Hon målade abstrakt 50 år före Hilma af Klint

Nu har Lasse Hallströms film om Hilma af Klint premiär. Den vanliga sagan om att hon skulle ha varit den första abstrakta konstnären berättas åter igen. Men hallå! Varför pratar ingen om Georgiana Houghton?

Det var ändå en smula besynnerligt. Moderna museets utställning Hilma af Klint – abstrakt pionjär 2013 var i och för sig fantastisk och fick också ett entusiastiskt mottagande. Det utbröt något slags Hilma-feber de kommande åren; det skrevs romaner och biografier; det trycktes affischer och T-shirts; det syddes kuddar och tillverkades örhängen med Hilma-mönster – och när utställningen for på turné blev det ett segertåg som kulminerade på Guggenheim i New York där den sedan 78 år avlidna svenskan slog publikrekord. I dag är hon Sveriges mest kända konstnär internationellt.

Utställningens USP var, som titeln antyder, att Hilma af Klint (1862–1944) målade icke föreställande före de män som i alla år setts som den abstrakta konstens upphovspersoner: holländaren Mondrian och ryssarna Kandinskij och Malevitj. Och här kommer det alltså en svensk, dessutom kvinna, och slår de gamla koryféerna på fingrarna! Big Time Nationalistisk Bingo!

Det besynnerliga var att det mesta av det som presenterades 2013 redan var känt. Både svenska och utländska museer hade ställt ut af Klint tidigare, i Sverige bland annat på Moderna museet (1989) och Liljevalchs (1999). Att hon tidigt målade abstrakt var bekant, liksom att hon var spiritist/teosof/antroposof och menade att hennes måleri styrdes av andar, hon var själv blott ett redskap. Alla i konstsvängen visste redan att hon var en betydande figur som av olika skäl hållits tillbaka och inte fått det erkännande hon förtjänar.

Ändå smällde det till något så förbannat våren 2013. Hux flux var Hilma af Klint konstvärldens nya älskling.

Kulten späds på ytterligare i dagarna då Lasse Hallströms biofilm Hilma har premiär (kommer även på Viaplay 19 november). I filmen spelas den äldre Hilma av Lena Olin, medan konstnärens yngre jag spelas av paret Hallström-Olins dotter Tora Hallström.

Om filmen ska vi inte orda så mycket här, det är en stillsam sak som lägger sig tätt inpå konstnärens liv, med extra emfas på förlusten av en älskad syster samt på ett triangeldrama med lesbiska förtecken. (Nämnas bör ändå att Hallström så till den milda grad gått upp i Hilma af Klints öde att han själv blivit spiritist. I P1:s Söndagsintervjun 16 oktober berättade han, på fullaste allvar, att han via ett medium varit i kontakt med Hilma af Klints ande och att hon hjälpt honom med filmen.)

Förträffligt om man vill understryka nyhetsvärdet i en utställning.

Kring Hilma af Klint finns en rad myter som spridits och fortsätter att spridas, bland annat i denna film, trots att forskare och konstvetare dementerat uppgifterna. En sådan historia är att Hilma af Klint ansåg att samtiden inte var redo för hennes abstrakta konst. Ingen skulle förstå den. Därför skulle hon i sitt testamente har skrivit att målningarna inte skulle få visas förrän 20 år efter hennes död. Att detta är falskt vet vi, eftersom af Klints släktingar har publicerat testamentet på nätet. Inte ett ord om några 20 år. Ändå upprepas uppgiften i Hallströms film, samt i marknadsföringen av den. Även Moderna museet har kvar felaktigheten i den biografi över af Klint som finns på museets hemsida. (När Tidningen Vi i ett mail påpekar felaktigheten får vi inget svar.)

Om Moderna museet och Hilma af Klint skriver religionshistorikern Per Faxneld lite syrligt i sin högst läsvärda bok Det ockulta sekelskiftet – esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid:
”Detta (myterna, reds anm) passar förstås bra in i en berättelse om en bortglömd pionjär som ägnade sig åt hemlighetsfulla läror och praktiker. Och det är alldeles förträffligt om man vill understryka nyhetsvärdet i en utställning. Emellertid stämmer det inte helt med verkligheten.”

Även historiedoktoranden Hedvig Martin har i flera sammanhang påpekat felaktigheter och vandringshistorier – hon menar bland annat att af Klint var betydligt äldre när hon först kom i kontakt med spiritism än vad som brukar sägas – mer om detta får vi ta del av när Martins avhandling i ämnet blir klar, tidigast årsskiftet 23/24.

Det är lite tragikomiskt att när ett bortglömt konstnärskap som af Klints äntligen lyfts fram, då riskerar det att skymma andra, kanske än mer häpnadsväckande, insatser. Och det är nu vi måste börja tala om Georgiana Houghton.

1861, året innan Hilma af Klint föddes, gjorde den brittiska konstnären och spiritisten Georgiana Houghton (1814–84) sin första helt abstrakta målning. Hon hävdade, i likhet med af Klint, att hon endaste var ett verktyg i framställningen av målningen. Andarna – speciellt favoriten ”Lenny” – styrde penseln i hennes hand när hon målade, men det fanns även andra medhjälpare, såväl döda släktingar som berömda renässansmästare.

Spiritister tror att det är möjligt att få kontakt med de avlidnas andar. Man menar också att det finns en parallell, metafysisk verklighet, som är lika konkret som den ”vanliga” verkligheten. Den är osynlig för ögat, men går, enligt Houghton, af Klint och andra, att skildra konstnärligt med hjälp av andarna.

Det här var en åskådning som inte var särskilt kontroversiell på 1800-talet då spiritism och andra esoteriska idéer var på modet, inte minst bland överklassen och i konstnärliga kretsar. Inte heller Houghton var ensam om att försöka skildra andevärlden redan i mitten av 1800-talet. Tilläggas ska även att den män som brukar tillskrivas den abstrakta konstens födelse – de tidigare nämnda Mondrian, Kandinskij, Malevitj – också var influerade av tidens andliga strömningar. Mondrian var till exempel teosof och rosenkorsare.

Houghton färdigställde minst 155 abstrakta verk, av vilka 46 har hittats. De förvaltas i dag av olika spiritistiska sällskap. Hon använde vattenfärger till bakgrunderna samt i början även en anordning, kallad planchette för att få fram de tunna, virvlande linjerna. Färgerna symboliserade olika egenskaper enligt ett noggrant uppgjort schema. Citrongul=glädje, karminröd=ömhet, koboltblå=sanning och så vidare.

När det gäller att visa sina abstrakta verk offentligt var Houghton betydligt djärvare än af Klint. 1871 hyrde hon för egna pengar ett galleri i London och visade sina märkliga tavlor. Det tycks ha handlat om ren missionärsiver, hon ville att fler skulle bli spiritister. Kritikerna var förbluffade, men inte helt fientliga. Däremot blev äventyret en ekonomisk katastrof för Houghton; bara ett verk såldes. Huruvida detta berodde på att publiken ännu inte var redo för att ha abstrakt konst på vägarna, eller på att konstnären hade prissatt sina verk på tok för högt, det är svårt att i dag säga.

Efter detta fiasko dröjde det 155 år innan Houghton förärades en separatutställning igen, den gången på Courthauld Gallery i London, år 2016. Kuratorn Barnaby Wright sa vid det tillfället:
”Houghton måste räknas som en av de allra första abstrakta konstnärerna. Hon är helt klart före Klint. Vill man se detta som en tävling, då vinner Houghton.”

Vivienne Roberts är kurator vid The College of Psychic Studies i London, en institution som bland annat samlar på, och forskar om, spiritistisk konst. Man hyser de få Houghtonverk som finns kvar i England. (De flesta av teckningarna som återfunnit finns av obegriplig anledning i Australien.) Roberts är inte alls intresserad av tävlingsaspekten.

– Nej, men det som händer nu är att kvinnliga konstnärer som tidigt ägnade sig år abstrakt konst äntligen får lika stort erkännande som deras manliga kollegor alltid haft, säger hon.

Men är du inte lite sur över att Hilma af Klint får allt strålkastarljus på Georgiana Houghtons bekostnad?

– Inte alls. Vi märker att den uppmärksamhet som Hilma nu fått leder till ett ökat intresse även för Georgiana.

Det finns många likheter mellan Hilma af Klint och Georgiana Houghton, trots att över en generation skilde dem åt. Båda var utbildade konstnärer, startade sina karriärer med konventionellt landskaps- och porträttmåleri, men övergick – efter att ha börjat intressera sig för spiritism – till att måla ”med hjälp” av andar. Båda växte upp i relativt välbeställda familjer som kom att hamna på obestånd. Båda förlorade älskade syskon, båda förblev ogifta. Båda förde utförliga anteckningar över sin skapelseprocess, något som nutida forskare har en enorm nytta av.

(Esoteriska idéer fanns det alltså gott om i Europa i mitten av 1800-talet, den ena mer fantasifull än de andra. Charlataner var legio men även bland de troende fanns det gränser. Houghtons trovärdighet fick sig en rejäl törn när hon olyckligt nog associerade sig med fotografen Frederick Hudson som påstod sig kunna ta bilder på andar. Hans affärsidé var lika genial som lömsk: Låt säga att en man förlorat sin hustru, vad skulle då vara ett bättre minne, en mer storslagen tröst, än att ha ett foto där mannen ser sig själv med den avlidna hustrus ande svävande över sig? Hudson tog bra betalt för sina tjänster, men det var så klart bara fråga om taffliga dubbelexponeringar.)

Hilma-kulten tuffar på och Lasse Hallström medverkar överallt och pratar om sin film och om sitt andliga uppvaknande. Vad vet vi – om tio år kanske han gör en film om Georgiana Houghton? Men där är vi inte än. På Wikipedia läser vi, under uppslagsordet ”Abstrakt konst”: ”Allra tidigast var kanske Hilma af Klints verk från 1906”. Och i Nationalencyklopedins nätupplaga står: ”Hilma af Klint var en radikal banbrytare för en konst som vände sig bort från den synliga verkligheten. Redan 1906 utvecklade hon ett abstrakt bildspråk.” (Georgiana Houghton saknar eget uppslagsord i NE.)

Men kan vi inte då – här och nu, en gång för alla – utnämna Georgiana Houghton till den första konstnären som målade icke föreställande?

Knappast, man har hittat grottmålningar med abstrakta motiv.