellen Mark med sin Leica i Central Park. New York, ca 1970. Okänd fotograf.