Hellström 2007: ”Jag har blivit så fruktansvärt illa behandlad”

Han står för en kompromisslös äkthet och för ett jublande JA! till den sjungna textens tidlösa kraft. Därför får sångaren och låtskrivaren Håkan Hellström 2007 års Taubestipendium av Tidningen Vi. Vi åkte till Göteborg för att träffa pristagaren, som är på ett strålande humör ända tills en klumpig fråga ställer till det.

Ur Tidningen Vi nummer 6/2007

Det är inte helt lätt att få tag i Håkan Hellström. Som tonårsdyrkad popstjärna har han hemligt telefonnummer och hans skivbolag vet inte var han är. Till slut får jag napp hos en artistbokare som lovar att mejla Håkan, som befinner sig i Brasilien.

”Men han kollar sällan sina mejl, så det kan dröja innan han svarar.”

Min fru kommer hem, och jag är irriterad.

– Hur kan det vara så svårt att få tag i Håkan Hellström, han måste väl ha en telefon? säger jag.

– Det är inte svårt, säger hustrun, han är nere i lekparken med sin son. Jag går ut på balkongen och tittar ner mot gungorna. Håkan Hellström står i sandlådan, 50 meter från vårt hus.

Vad gör jag nu? tänker jag. Jag kan ju inte springa ner och hojta att han fått Evert Taube-stipendiet, det känns inte så högtidligt. Så vi låter allt ha sin bestämda gång via hans agent som så småningom berättar att Håkan kommit hem (!) och gärna ställer upp på en intervju i Göteborg.

Håkan Hellström möter på perrongen och redan i handslaget känner jag att han inte har någon farstu. Det bjuds rakt in, inget avvaktande, och vi börjar prata om hur det kom sig att han som rocktrummande gymnasist hittade Evert Taube bland all engelsk pop.

– Jo, på papperet är det ett enormt kliv, men som tonåring rymdes allt det i mig. Taube delade alltid tronen med Morrissey.

– Morrissey stod för utanförskapskänslan, där man hämtade kraft, och Taube för flykten, romantiken.

Och texterna?

– Det är många influenser, framför allt andra rocktexter, det är där jag lärt mig. Men, och nu säger jag inte det här bara för att det handlar om Evert Taube, men Taube, absolut. Texterna, flödet, han var en mästare på det, verkligen. Rätt ord på rätt plats.

Sitter du och petar mycket med det?

– Oerhört mycket, Jag är otroligt fåfäng när det gäller uppbyggnad av låtar och texter, jag gillar det. För mig är det en njutning att se en text som löper harmoniskt och är logisk utan hack. Musiken kommer till i en handvändning, men texterna sitter jag och sliter med.

Och precis som Taube har du blivit anklagad för plagiat.

– Man influeras av mycket, och det har varit diskussioner kring om jag har stulit vissa saker. Men Ola Salo sa något om det häromdagen, att om det inte påminner om något som redan gjorts är det nog inte pop ens en gång. Och så vill de sälja lite lösnummer också, tidningarna.

De långa episka texterna saknas i popmusiken. Har vi för bråttom för att sitta och lyssna på låtar med elva verser?

– Jag måste säga att jag inte tycker texten är det viktigaste, utan fragmenten. Fraserna som kan skapa en känsla och harmonierar med musiken så att lyssnaren mår bra av att höra det.

Du har precis kommit hem från Brasilien. Fanns det en Taubetanke bakom att åka till Sydamerika?

– Jo. Jag funderade hela tiden på hur jag skulle kunna ta mig dit efter gymnasiet, men det gick inga båtar. Jag ville försöka att göra det där man hört i sångerna men det gick inte, man kan inte bara mönstra på en båt nu förtiden.

Håkan Hellström växte upp i Västra Frölunda med förstående föräldrar som tidigt gav honom ett riktigt trumset i stället för det minitrumset i Hobbexkatalogen han önskat sig i flera år.

– Det kom totalt oväntat. Innan dess gjorde jag trumset av kastruller. Jag var väl en fem sex år och satt och tittade på trummisen i Gomorron Sverige. Det såg så hemtrevligt ut där han satt och petade med visparna. Stort tack, vem du än är! Han har ett finger med i Hellströms karriär. Jag minns inte vem det var, bara hans händer och visparna.

Så småningom blev det mer trumspel i olika band, bland annat Honey is cool, Påvels och Broder Daniel. Det sistnämnda är ett av de mest kultförklarade popbanden i Sverige med sin våldsamma utlevelserock, ett slags tonsatt tonårskramp. En bit ifrån den Håkan vi sett i Allsång på Skansen. Men Håkan hoppade av Broder Daniel två veckor innan bandet fick skivkontrakt.

– Det var ju vad man hade drömt om, och så fick man stå vid sidan och se på. Jag grämde mig något fruktansvärt, men kom med i bandet igen några år senare, som basist.

Hade du alltid drömt om att bli popstjärna?

– Nej, inte som realistisk dröm. Mina drömmar var att få en ny spelning, få göra en skiva, men man tänkte inte på stora skivbolag här i Göteborg. Den världen var liksom en tv-värld man inte trodde existerade, riktigt.

Någon annan karriärplan, du läste sociologi ett tag?

– Nej, det fanns inga planer alls. Jag bodde i studentrum och försökte hålla näsan ovanför vattenytan. Jag lyckades med nöd och näppe spara ihop 6 000 kronor som jag hade i en liten byrålåda. Hälften av de pengarna gick till att köpa ett rullband för att spela in min musik. Det var nog mitt livs bästa investering, att jag inte festade upp pengarna.

Några år senare kom det stora genombrottet. Känn ingen sorg för mig Göteborg, solodebuten från 2000, blev en enorm succé. Efter det har Håkan släppt ytterligare fyra skivor och sålt sammanlagt osannolika 400 000 exemplar.

Vad händer med livet när det plötsligt kommer in en himla massa pengar?

– Ingen större skillnad. Jag käkar blodpudding och ärtsoppa som vanligt. Men jag kunde åka till Brasilien i tre månader utan att göra någonting. Bara ligga i hängmattan. Det kunde man inte direkt göra tidigare.

Det blir väl ändå ett slags klassresa. Saker blir aldrig mer…

– …som de var! Det är så sant som det är sagt. Och det slår en ibland, att den tiden, den kommer aldrig tillbaka.

Det är lite sorgligt. Synd att inte kunna njuta av Den gamla goda tiden medan den pågår.

– Och det gör den ju hela tiden! Jag tycker jag får fatt på den känslan ibland. Under några korta sekunder lyckas man fatta att det pågår nu, och att detta kommer att vara den gamla goda tiden om några år.

Hur är det att sjunga för hysteriskt skrikande tonårsflickor?

– Jag gillar att de skriker, det trissar upp stämningen. Det kommer de inte alltid att göra, så man får suga i sig nu medan man har hår på huvudet, sedan kommer de nog att sluta skrika. Man blir ju inte yngre direkt…

Känns det som ett problem?

– Nej, verkligen inte. De flesta av mina förebilder är mellan 50 och 60, eller så är de döda. Jag längtar mer efter att se mig själv som 60 och musicerande, än som 20. De här popsnörena som håller på nu, med all den yta och alla de trick som gäller … nej, jag känner inte att jag har så mycket med det att göra.

Du har gjort några omskrivna konserter med Sven-Bertil Taube. Hur gick det till?

– Förrförra hösten skulle vi ha turnéavslutning på Liseberg och jag tänkte att det vore fantastiskt att ha Sven-Bertil som gäst, om han möjligtvis var i krokarna. Jag tog mod till mig och ringde hans agent. Men medan jag presenterade idén kände jag, det här håller inte. ”Jag hör nu att det här är för tunt, det håller inte”, sa jag, tackade för samtalet och sa: ”Men hälsa Sven-Bertil att det finns en kille i Göteborg som gillar honom.”

– Så lade jag på luren, helt svettig, och tänkte ”vad har jag gjort?!” Men en månad senare ringer min bokare och säger att det har kommit ett förslag som är intressant. En konsert med mig och Sven-Bertil på Berwaldhallen. För mig var det inget snack om saken, men Sven-Bertil, han bor ju i England och hade väl ingen koll på mig. Som tur var hade hans barnbarn, eller vad det var, hört mig och jag tror det bidrog till att han tackade ja.

Han sjunger bättre än någonsin.

– Åh, skojar du? Han har en sådan röst, åh det vibratot, det högtidliga, helt fantastiskt. En röst som får en att lyssna. Man tror på det han sjunger, helt enkelt. Jag skulle kunna skriva grejer som han skulle göra tusen gånger bättre än jag. Men jag har inte vågat fråga honom om han vill sjunga någon av mina låtar tillsammans med mig.

Håkans egen sångröst har varit omdiskuterad. En del ängsliga musikpoliser avfärdar honom med att han sjunger falskt. Samtidigt är de skivor vi hör med ”bra” sångare falskare än någonsin. Varje musikstudio använder autotune, en programvara som justerar all sång så att den stämmer exakt. Det här har korrumperat musiklyssnandet så att folk knappt känner igen en äkta röst när de hör en. På Håkans skivor är det däremot äkta hela vägen. Han tar i från tårna och lyckas med det svåraste: att få mig att tro på vartenda ord. Jag lyssnar en extra gång med proffsmusikeröronen och noterar att han faktiskt inte sjunger falskt någonstans. Det är den jublande satsningen och totala avsaknaden av manér och traditionell sångteknik som folk misstar för falsksång. Det blir en reaktion av ”så där kan man väl inte sjunga heller”, som att det äkta uttrycket blir genant, att han kommer lite för nära.

Jag är som en jävla bowlingkägla.

Nu gör jag någonting dumt. Jag citerar den anonyma kritiken om hans sångröst och ber honom kommentera det. Det är fegt och usel journalistik.

En del avfärdar dig med att du sjunger falskt.

– Jag vrider mig lite när jag hör den där grejen …

Håkan vrider sig lite och jag känner direkt att vi hamnat fel.

–…eftersom det pratas så mycket om det … I början kände jag att jag ville få ut så mycket, kände att melodierna blev finast om jag lade dem högt. Trodde inte att folk skulle förstå att jag menade det jag sjöng tillräckligt starkt annars. Kanske blev det lite falskt, en del grejer, men det var priset man fick betala. När det sker i stunden ska det vara på riktigt, det är därför jag ofta behåller första tagningen vid skivinspelningar. Det kan vara skavanker, men man har det inom sig de första tagningarna, inte på femte, man tappar känslan och…

Han drar djupt efter andan. Det här gör honom ledsen, och jag ångrar att jag tog upp det. Jag sitter och skäms medan han fortsätter:

–…att folk som är totalt omusikaliska och inte ens har lyssnat kan säga en sak utan att behöva bli ifrågasatta för att ”ja, det har man ju hört”, det är fruktansvärt orättvist, för så dåligt är det inte. Det mesta är faktiskt bättre än de flesta opersonliga schlagersångare som inte uttrycker ett SKIT!…
Där slår han handflatan i bordet. Nu tar intervjun slut, tänker jag, men han tar ny sats och fortsätter…

– Jag blir arg när jag tänker på det här, för jag har blivit så fruktansvärt illa behandlad. Ibland bryr jag mig inte, men nu plötsligt känner jag att jag gör det. Jag är som en jävla bowlingkägla, de uttrycker ingenting och ändå går de fria. Vad är bra sång? Det kan vara att träffa tonerna korrekt men också att få någon att tro på det man uttrycker. En del av dem som sägs sjunga bra lyckas inte få folk att tro på någonting. In och ut, och det kallar man bra. Jag har i alla fall lyckats få folk att lyssna på det jag gör och bli berörda av det. Det har folk skrivit i brev till mig i alla fall. Så jag har SKRIFTLIGT BEVIS!

Han lutar sig tillbaka och skrattar åt det sista, men verkar ändå lite överraskad över sitt eget utbrott som tonar ut i en sista replik i ämnet.

– I Allsång på Skansen får jag en chans att komma in snabbt och sjunga något på några minuter. Jag har inte kommit i gång med rösten och så ses det av två miljoner människor, kanske jag sjunger lite falskt där och ja, då är man redan stämplad.

Men du är en av ytterst få gästartister på Allsång som bryr sig om att kunna alla verser utantill.

– Ja, jag älskar ju de sånger som jag fått sjunga. Det är inte ”Så måste du sjunga en allsång också. Okej, vad jobbigt”, utan det är melodier som gör att jag går sönder när jag hör dem, de är så vackra. Jag har bott vid en landsväg, Trubbel och (börjar sjunga) Säg det i toner och inte i ord.

Tiden är ute och Håkan sjunger de sista tonerna på väg ut ur hotell Eggers vid centralstationen i Göteborg där vi suttit. Plötsligt minns jag den fråga jag hade tänkt att börja med.

Hur skulle du beskriva dig för någon som aldrig hört talas om Håkan Hellström?

– Jag gör i alla fall ingenting halvhjärtat, det kan jag säga. Det görs linan ut. Sedan om man tycker om det jag gör eller inte, är en annan fråga.

Vi skiljs hastigt åt och han rusar i väg. Efter fem minuter kommer ett sms: ”Det var trevligt. Kaffet gjorde mig upprörd över att folk hackar på min sångröst. Det var härligt! Trevlig resa tillbaka. Vi ses.”

Jag, som är uppvuxen i Lycksele, svarar att det kallaskaffedarr’n i Västerbotten. Men jag tror inte det var bara kaffet.