Hennes mormor hjälpte kvinnor med abort - straffades på mentalsjukhus

Ulla-Britt Hallbergs mormor ställdes inför rätta för olagliga aborter på 1940-talet. Straffet: Mentalsjukhus. Först nu har Ulla-Britt fått veta vad som hände. Beskedet kom som en chock.

”Min mormorvar en bestämd kvinna, men hon var rättvis och väldigt snäll. Asta Olsson hette hon. Vi bodde i samma hus, jag och mamma på bottenvåningen, mormor och morfar däruppe. Det var på Fågelvägen i Arvika på 1950- och 60-talet. När mamma jobbade var jag mycket med mina morföräldrar, ja, det var jag ofta annars också. De hade en sommarstuga och dit följde jag med på somrarna. Mormor var sjuksköterska på sanatoriet och morfar jobbade på Thermiaverken. De var fina människor, båda två. Mormor var en riktig matmor, gjorde egen korv och sånt. Vi hade en fantastisk trädgård med äppelträd, hallonbuskar och plommon, både röda och gula.

Jag hade ingen aning om att min mormor hade hjälpt andra kvinnor att göra aborter. Det kom som en fullständig chock för mig. Det var några konstnärer i Arvika som hade gjort efterforskningar om den här händelsen. De hörde av sig till mig och sedan kom de hit och berättade, Helen Karlsson och Sara Falkstad från konstgruppen OTALT.Fotnot: StängLäs mer om konstgruppen OTALT:s arbete med ”Aborthärvan” på: www.abortharvan.com.De hade med sig en hel bibba med papper. Det var åtta kvinnor som ställdes inför rätta i Arvika 1942 för olagliga aborter. Min mormor var en av dem. Hon dömdes till ett års fängelse men hamnade, av någon anledning, på mentalsjukhus i Växjö. Jag blev helt ställd när jag fick veta det.

Jag har verkligen letat i huvudet och försökt komma på om jag visste något. Min mamma var 14 år när det hände så något måste hon ha känt till, men hon sa ingenting till mig. Mamma dog tidigt, när hon var 48 år, och jag var 27. Kanske hade hon berättat senare annars.

Det måste ha varit hemskt för de där kvinnorna. Det var fattigt för många och kriget pågick. De hade väl inget val. Men ändå… att min mormor tog en sådan risk trots att hon hade familj och två barn. Det tycker jag är svårt att förstå. Men hon tänkte väl att det var en god gärning. Hon var ju sådan, ville hjälpa andra och ställde alltid upp när det behövdes. En redig kvinna.

Jag kan inte föreställa mig henne inspärrad på ett mentalsjukhus. Det är fruktansvärt att tänka på. Och hur var det för morfar som plötsligt blev själv med barnen i ett helt år? Jag har läst brev som min morfar skickade under den tiden, de fanns bland alla papper jag fick. Han ville att hon skulle bli benådad och få komma hem och han skrev till en läkare på sjukhuset i Växjö att ”min älskade Asta är inte sinnessjuk”. Det är fint att han gjorde det, kämpade för henne. De hade en kärleksfull relation, det märkte man.

Det visade sig också att mormors syster och svägerska stod inför rätta för aborter. Herregud! Ännu en chock. Mormors svägerska Svea, hon som var så fin i kanten. Jag kommer ihåg när hon kom över och drack kaffe, lite märkvärdig var hon allt. Mormors syster Ines bodde i Dalarna, dit åkte jag på besök på somrarna. Det var bra för min astma att vara där. Ines var så go och snäll, henne tyckte jag mycket om. Ja, sedan var det fler tanter inblandade som jag känner igen från min barndom.

Tydligen använde de en sond till aborterna, kanske kom den från sanatoriet där mormor jobbade. Det verkar som om de visste vad de gjorde. Tur det. Tänk om någon hade dött. Då hade det blivit mord istället. Men det måste i alla fall ha gjort väldigt ont.

Jag har inte berättat det jag har fått veta om min mormor för någon annan än min äldsta dotter och min man. Det är inte så lätt. Man vet inte hur folk skulle reagera, om de skulle ta det negativt eller om de skulle förstå. Men det är klart att om någon frågar så berättar jag. Konstgruppen i Arvika gjorde flera föreställningar om det, en form av ’dokusåpa’ som de framförde inför publik. Men jag var inte där och tittade.

Nu när chocken har lagt sig är jag nyfiken på att få veta mer. Jag har bara tittat lite bland dokumenten än så länge. Jag vill vara redo och kunna koppla av, ta in allt som står där i lugn och ro.

Jag tror inte mormor skulle vilja att jag kände till det. Hon skulle nog vara rädd att jag skulle tänka illa om henne. Om hon var här nu skulle jag förstås ha många frågor, om hur hon tänkte, vad som egentligen hände och om hur kvinnorna hade det. Men sedan skulle jag säga: släpp det, mormor, släpp det du.”

Berättat för Anna Dahlqvist.