Hon har skrivit bok om kriminell klan: ”De är inga skräckfigurer, de är riktiga människor”

Johanna Bäckström Lerneby är en prisad grävjournalist som den här gången fördjupat sig i maffiametoder, hedersvåld och en släkt som satt skräck i hela Göteborgsförorten Angered. Hon menar att samtalen med familjens ledare har varit oerhört intressanta för att förstå svårigheter i dagens samhälle.

Hon beskriver sig själv som en ganska vanlig journalist och tvåbarnsmorsa från norra Sverige, Johanna Bäckström Lerneby. Men helt vanlig är man inte när man varit nominerad till grävande journalist-priset Guldspaden fem gånger och vunnit två av dem. Och dessutom fått stora journalistpriset.

Så här säger hon själv om sitt driv: ”Sport och kriminaljournalistik, det är dit jag återvänder hela tiden. Där finns essensen av livets ytterligheter. Kärlek, makt, moral, pengar, svek.”

Hon bor sedan länge i Göteborg och är nu aktuell med ”Familjen”, en bok om klantänkande och de problem det för med sig, utifrån hennes kontakter med en familj i Angered utanför Göteborg som kontrollerar ett helt samhälle. Att boken kommer att röra upp känslor och dra fram lik ur garderober är klart.

När bestämde du dig för att boken om familjen Al Asim i Hammarkullen skulle skrivas?
– Det var i mellandagarna för 1,5 år sedan, när jag hade lite tid att tänka. Jag visste sen tidigare att familjen inte ville vara med, efter att jag gjort ett reportage om dem i Aftonbladet. Jag hade till och med suttit i Abu Nizars kök och diskuterat med både honom och hans fru och fått nej, men då plötsligt kände jag att det fanns så mycket annat runt omkring som gjorde att jag kunde få ihop en berättelse av det här ändå. En helt ny berättelse, som inte bara handlade om familjen. Det är mycket mer intressant tycker jag, för det ger ett helhetsperspektiv.

Vad var det där andra runt omkring?
– Det var allt bakomliggande, som handlar om hur man ska kunna bekämpa den informella maktstruktur som finns i de här förorterna. Jag försökte hitta litteratur om det och när jag inte hittade någon förstod jag att det fanns ett behov. Jag fick kontakt med en polischef i Göteborg, och sa vad jag behövde veta. Jag frågade om han kunde ge mig access, och om det gick att följa arbetet på något sätt, och han berättade en massa saker om samverkansarbetet och operativa rådet.
Folk säger ofta: ”Varför görs inget? Varför får de hållas?” Plötsligt kändes det viktigt att få med frågan om myndighetssamverkan. Det låter nog inte så spännande, men det ÄR det. Det görs saker. Det finns metoder och det ger resultat. Det är jobbigt att skriva bok så jag var inte alls sugen egentligen, men jag förstod efter mötet med polismannen att det var möjligt att få till en historia även utan att familjen ville ställa upp på fler intervjuer.

Hur farligt är det att skriva om den här familjen?
– Ingen aning. Jag pratar själv aldrig om hot och inte heller om säkerhet. Jag har träffat dem flera gånger, även efter reportaget i Aftonbladet och jag är inte rädd. Men jag är inte naiv heller. Jag vet allt som finns att läsa offentligt om dem och jag har intervjuat dem flera gånger. Och lyssnat på mycket som andra har berättat. Så jag har respekt. Men de är inga skräckfigurer. De är riktiga människor.

Vad har ni till exempel varit oense om när ni diskuterat, du och Abu Nizar?
– Ja, till exempel när han säger att det är bättre att han kommer in och medlar istället för att polisen ska ingripa. Han ser sig själv som ett komplement till polisen. Men när man tänker den tanken fullt ut och samtidigt tror på rättsstaten så funkar det inte. Man kan inte ha patriarker som har en egen lagbok. Och jag tycker att jag har tolkningsföreträde här i Sverige. Här har vi oberoende myndigheter och förvaltningar som ser till att alla får lika behandling. Jag har en inneboende tro på att myndigheter vill mig väl. Och jag tror att de allra flesta i Sverige är inne på den linjen. Medan Abu Nizar ser världen ur ett helt annat perspektiv, i hans värld är familjen och släkten det centrala som allting utgår från. Staten kommer i andra hand. Det är en ordning som är oerhört destruktiv i ett fungerande samhälle som Sverige, men som är nödvändig i ett samhälle som saknar en stat.

Du har ju träffat och intervjuat flera av dem som förekommer i boken, hur är din relation med dem idag?
– Jag har ingen kontakt med familjen idag, men skulle gärna vilja ha det.

Vad tycker du själv är det mest spektakulära med boken?
– Det ena är alla mina samtal med Abu Nizar. De är de mest intressanta samtal jag har haft i hela mitt liv. Jag vet inte två personer som är mer olika än han och jag. Jag har så mycket kvar som jag skulle vilja fråga honom om. Kulturkrocken är fundamental. Det intresserar mig. Det andra är när det började gå upp för mig att flera stora släkter i Sverige har sitt ursprung i samma klan i södra Turkiet. Allt som händer i Angered finns det en slags kopia på i till exempel Essen i Tyskland, dit andra delar av klanen har flyttat. Jag tror att klantänkandet är förklaringen till många av de svårigheter som finns i våra förorter idag.

Hur hög är kriminaliteten i familjen?
– Självklart är inte alla i släkten kriminella, men OM kriminalitet finns i en klan är det väldigt svårt för de som inte är kriminella att säga ifrån. Och om någon i klanen verkligen försöker sköta sig och söka ett jobb kan personens namn tyvärr göra att den inte får jobbet på grund av att myndigheterna har släkten under lupp, vilket på ett sätt tvingar dem till utanförskap. Det är komplicerat. Men då får det vara så. Det är viktigt att bekämpa informella maktstrukturer. För det som de boende i Hammarkullen och andra delar av Angered berättar är helt sjukt.

Familjen Al Asim har avböjt att medverka och därför är deras namn fingerade. Även namn på brottsoffer är fingerade.