Har Norrtälje också drabbats av förbannelsen?

En utskälld muralmålning och en försenad jubileumsskulptur indikerar att Norrtälje kommun har drabbats av en fruktad förbannelse.

Den 1 juli var det tänkt att Hamnars hjärta, en skulptur som högtidlighåller Norrtäljes 400-årsjubileum, skulle ha invigts. Verket kommer att stå vid sluttningen ned mot ån, nära den anrika byggnaden Gevärsfaktoriet, och är skapad av den Stockholmsbaserade iransk-tyska konstnären Raha Rastifard. Skulpturen föreställer två hjärtformade knutna rep staplade ovanpå varandra; knoparna är en blinkning till Norrtäljes historiska koppling till vatten och sjöfart. Runskrift bildar årtalen 1622 och 2022 på skulpturen som kvällstid kommer att vara upplyst inifrån.

Norrtälje verkar ha gjort sin läxa. Den konceptuellt genomtänkta skulpturen utsågs genom en omröstning; folklig förankring är vanligtvis ett bra vaccin mot medborgarvrede. På det stora hela framstår skulpturen som ett ganska billigt sätt – den gick loss på 250 000 kronor – att sätta Norrtälje på kartan. Vilket nog kan behövas. Norrtäljes egen säljpitch gör i alla fall inte mycket för att särskilja kommunen från andra mellanstora diton: ”I Norrtälje har du gott om svängrum att förverkliga dina drömmar, i såväl arbete som fritid. Här möter lugnet i naturen pulsen från Stockholm en spontanresa bort.”

Den lysstarka jubileumsskulpturen förefaller välbehövlig. Därmed inte sagt att satsningen är vattentät. Nej, 400-årsjubilaren gör klokt i att dra lärdom av andra kommuners landmärkesbryderier. Vid första anblick framstår landmärken såsom skulpturer som blygsamma sätta-på-kartan-satsningar, närmast mellanmjölkiga i sin rara försiktighet. Idén är lika enkel som god: En kommunal slant avsätts åt iögonfallande utsmyckning, sedan blundar man och hoppas på det bästa. Blir landmärket tillräckligt spektakulärt så flockas inkomstbringande turister, kanske rentav inflyttare? Blir det mindre spektakulärt, ja, då får de befintliga kommuninvånarna åtminstone lite ögonfägnad för sina skattekronor. Win-win, i alla fall på idéstadiet.

Men trots att landmärkena sällan belastar kommunbudgeten likt ett Nya Karolinska så tenderar den slutgiltiga prislappen att bli mer kännbar än befarat. Fråga bara Svegborna. Några år in på 00-talet lät den härjedalska kommunen uppföra en gigantisk träbjörn, världens största faktiskt. 13 meter hög, 80 ton tung. Strategiskt placerad i en flitigt trafikerad signalkorsning i downtown Sveg. Projektet, vars nota landade på 2,2 miljoner kronor, samfinansierades av kommunen och lokala entreprenörer. ”Den här kommer att stå i flera hundra år” sorlade en hänförd invånare i samband med invigningen. Men efter bara några år började träskapelsen ruttna. Ytskiktet av tjära, linolja och terpentin visade sig otillräckligt för att stå emot väder och vind, varpå björnen tog in vatten. Efter ett tag började också björnhuvudet sloka.

När Timrås ikoniska skulptur Y:et behövde restaureras så tvekade inte kommunen att punga ut de fem miljoner kronor som krävdes. Svegbjörnen kan inte åberopa samma folkkära status. 2011 figurerade hen i boken Sveriges tristaste sevärdheter, och när SVT gjorde ett inslag från det ruttnande innandömet påpekade en kommuninvånare att björnen mest av allt liknade en gris. Och grisbjörnen lär inte maka på sig i första taget. Sveg anser sig nämligen inte ha pengar nog för att varken renovera eller riva. Tidens tand får alltså fortsätta sitt skoningslösa gnagande på kadavret. Beskedet från kommunen: Björnen får stå kvar så länge den inte utgör någon fara för allmänheten. Kommunchefen Gunnel Gyllander har uttryckt regelrätt ånger. ”Det är nog så att när man gör sådant här ska man redan från början räkna med att det kommer att kosta pengar på sikt också”. Tills vidare står den gigantiska skamfläcken kvar, öppet mål för putslustigheter om ”björntjänst”.

Just djurbetonade kommunsatsningar tycks vara en särdeles dålig idé. Tankarna går till Dinoland, en dinosauriepark belägen vid foten av en slagghög utanför Åstorp, inte långt ifrån min uppväxtort Helsingborg. Konceptet var lokalt förankrat. För 200 miljoner år sedan hade dinosaurier av arten theropoder klampat omkring i trakten. De papier-maché-liknande skräcködlorna misslyckades emellertid med att sätta kommunen på kartan, och inte nog med det. En trio vandaler bröt sig in och grovmisshandlade dinosaurierna intill oigenkännlighet. En moschops knuffades ut för en tio meter brant sluttning och en stegosauries ögon sparkades sönder.

Stoorn, en gigantisk jätteälg på den 511 meter höga bergstoppen Vithatten, mellan Arvidsjaur och Skellefteå, är ett annat avskräckande exempel. En gigantisk påtänkt jätteälg, det bör preciseras, för drömmen om att en bauta-älg med restaurang, konserthall och konferenslokaler i magen stannade vid just dröm. Uppsåtet var hedervärt. Initiativtagaren Torbjörn Holmlunds uppväxtort hade varit tätort när han var pojke; nu återstod endast ett 50-tal invånare. Skulle bygden få liv igen ville det till något. Något Stort, som gynnade inte bara Svansele utan hela regionen. Trots att älgen skulle kosta mellan 80 och 100 miljoner kronor fick idén gehör bland såväl investerare som kommunpolitiker. 2011 baxades en älgrumpa upp på Vithatten. ”Gumpen på Stoorn har landat”, rapporterade tidningen Norran. Men längre än så har bygget ännu inte kommit.

Ännu lite värre gick det för IRL-älgen på Medeltidens värld i Götene. Ja, på och på … Älgen, som var tänkt att stärka den floppande medeltidsparkens attraktionskraft, hann aldrig tillbringa särskilt mycket tid på det kommunalt driftade äventyrslandet. Älgen skulle ha anslutit i juni, vilket kommunen också aviserade, men ankomsten senarelades till augusti, vilket gjorde att Götene kommun åkte på en anmälan hos konsumentombudsmannen. Efter att ha agerat dragplåster under säsongens två sista veckor transporterades älgen så till en gård i Falköpingstrakten. Eftersom älgar i fångenskap inte får vistas ensamma tog Götene kommun in en älgtjur som sällskap. Denne visade sig dock vara brunstig, och gav sig genast efter älgkvigan som dog under flyktförsöket. Några år senare jämnades Medeltidens värld med marken. Kostnad: i runda slängar 100 miljoner kronor.

Även mer måttfulla satsningar tycks omfattas av på-kartan-förbannelsen. När Landskrona bestämde sig för att sätta ut en dimmaskin i en rondell vid en av stadens infarter stannade prislappen vid 200 000 kronor. Tanken var att den trolska dimman skulle få fler att svänga av mot orten. Utfallet: kraftigt skymd sikt för irriterade bilister, landsomfattande häckel, varpå dimmaskinen prompt plockades bort. Det tycks nästan inte spela någon roll vad som görs. När syftet är att framställa kommunen i positiv dager går det åt allt som oftast åt skogen. Murphys lag kickar in, gång efter annan. Kan något gå åt helvete, ja, då gör det också det.

Norrtälje tycks inte vara förskonat. Under den årliga konstrundan Konst i Ån, som pågår 1 juli–14 augusti, kommer jubileumsskulpturen Hamnars hjärta tyvärr inte att kunna invigas som planerat. En pågående upprustning av parken kring det gamla Gevärsfaktoriet förhindrar att el kan dras fram till den om kvällstid upplysta skulpturen. Kommunens presschef Lars Lindberger förklarar:

– Vi kommer ändå att behöva gräva upp marken i området för att dra om elen i början av hösten, så då är det lika bra att vänta.

Istället för en folkvald skulptur får Norrtäljeborna hålla tillgodo med invigningen av en omstridd muralmålning. Den internationellt erkände gatukonstnären Amara Muñoz 80 kvadratmeter stora Watch you grow är målad på baksidan av gamla stadshotellet och har, med presschefen Lars Lindbergers egna ord, orsakat ”ett jävla liv”.

Vad fanders har motivet med Norrtälje att göra?

I Facebook-gruppen ”Norrtälje – vad händer på byn?” nådde ilskan kokpunkten efter offentliggörandet. ”Herregud, ser ut som graffitti,” skrev en kommentator, medan en annan såg målningen som ett led i en pågående utplåning av lokal kultur: ”Varför river man inte gamla statt och bygger en jättemoské när man ändå håller på att utplåna vår egna kultur – centralt och bra.”

Andra vanliga invändningar: Vad fanders har motivet med Norrtälje att göra? Varför fick folket inte tycka till? Varför anlitades inte en lokal konstnär? Kunde man inte ha valt en roslagsbåt eller något annat mer traditionellt och trevligt motiv? Istället för att skapa god stämning har målningen lett till bråkiga Facebook-trådar. En trio liberala lokalpolitiker skrev en insändare där de argumenterade för att offentlig konst bör väljas mer demokratiskt.

– Folk tyckte att mönstret och färgen var ful, att motivet var obegripligt och att beslutet borde ha föregåtts av en folkomröstning, sammanfattar Lars Lindberger.

Med tillägget:

– Det är alltid roligt när kultur väcker känslor, men här tror jag främst att det rör sig om en skräck för det okända.

Fotnot: Hamnars hjärta kommer istället att avtäckas i september. Så lyder åtminstone kommunens nuvarande förhoppning.