USA:s nya president har blivit upplärd att attackera, förneka och alltid utropa sig själv till segrare. Vi lever i skamlöshetens tidevarv, konstaterar Helena von Zweigbergk, som hoppas att mänsklighet ändå vinner i längden.

Hur skamlöst kan det bli?
Så här i efterhand tänker jag på Kamala Harris svingar mot sin motståndare Donald Trump i debatterna som föregick valet. Hur lätt det var för henne att göra sig lustig över hans lögner eller locka ut honom på hal is och få en hel värld att skratta åt ”In Springfield … they are eating the dogs …” och så vidare. Men det spelade ju ingen roll. Det tycks heller inte spela någon roll att påståendet om husdjursstölderna härstammar från ett Facebookinlägg, och att den som skrivit inlägget tagit avstånd ifrån det.

Vad biter mot skamlösheten?
Ingenting, är svaret. Tvärtom, skamlösheten är det attraktiva, skamlöshet är en kittlande berusning. Ett finger i luften åt alla petnoga jävlar, alla gnälliga världsförbättrare, alla töntiga moralister.

Den amerikanska författaren Jeremy E. Sherman kallar det i en artikel i Psychology Today för metaskamlöshet, alltså att ha en skamlös inställning till sin egen skamlöshet. Så vad ska man göra år det? Tvärsäkra och maktfullkomliga ideal sprids över världen, hur ska man bemöta det?
Vi återkommer till det.

Att känna skam är alltså något att å ena sidan bekämpa och å andra sidan lyssna på.

Ett numera klassiskt verk om skam och skamlöshet är psykoanalytikern och poeten Else-Britt Kjellqvists bok Rött och vitt – om skam och skamlöshet från 1993.

I den skriver hon: ”På Freuds tid gällde det skenheliga samhället och nu råder det skamlösa. I vårt moderna samhälle är skamkänslor bannlysta och uppfattas som ett tecken på underlägsenhet och mindervärde. Detta har bidragit till att kontrafobiska försvar mot skammen, i form av skamlöshet, har uppmuntrats och utvecklats.”

Kjellqvist betonade att skam kan ses som en såväl negativ som positiv företeelse, ”vår enda medfödda moraliska känsla”. Den förtärande vita skammen uppkommer, enligt Kjellqvist, när man inte upplever sig älskad och sedd som barn. ”Istället för att genomskåda den vuxnes oförmåga att ge eller ta emot barnets spontana kärlek, skäms barnet. Den vuxne måste förbli idealiserad, då barnet är beroende av denne för sin överlevnad och istället förlägger barnet bristen hos sig själv.”

Å andra sidan, om man som liten möter kärlek och respekt lär man sig att värdesätta och bevara sin integritet. Kränks den, reagerar barnet – och så småningom den vuxna – med ”röd skam”. ”Den hjälper oss att värna om vårt allra privataste och intima.”

Att känna skam är alltså något att å ena sidan bekämpa och å andra sidan lyssna på. Känslan kan vara densamma, ett plågsamt obehag, men den ena upplevelsen är förintande och den andra en varningssignal för att inte låta förinta sig. Den vita skammen är en attack mot den egna existensen, medan den röda är ett varningssystem för att skydda densamma.

Så ungefär.

Utan det varningssystemet, utan värnandet av såväl den egna som andras integritet, får vi vad Kjellqvist i sin bok kallade ”det skamlösa samhället”. Vi har rationaliserat bort den sortens obekväma känslor, och särskiljer inte den ena sortens skam från den andra. Medan den vita skammen befrias bäst med kärlek, är den röda skammen något man kör över i syfte att slippa jobbig hänsyn och förklenande sårbarhet.

Att vara skamlös innebär att avfärda idealitet. Du är så naiv. Godhetsknarkare. Nyttig idiot. Man hyser förakt för medkänsla och förpliktelser och skäms inte för att uppfattas som hänsynslös, opålitlig eller samvetslös. Du kan ge andra förklenande epitet för att förlägga skammen på dem.

Jeremy Strong som Roy Cohn och Sebastian Stan som Donald Trump i filmen The Apprentice.

Filmen The Apprentice, av svenskiraniern Ali Abbassi, visar hur en ung Donald Trump får lektioner i skamlöshet av den äldre advokaten Roy Cohn, mannen som beskrivit som McCarthys högra hand och som bland annat ivrade för att paret Julius och Ethel Rosenberg avrättades som misstänkta spioner.

Reglerna som Cohn lär ut till sin adept är att attackera, förneka och alltid utropa sig själv till segrare, vad som än händer.

Det gäller att vara hård, vad som än händer.

I filmen finns en scen där Donald Trumps bror Fred just dött, brodern som supit ihjäl sig och som Donald påstås ha vänt ryggen. Donald sitter i sängen med sin fru Ivana och hans gråt väller fram, hur mycket han än försöker pressa ner den. Ivana lägger sin hand på hans arm, och Donald reagerar med ilska. Rör mig inte. Titta inte på mig. Ge fan i mig.

Att vara skamlös är att befria sig från besvärliga känslor, men de riskerar alltid att dyka upp om man sänker garden. Även om en skamlös i sin mest potenta skepnad upplever sig befriad, finns gärna en känsla gömd längst inne av att inte gilla sig själv. Då är narcissismen en utväg, att tycka man är en bra och duglig person, kanske till och med någon beundransvärd inför sig själv och andra. En dröm kan gå i uppfyllelse, att bli fri att göra vad som helst, oövervinnlig.

Det är jobbigt att vara människa om man tillåter sig själv och andra att ha en komplex själ. Man orkar inte alltid. Att strunta i sitt eget och andras sköra som svåröverskådliga känsloregister kan vara såväl nödvändigt som skönt i kortare stunder. Men att låta det fungera som en både personlig och samhällelig lobotomi är att förneka det mänskliga. Då blir det endast förlängningen av egot, ledargestalten, partiet, nationen, som ska ses upp till, gärna med sentimentala undertoner.

I det skamlösa samhället hyllar man bilden av den som tvärsäkert pekar med hela handen, något som passar in i vårt nutida bildsamhälle.

Håller själen på att bytas ut till bilder vi har av oss själva och varandra?

Fortsätt att vara du med allt ditt tvivel och all din ambivalens.

Så vad gör man?

Jeremy E. Sherman poängterar vissa saker:
Identifiera ett skamlöst beteende. Den som på ett allsmäktigt vis utropar sig själv som vinnare eller heroisk martyr. Som påstår sig veta allt, och det man inte vet som irrelevant. Som anser att normalnormer är för losers.

Således: Strunta i att ge dig in i diskussioner med någon som är marinerad av de här idéerna. Det är lönlöst. Lyssna på anständiga människor. Fortsätt att vara du med allt ditt tvivel och all din ambivalens. Modig, ärlig mänsklighet vinner med tiden över den som försöker spela Gud. Anständighet, demokratiska idéer, rättvisetänkande och generell respekt för olikhet har överlägsna kvaliteter i sig. Alla vill vi ha det, även om en och annan tycker det bara ska gälla dem själva.

Tomma tunnor skramla mest, lyder ett gammalt ordspråk. Den skamberusade friheten faller förr eller senare på sin egen uppblåsthet. Tyvärr kan det ta lite tid, men alla vill vi – eller måste – i slutändan vara mänskliga.