Nyligen lanserades en begravningsbyrå för djur, den svenska zoobranschen omsätter 5,5 miljarder och välklippta hundar rullas runt i barnvagn. Är det ett uttryck för vansinne – eller vågar vi bara erkänna våra emotionella band till husdjuren?

Vi nedlägger Lars i hans grav. Han har haft ett ganska kort och tidvis olyckligt liv. Hans jämnårige bror, den bufflige Björn, har nog norpat åt sig av hans mat, fast vi på ängsliga föräldrars vis försökt hålla koll på dem båda. Det är mot slutet av 1990-talet i en glänta i skogen på Norra Djurgården i Stockholm, intill studentområdet där jag och min flickvän bor. Vi strör över några skopor jord med salladssleven vi i brist på annat tagit till. Sjunger något, kanske är det Härlig är jorden. Den skulle han ha gillat, Lars. Som nu utöver att vara stendöd insvept i ett tygstycke är, eller för att använda sorgens rätta tempus, var ett marsvin. Vi lägger en bumlig sten över hans sista vilorum. Som ett minnesmärke men också för att inte rävarna ska gräva upp honom när det blivit natt.