Högerledare på olika planeter

Inga partier har fått sina liv så tillstökade som den ”vanliga” högern i Europa. Moderaterna har klarat sig hyggligt – men det värsta kan ligga framför dem. Här är sjunde delen i serien där vi sätter våra riksdagspartier i ett europeiskt perspektiv.

När riksdagen gick på sommarlov var Moderaterna ännu Sveriges näst största parti i opinionsmätningarna. Det var inte givet, med SD hack i häl sedan flera år. Och i världen runt omkring är trenden tydlig – de traditionella högerpartierna tappar mark när invandringsfrågan möblerar om partisystemen.

Få saker blottar skillnader så mycket som kriser. Låt oss hoppa tillbaka till 2010. Det var Moderaternas mest framgångsrika valår någonsin – de fick 30 procent. Men finanskrisen skakade fortfarande Europa och Fredrik Reinfeldt åkte på ständiga toppmöten där han mötte sin franske partikollega, president Nicolas Sarkozy. De två var ”så olika i stil och uppfattningar som man kan tänka sig”, skriver den förre statsministern i sin memoarbok Halvvägs.

Sarkozy, från högerpartiet UMP, var ”hyperaktiv” och Reinfeldt rynkade pannan. Varför skulle företag hela tiden ”räddas” till enorma statliga kostnader? undrade svensken. Ja, varför var det svenska högerpartiet så olikt det franska?

Mellan då och nu ligger ett drygt decennium av jordbävningar som främst har skakat Europas gamla högerpartier. Men de var rätt olika varandra redan tidigare, som trätan Reinfeldt–Sarkozy visade. Vid någon tidpunkt under sent 1900-tal började högerpartier, tidigare fästen för konservatism, bli alltmer liberala. Förändringshastigheten var dock ojämn. I Sverige gick det snabbt att byta fokus från tronen, altaret och svärdet. M-ledaren Gösta Bohman inledde svängningen på 70-talet. Sedan fortsatte efterträdarna med full gas åt samma håll, särskilt Carl Bildt, som dessutom blev statsminister.

Betyder det att konservatismen vann över liberalismen?

När Fredrik Reinfeldt träffade Sarkozy var hans ”nya moderater” mest lika det danska partiet Venstre, som enligt stamtavlan var minst lika befryndad med Liberalerna i Sverige.

Men i Frankrike räknade högerpartiet sitt ursprung från general de Gaulle, trots en ziljon ombildningar (just nu heter de förresten Republikanerna). En gaullist är mån om staten som överordnad väktare, sista utpost och traditionsbärare. Gaullismen i det franska högerpartiet har också betytt starkt motstånd mot fascism och nazism. Men en ny tids franska nationalister började stressa den klassiska högern. Om Sarkozy var ”hyperaktiv” 2010 så hade han fler skäl än finanskrisen. Och sedan dess har förlusterna bara ökat. I parlamentsvalet i juni blev Sarkozys parti rejält frånsprunget.

Och inte har det blivit bättre med EU, trots att unionen uppfanns av högerpolitiker. I Storbritannien var det egendomligt nog den konservativa premiärministern och EU-vännen David Cameron som startade uttåget när han utlyste folkomröstning 2013. Han kände sig tvungen. Den forna tory-politikern Nigel Farage hade tagit över det EU-kritiska självständighetspartiet UKIP och värvat missnöjda tories i massor.

Förenklat kan man säga att Cameron försökte vara en sorts Reinfeldt, men misslyckades. Inte för att han var höger och liberal utan för att britterna tyckte mycket sämre om EU än vad svenskar gör och gjorde. Dagens tory-ledare Boris Johnson var en av Brexit-sidans största stjärnor. Nu är den stukade premiärministern mest känd för sina partyn på 10 Downing Street under pandemin.

Betyder det att konservatismen vann över liberalismen i Tories? Nej, så enkelt är det inte heller. Boris Johnson har ibland beskrivits som libertarian, alltså en liberal som är radikalt misstänksam mot staten. Ungefär som hans företrädare på 80-talet, Margaret Thatcher. ”Det finns inget samhälle” sa hon, There is no society, bara individer.

Svenska, franska och brittiska högerledare tycks alltså bo på varsin planet. Och tory-ledare kan sitta på olika månar.

Och ändå har de samma problem, för invandringen skulle krångla till det lika mycket för Reinfeldts parti som för Camerons och Sarkozys. Det var därför på norska Høyresom den kortvariga M-ledaren Anna Kinberg Batra sneglade när hon öppnade för SD-samarbete 2017. Då hade Høyre framgångsrikt regeringssamarbetat med nationalistiska Fremskrittspartiet i flera år. AKB fick sparken för sitt försök att kopiera Norge.

Kanske tittade hon på Österrike också, där M-systernFPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) har anammat extremhögerns agenda så mycket att Vi-läsarna i förra numret fick samma parti beskrivet som SD-brorsa.

Det säger mycket om tiden. Sådant som endast den högraste högern pratade om för tio år sedan är nu mainstream högerpolitik på många håll. Mixen kan se lite olika ut. Men Moderaternas närmande till SD i dag är inte unikt. Bara mycket långsammare än utomlands.

I den oordnade gatukorsning som europeisk höger har blivit är det kanske inte så konstigt att EU-parlamentets största partigrupp EPPFotnot: Stäng*European People’s Party*, samlar kristdemokratiska och konservativa partier. har haft avhopp. Här handlar det inte om högerliberal eller konservativ längre. Att gilla EU är det viktigaste. I EPP-gruppen sitter både Moderaterna och Kristdemokraterna, men också ett parti som polska Medborgarplattformen, vars ledare Donald Tusk ledde EU:s europeiska råd i fem år. Tusks parti var en europavänlig sammanslagning av flera liberala och konservativa rörelser, och regerade i Polen i flera år. Tills det 2015 besegrades av högernationalistiska och EU-kritiska Lag och rättvisa. I dag är högerpartiet Medborgarplattformen oppositionens största och har kämpat hårt för aborträtten.

I EPP finns också det danska högerpartietDe Konservative, som efter många år i skuggan av Venstre växte kraftigt när den högerliberala jätten hamnade i kris 2019. Med Venstre på statsministerposten satt De Konservative i regeringen med Dansk Folkeparti som stöd i Folketinget mellan 2001 och 2011. Att översätta detta danska drama till svenska går knappt. Både Ulf Kristersson och Johan Pehrson skulle paxa rollen som Venstre, medan SD skulle kräva att få spela Dansk Folkeparti och De Konservative samtidigt.

Det återstår ändå ett ankare när allting stormar. För även om den tyska unionen CDU/CSU enligt lexikon består av kristdemokrater, så är den samtidigt ett parti som moderater räknar som sitt, och som ofta regerar i Europas enskilt mäktigaste land.

Men inget varar för evigt. I fjol gjorde Angela Merkels gamla parti sitt sämsta val någonsin och fick mindre än tre procentenheter mer än Moderaterna i SCB:s senaste opinionsmätning. Ulf Kristersson bör vara oroad.