Hon kallas landsförrädare

Moa Berglöf arbetade som talskrivare åt Fredrik Reinfeldt. I sin kommande bok berättar hon om maktspelet, hoten och partiets märkliga utskällning av den tidigare statsministern.

Från kalvig partientusiast på gymnasiet till statsministerns talskrivare. När Moa Berglöf sammanfattar sin tid i Moderaternas tjänst är det ett ord som står ut: Lojalitet.

Det är hon själv som ringar in det, på uppmaningen att nämna det bästa och det sämsta med livet i de politiska korridorerna. Lojaliteten står för båda.

– Det jag saknar mest är arbetsgemenskapen. När man jobbar nära makten kan man inte prata om allt med alla, det gör att man blir väldigt sammansvetsade. Det jag saknar minst är att inte få tycka vad jag vill.

En och annan lär opponera sig mot det där sista. Både i och utanför partiet blev Moa Berglöf känd som en person med egen röst och vilja. Hon har senare också fått känna på vad det kostar att säga sin mening offentligt. Till Moa Berglöfs historia hör anmärkningsvärt hat och hätska angrepp i sociala medier, från dem som utnämnt henne till fiende.

Det är åtta år sedan hon lämnade partiet. Idag är hon ledarskribent på oberoende liberala Sydsvenskan. Fri att ta bladet från munnen.

I nya boken Landsförrädare: En berättelse inifrån Moderaterna skildrar hon maktens interiörer. Reinfeldt-regeringens kända och okända namn finns med, liksom andra rubrikskapande profiler ur periodens politiska händelseutveckling. Många lär kasta sig över boken för att se om och i så fall hur de omnämns.

Tillvaron närmast regeringschefen är speciell. Moa Berglöf skriver att hon ”levde och andades i takt med Fredrik Reinfeldt”. För henne och de andra i den inre kretsen blir det en vana att glida förbi en fullsatt restaurang på väg till ett chambre séparée eller kliva ombord på regeringsplanet där snacks och dryck står framdukat och där möten med världens stora ledare väntar vid ankomst.

– Det är lätt att vänja sig vid flärden och tro ”här kommer vi och är speciella”. Varken jag eller andra lyckades alltid behålla kontakten med vardag och väljare, trots att alla vet hur viktigt det är.

Det var efter valnederlaget 2002 som de nya Moderaterna gjorde entré. De lade om partiets kurs och fick fyra år senare väljarnas förtroende. ”Äntringsstyrkan” kallades gänget som inför maktskiftet förväntades ta över centrala uppdrag och tjänster. Moa Berglöf var en av dem. Hon blev snabbt kretsens affischnamn i veckomagasin och kvällspress.

SVT hade inför valet 2002 sänt det uppmärksammade valstugereportaget där moderata partiföreträdare kom ut som rasister framför dolda kameror. Moa Berglöf pekar ut tiden efter valförlusten som en av de tre viktigaste faserna för att förstå Moderaternas väg fram till idag.

– Vi blev tvungna att gå till botten med vad vi skulle vara för parti. Vi släppte det gamla sossehatet och fokuserade istället på vad vi själva ville göra.

Fas nummer två gäller mandatperioden 2010-2014, Fredrik Reinfeldts andra som statsminister.

– Framåtrörelsen efter valet 2006 var enorm. Efter valet 2010 var det som att alla började pusta ut. Ingen tänkte på hur vi skulle utveckla politiken och bli omvalda. Det borde vi ha gjort.

Tredje fasen är den som lett fram till den position där Moderaterna nu befinner sig.

– Det var när Ulf Kristersson förklarade att det är hög tid att samtala med SD. Han sa det som om det var helt okomplicerat.

Det var just ställningstagandet i migrationsfrågorna som blev definierande för Reinfeldt-eran. Och som fortfarande är det. Fredrik Reinfeldts tal från 2014, där han uppmanade svenska folket att ”öppna era hjärtan”, är emblematiskt för perioden.

”Öppna vårt samhälle” hade Moa Berglöf och hennes kollega skrivit i talet. Fredrik Reinfeldt omformulerade det.

– Vi förstod inte då att det skulle bli så stort som det blev. I efterhand har många moderater sagt att det var då vi förlorade valet. Talet öppnade Pandoras ask till röster som varit missnöjda länge och blev symbolen för kulturkrigsstarten i Sverige.

Moa Berglöfs bok är i hög grad ett försvar för ett specifikt kapitel i partiets historia. Men den rymmer också rannsakan.

– Hela utförsäljningen av välfärden borde gjorts med hårdare styrning. Jag har inget emot privata initiativ, men marknadsekonomins förutsättning är att det finns tydliga spelregler. Ivern att privatisera trumfade behovet att tänka igenom konsekvenserna.

Rannsakandet gäller inte bara politiken. Moa Berglöf är kritisk till hur hon och många av hennes kolleger betedde sig i regeringskansliet. Hon skriver att arbetsmiljön blev som en fritidsgård.

– Vi kastades från ett partikansli där alla kände alla in i en hierarkisk och förutbestämd kultur med opolitiska tjänstemän. Vi ville bara göra en massa roliga saker. Så visade det sig att de roliga sakerna måste tröskas igenom av tjänstemän och rättskanslier, som har mycket annat viktigt på sitt bord. I början hade jag för lite respekt för dem som i det tysta ser till att styret av landet rullar på.

Efter valet 2014 lämnade Moa Berglöf partipolitiken för att starta egen kommunikationsbyrå. Hon säger att det tog en stund att ”få bort Fredriks ord ur huvudet”. Men ganska snart väckte hennes twitterkonto uppmärksamhet. Och vrede.

Först var det roligt att käfta på, säger hon. Men det dröjde inte länge förrän hatet som mötte henne kändes övermäktigt. Flera fall anmälde hon till polisen. Som hotbrevet, det som gett upphov till boktiteln och som kom från en person som skrivit under med sitt eget namn.

Moa Berglöf googlade namnet och insåg att brevskrivaren var officer i Försvarsmakten. En tid efter anmälan ringde polisen och förklarade för Moa Berglöf att de hade talat med personen som sagt att det inte skulle hända igen.

Händelsen är kort beskriven i boken. Man hade velat veta mer.

– Jag hade också velat veta mer! Jag begärde ut hela förundersökningen. Allt var maskat. Brevet var obehagligt, det var inte av den vanliga typen där någon tagit några glas för mycket på fredagen. Det var genomtänkt och visade att det finns de som är övertygade om att ”när vi tar över kommer det bli ordning och reda”.

Moa Berglöf är numera hemlös partimässigt. Vad hon ska rösta på i höst vet hon inte. Hon sörjer att dagens framträdande moderater inte vill kännas vid Reinfeldt-eran. Inte ens de som satt vid makten då.

Historieskrivningen har blivit konstig, säger hon. Det var inte så att hela nya Moderaterna byggde på var man stod i flykting- eller migrationspolitiken. Det var först när kriget i Syrien bröt ut som det blev framträdande. Innan dess handlade det om skattesänkningar och omgörning av försäkringssystem. Sånt som Moderaterna alltid tyckt var rätt, menar Moa Berglöf och pekar på att partiet också fick de högsta opinionssiffrorna då, som man inte kommit nära sedan dess.

– Den mest framgångsrika moderata statsministern har blivit den mest utskällda. Det kan jag tycka är märkligt.

Nu undrar hon om de nya Moderaterna bara var en paus. Moa Berglöf har lyssnat på kommentarer efter påskhelgens upplopp i samband med demonstrationerna mot den danska högerextremisten och provokatören Rasmus Paludan.

– Mångas sätt att uttrycka sig ligger inte långt från valstugereportaget för 20 år sen. I vissa fall är det till och med värre. Skillnaden är att idag får det inga konsekvenser, debatten är så förflyttad. Dessutom måste man tänka på Sverigedemokraterna. I och med att Moderaterna bundit sig till SD kan man inte reagera så hårt.