Här är receptet på en hygglig maskulinitet

Manlighet har länge varit förknippat med känslokyla. Men bakom killarnas stumma tilltag ligger just heta känslor, om än inkapslade. Och i ett av tv:s bakprogram anar vi fröet till en ny sorts maskulinitet.

I somras återvände jag till en kär gammal vän: P3 Dokumentär. Varje gång slutsignaturen klingade ut tänkte jag: ”Bara ett program till!” och var strax inne i en ny, otrolig historia. Ingenjör Andrée som missbedömer sin välbevakade ballonguppstigning och hellre möter döden än bekänner färg. En svindlare som anlägger bränder för att slippa medge att han köpt resor och bilar för offrens pengar. Medlemmar i mc-gäng som misshandlar festarrangörer för att de portats. En missionär som tror sig kunna omvända ett isolerat urfolk och hamnar i ett helvete utan återvändo. Berättelserna radades upp i mina öron, och först lyssnade jag bara. Men snart upptäckte jag ett mönster. Nästan varje avsnitt handlade om känslor som vi sällan kallar känslor.

När P3 Dokumentär dök upp i mitten av 00-talet var jag fast i historieträsket. För mig och min kompis Ola blev avsnitten som en drog, vi analyserade händelseförlopp, medverkande, formuleringar, musik och ljudeffekter in i minsta detalj. Jag lärde mig mycket om 1900-talet tack vare dessa radiopärlor, samtliga skildrade enligt en dramaturgi som numera präglar såväl svenska krimpoddar som minsta lilla musikporträtt. Tyvärr blir man lätt proppmätt när ett nyskapande format plötsligt är standard, så jag tog en lång paus och hittade alltså tillbaka först i år. Troligen var det själva sträcklyssnandet som gjorde att jag nu noterade en oväntad gemensam nämnare som kan sammanfattas i frågan: Varför sätter vi så sällan likhetstecken mellan män och starka känslor?

Det heter ofta att killar är realister medan tjejer styrs av emotioner. Jag vet inte varför vi har fått för oss detta, kanske har det med moderskapet att göra, kanske för att män haft försörjningsplikt. Kanske är det bara de vanliga strukturerna. Men känslor är i grund och botten enbart reaktioner på våra personliga, samlade erfarenheter och dessa slutsatser kommer från hjärnan och inte från magen, som man kan förledas att tro. Allt är tankar vi tänker, oavsett om vi är kvinnor eller män. I vår kultur är dock tjejer sedan länge friare än killar att tjuta av såväl glädje som smärta, även offentligt. Kvinnor har haft patent på det innerliga, förstående, lyssnande, medan män uppmanats att paketera lycka, sorg, vrede och förvirring bakom nedtonat minspel. Bita ihop. Några frizoner är sport och krigsspel där ramarna varit vidare för att uttrycka inre sinnestillstånd, visa besvikelse, tappa ansiktet och ge någon en lyckorusig spontankram. Även om nu ingen människa är endimensionell och de flesta killar har ett högst rimligt känsloregister kan nog ändå många av oss identifiera en och annan man i vår omgivning som påtagligt spelar på just dessa villkor. Kanske citerar han gärna filosofen Jean de La Bruyère: ”Livet är en tragedi för människor som känner och en komedi för dem som tänker.”

För några år sedan läste jag en forskningsrapport om att damer på äldreboenden i högre utsträckning skaffar nya väninnor, medan herrar oftare typ äter lunch på egen hand. Och eftersom många män också hade jobbat mer än varit närvarande pappor fick de färre telefonsamtal och besök. Suck. Jag tänker på hur 1900-talskulturen gärna underströk bilden av den kontrollerade (hetero)mannen. Alla låtar om hur hans liv skiter sig och enda utvägen blir att lämna en karg avskedslapp på köksbordet. Dra i väg i 190. Köpa en enkel biljett. Gå ombord. Eventuellt fälla en tår när ingen ser. There’s a tear in my beer. Alla filmer om hjälten som rullar en cigg i solnedgången. Vi får knappt ens veta karlns namn, än mindre vad som lett till att han vänder världen ryggen. Kanske är han dessutom en av de där våldsamma männen, som tar till knytnävarna efter en oförrätt, som tror att snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor. Vedergällningen, en ingrediens med machotouch, så vanlig inom konsten att vi tenderar att tolka likartade beteenden i verkligheten som kyliga, fastän den sortens maskulinitet snarare bär på virvelvindar av ohanterliga känslor. Alla böcker om halsstarriga tjurrusningar där manligheten helt enkelt krävt sina offer. Svårigheten att stå emot grupptryck. Svårigheten att formulera sig på djupet, även om man i övrigt har talets gåva. Styrka. Svaghet. Kontroll. Vad är vad?

Hybris och skamkänslor svävar verkligen som osaliga andar över den långa raden P3-dokumentärer. Jovialiska män, tillbakadragna män, män med målet att slippa erkänna tillkortakommanden eller söka hjälp. Det är för sent att ge upp. Vad de knappast anar är att det värsta inte är att bli upptäckt, utan att inte bli upptäckt. Deras rädsla för granskning urholkar förmågan till empati, så till den grad att ångesten drabbar omgivningen. De mörkar och mördar. Idén om att ha sig själv som enda stöttepelare, att verka i ensam ensamhet, är knappast något annat än obearbetad stress inför att möta sina medmänniskor. Tänk att tvingas konfronteras med mentala skrubbsår, oläkta revor i livslinjen, eller att anpassa sig efter andra människors behov. Hjärtat bankar när man känner efter, hellre blunda. Rulla ännu en cigg. Söka kicken. Hämnas. Varje dag ser vi rubriker kopplade till självcentrerade känsloyttringar. Chickenrace på allmän väg, någon som bara måste bestiga en skyskrapa, gå på lina över bråddjupet eller ensamsegla sig till självaktning. Som riskerar en grupp skridskoåkares liv för att det är för mesigt att vända om när isen knakar. Som skjuter ihjäl folk i gallerior, skolor, var som helst. Ytterst sällan kvinnor bakom liknande rubriker. Och ändå – känslor som styrt.

Inte alla män! Självklart inte. Jag kollade realityserien Hela kändis-Sverige bakar, där populära personer tampas om att snitsa och spritsa klenäter och bröllopstårtor. Ett av lagen bestod av utförsåkarna André Myhrer och Mattias Hargin, som trots uppenbar tävlingsinstinkt framstod som särdeles vänliga och lugna. Möjligen blyga, men icke några stenansikten. Deras fokus var en fröjd att följa, duon kändes som klassrummets bussigaste killar, de som varken satt längst bak eller längst fram, inte kastade suddgummin eller fällde krokben, som svarade på frågor och aldrig tog över sammanhang bara för att de kunde. Av någon anledning fick skidåkarlaget inte alls lika mycket tv-tid som de kändismän som charmade kameran och ställde till ståhej med roliga hattar för att impa på domarna. Myhrer och Hargin uppträdde som ett mysigt team, använde linjaler för raka marsipankanter och beräknade ugnstider enligt kokkonstens alla regler. Programledaren påpekade ofta att de hade ”preussisk ordning” på sin bakbänk. De fick ideligen höra att de var ”rediga pojkar”.

Förhoppningsvis vänder skutan, i yngre generationer skakar många numera på huvudet åt så kallad toxisk manlighet, eftersom de skådat verkningarna. Ju fler killar som pratar om inkapslade beteenden och söker förändring, som skådespelaren Gustav Lindh i detta nummer av ViFotnot: Stäng[Läs intervjun med Gustav Lindh här.](https://vi.se/artikel/sbPwm16L-a0j2LRwp-b0e7c), desto fler lär öppna sina sinnen. I stället för att lyfta fram grabbarna som vägrar att ta itu med sina demoner kan vi hellre rikta spotlighten mot hyggliga män som sätter gemenskap framför ego, som plockar undan efter sig, som passar lika gärna som att gå på mål, som funderar över konsekvenser och berättar vad som händer inombords när huvudet kokar över. Som erkänner misstaget innan luftballongen stiger mot evigheten. Som klarar av att bli generade och bortgjorda, för att också sådana känslor går över och man lär sig något av varje upplevelse. Rediga underbara pojkar, som vet att förnuft och känsla går hand i hand.